Idag rapporteras det i tidningarna om att religionen är på tillbakagång i flera länder. Samtidigt finns det religionsvetare som identifierar nya arenor som uppvisar paralleller med religionen. Finns det något att lära av Sveriges största musikevenemang? Angelica Karlsson har följt Schlagerfebern på nära håll och för ett resonemang om kyrkopolitik hos ett folk i förvandling.

Melodifestivalen är svenskarnas nya religion, det hävdar den norske religionsvetaren Lars Kristian Stensrud som under våren har studerat Sveriges största nöjesevenemang. Under sex veckor har han följt produktionen på turné runt om i landet och han har gjort åtskilliga intervjuer med medarbetare och fans. Stensrud kallar skämtsamt turnén för ett korståg eftersom ett av huvudmålet med de sex veckorna är att få fler att bli intresserade av det mytomspunna evenemanget, eller som Stensrud säger, att frälsa de ännu ofrälsta. Det anordnas evenemang på gator och torg och den karaktäristiska schlagermusiken spelas överallt.

Många skulle nog kalla det för vanlig festivalyra men Stensrud talar om lidelse och passion – att Melodifestivalen är så mycket mer än en vanlig musikfestival. Låtarnas texter kan enligt Stensrud liknas vid predikningar. De tar upp ämnen som väcker eftertanke och diskussion. Exempelvis har artisten Sara Varga i år fått oss att tala om våld i kärleksrelationer genom sitt bidrag ”Spring för livet” och Erik Saades vinnarlåt ”Popular” har väckt diskussion kring samtycke till sex.

Lars Kristian Stensrud använder sig av många teorier i sin forskning och han säger sig ha täckning för sin tes. Melodifestivalens fans samlas kring något gemensamt som de känner stark tro och passion för. Det hela styrs av bestämda regler och det finns även tydliga ritualer som har utvecklats genom åren. Flera som Stensrud har intervjuat talar om lördagarna som en ”helig tid” och många uppoffrar mycket tid och pengar för att kunna följa med på Melodifestivalens turné.

Utöver den mycket aktiva gruppen finns det även många som följer evenemanget på eget sätt hemma. Finalen i Globen sågs av närmare 3,7 miljoner TV-tittare och av dem var många delaktiga genom att ringa in och rösta på de bidrag som de trodde på. Sammanlagt kom det under finalkvällen in drygt 1,3 miljoner röster. Hur många medlemmar i Svenska kyrkan var det som röstade i kyrkovalet 2009? Och hur många besökte någon mässa eller såg en gudstjänst på TV?

Under Melodifestivalen var det säkerligen flera som röstade mer än en gång, och en hel del av rösterna kom troligen från barn och personer som inte är medlemmar i Svenska kyrkan – men det höga tittarantalet och röstningsdeltagandet är ändå intressant.

När jag hör Lars Kristian Stensrud berätta om sin forskning funderar jag över varför det är så svårt att få medlemmar i Svenska kyrkan att vilja engagera sig. I kyrkovalet 2009 var det bara 11,9 procent som röstade trots att det varnades för att främlingsfientliga partier kunde få stor makt i organisationens högsta beslutande organ.

Att fylla kyrkorna anser inte jag vara något mål i sig, men jag tror att det finns fler som skulle vilja engagera sig ifall förutsättningarna var annorlunda. Många av mina vänner och bekanta upplever att det är svårt att hänga med i kyrkans textläsningar, och ibland även i predikan. De säger att de har en svenskkyrklig tro men att de praktiserar den på andra sätt än i kyrkan. De samlar på budskap från fina låttexter, ber med sina egna ord och skänker pengar direkt till välgörenhetsorganisationer istället för genom kyrkans kollekt.

Att svenska folket under finalkvällen i Melodifestivalen valde att skänka över två miljoner kronor till Radiohjälpen är ett av många tecken på viljan att hjälpa andra. Kanske har Lars Kristian Stensrud också rätt när han säger att vi svenskar har ett behov att mötas kring något gemensamt: Att lyssna på sånger och texter som vi sedan kan diskutera runt middagsborden och i fikarum.
Jag undrar hur Svenska kyrkan skulle kunna fånga upp de här personerna och få dem att tycka att det är lika viktigt att rätt person representerar deras åsikter i Kyrkomötet som att rätt artist representerar deras musiksmak i Eurovision Song Contest?

Angelica Karlsson