Bokomslag Den nya dialogen

Vad som gör Den nya dialogen så intressant är att den vågar vara lite obekväm. Den påstår inte hur saker har varit eller borde vara, utan beskriver de reella förutsättningarna idag. Boken pekar pedagogiskt ut de många bristerna som ofta återfinns när traditionellt församlingsarbete krockar med dagens förutsättningar, skriver Mattias Irving i sin recension av boken ”Den nya dialogen” skriven av Tomas Lindbom.

Många känner nog igen sig i bilden av att Sverige har blivit ett rörigt ställe. Förändringar sker överallt, folk flyttar på sig; arbeten, relationer och åtaganden har blivit spretiga och fragmentariserade. Planer för morgondagen måste allt oftare skrivas om; prognosinstitutens uppdrag växer lavinartat, och de okända faktorerna som påverkar våra beslut blir fler och fler.

Det är mot bakgrund av en sådan verklighetsbeskrivning som Tomas Lindbom har skrivit sin bok Den nya dialogen (Seglora smedja förlag) och låt mig vara ärlig – från första början var jag skeptisk till boken. Jag har hört alltför många effektivitetskonsulter prata sig varma för företagande i en föränderlig tid för att kunna nedtrycka min första reflex att dra öronen åt mig.

Jag såg framför mig en bok om ”församlingsarbete i en ny tid”, fylld med plattityder om hur man bör agera för att bli framgångsrik, rikligt beströdd med sedvanliga floskler kring det ”postmoderna tillståndet”. De flesta som kallar sig ”postmoderna” har beklagligt liten insikt i vad ordet egentligen betyder. Man säger att ”tiderna har förändrats”, att allt det där gamla som heder eller vetenskap inte gäller längre, och tar det som intäkt för allt från nyandligt flummande till skoningslös kapitalism.

Vad man egentligen åstadkommer med ett sådant tänkande är bara en upprepning av den gamla modernismen, det tidiga 1900-talets ideologiska vilsenhet och existentiella uppgörelser med det förflutna. Man hade en idé om att historien var i rörelse, att man levde i förändringens tid. Den som någon gång har läst texter av dåtidens provokatörer futuristerna, vorticisterna, eller de något tidigare symbolisterna, förstår säkert vad jag menar.

Den postmoderna människan skulle avstå från att sätta sådana förenklade stämplar på vår samtid, och istället kanske fråga sig varför vi ens försöker prata om ”nya tider” i kontrast till ”gamla tider”. Är det inte uppenbart att, som Alphonse Karr så träffande uttryckte det, ”ju mer saker förändras, desto mer förblir de som de alltid har varit”? Vi har fortfarande lönearbete, kulturdebatt och julafton. Och de allra flesta säger att det var bättre förr. Det sade man redan på Sokrates tid, och jag tvivlar på att världen har varit på väg konstant nerför sedan dess.

Dessa var i alla fall mina tankar innan jag tog upp Lindboms bok, Den nya dialogen. De försvann omgående. Till skillnad från mig är Tomas Lindbom inte först och främst en akademisk teoretiker, utan en praktiskt sinnad person som vet hur man lutar sig mot erfarenheten för att uppnå konkreta resultat.

Jag blir tidvis imponerad av Lindboms klarsyn också i utmanande frågor – och det skriver jag inte bara för att vi råkar vara knutna till samma smedja. Vad som gör Den nya dialogen så intressant är att den vågar vara lite obekväm. Den påstår inte hur saker har varit eller borde vara, utan beskriver de reella förutsättningarna idag. Boken pekar pedagogiskt ut de många bristerna som ofta återfinns när traditionellt församlingsarbete krockar med dagens förutsättningar.

Den gör också klart att det enda sättet att hitta en självständig position i samtiden är att lära sig spelets regler. Det är en lyx att tro sig kunna existera som en ”tidlös bastion” samtidigt som resten av samhället är på väg i en annan riktning. Om kyrkan ändå måste ändra kurs så är det oändligt mycket bättre att tidigt fatta tyglarna själv än att leva i förnekelse och låta hästarna springa fritt.

Tomas bakgrund i näringslivet är tidvis lika påtaglig som min egen i det akademiska. På flera ställen beskriver han kyrkans arbete som en produkt på en marknad, och lägger stor vikt vid dialogen med tänkbara målgrupper för församlingsarbetet. Men när man tillämpar marknadslogiken på det kyrkliga arbetet får det långtgående konsekvenser. Innebär inte det att vi måste börja ägna oss åt produktanpassning och varumärkestänkande?

I marknadsekonomiska termer är omsättningen och vinsten det enda tydliga måttet på framgång. Hur skulle detta översättas till kyrkans arbete utan att falla tillbaka på ett ytligt kvantitetstänkande, till exempel antalet rumpor i bänkarna på söndagarna? Detta är en uppenbar risk som finns inneboende i Tomas resonemang. Om vi gör en vara utav den kristna läran, riskerar den inte då att urvattnas i jakten på allt populärare uttryck?

Tomas ger inte några direkta svar på den frågan i boken, men under läsningen framkommer det att han är väl medveten om problematiken. För den som känner sig osäker inför uppdraget att modernisera sin församling är Tomas bok en trygg hjälpreda som håller en stadigt i handen genom varje led i processen. Han beskriver inte bara vad ett konkret förändringsarbete går ut på, utan också hur man ska gå till väga och varför.

Vikten av klarhet betonas, över församlingens mål och den egna bilden av verkligheten, förmågan att prioritera bland frågorna i församlingen, göra återkommande ”reality checks” och aldrig släppa förankringen till den större frågan, ”varför gör vi det här?” Min erfarenhet är att precis den typen av sunda, enkla principer motar undan den förflackning och fragmentarisering som annars löper i det postmoderna företagets fotspår. Flexibilitet får inte byta ut trygghet, verktygen vi använder oss av måste alltid vara pålitliga och begripliga.

Den lyssnande hållningen skiner igenom på snart sagt alla sidor i boken. Insikterna kommer inte när vi formulerar nya svar, utan när vi ställer helt nya frågor. Förnyelsen och inflödet av kraft i församlingen är för Tomas resultatet av en omsorgsfull inlevelse i det lokala livet, en närmast villkorslös acceptans för människornas faktiska villkor och en vilja att tillgodose äkta behov. Det är precis denna balans mellan marknadsföringstänkande och äkthet som ger Den nya dialogen sin styrka och gör den till en värdefull handbok för att förändra verksamheten inifrån.

”Plus ça change, plus c’est la même chose”, som det heter på originalspråket. Den tidigare citerade Alphonse Karr skapade med dessa ord ett kraftfullt men dessvärre ofta felanvänt uttryck, som fått en distinkt negativ klang – för vad spelar det för roll att till exempel rösta igenom en politisk förändring eller kämpa för nya rättigheter, om allting egentligen alltid förblir detsamma? Det finns dock en positiv och livsbejakande betydelse också. Det är en påminnelse att förändring inte alltid behöver innebära någonting dåligt och omtumlande. Det som är viktigt, centralt, kan fortfarande bestå, men det kanske tar sig en ny och oväntad form.

Ytterst vittnar Tomas text om en förtröstan i den kristna traditionen, en tillit till att den inte förvanskas så enkelt. Vi skulle göra den en otjänst genom att kapsla in den i gammalmodiga, trygga strukturer, för då missar vi möjligheten att vara en kyrka i tiden.

Mattias Irving