Vi bad de tre medverkande i Seglorasamtalet om Dialog att inleda med några minuter där de utvecklar några grundläggande tankegångar om religionsdialog. Först ut är Pernilla Landin, diakon i Nacka församling och projektledare för Källan, ett interreligiöst råd- och stödcenter i Fisksätra. I Pernillas arbete är dialogen sammanflätad med det diakonala arbetet. Den behövande människan är centrum och utgångspunkt.

pernilla-landin”Jag har arbetat som diakon i Svenska kyrkan i 13 år. Under den här tiden har min huvudsakliga arbetsuppgift varit att möta människor som befunnit sig i livskriser av olika karaktär. Livskriser rörande den enskildes ekonomi, existentiella frågeställningar, eller bekymmer och svårigheter i familjerelationen. Eller en känsla av utsatthet och ”litenhet” på grund av saknad av identitet i det svenska samhället – ”att inte vara någon”.

Oavsett anledning till varför man sökt sig till Svenska Kyrkan och till mig som diakon, så upplever jag ett gemensamt: det är hoppet och tron på att det måste finnas något bättre än den situation man befinner sig i idag. Kanske till och med en lösning på den svåra situationen. Då är det värt att våga ta chansen och våga berätta sin historia  –  oavsett man säger sig ha en uttalad tro på någon Gud eller inte. Det här är ofta utgångspunkten i mötet med den hjälpsökande.

Det är svårt att  lösa någon annans problem och bekymmer. Det är ju ett arbete som var och en måste göra själv.Men visst är det ju så att det blir lättare om det finns någon som orkar lyssna och som kan hjälpa till att hitta lösningar och finna vägar i den svåra situation man står i. Att till exempel vara en länk och brobyggare mellan olika myndigheter och den enskilde.

Min upplevelse är att det inte blir färre människor som söker stöd och hjälp i svåra livssituationer, utan tvärtom fler!(Vilket i sig är intressant att fundera kring.) Därför behöver det också vara fler att möta upp det hjälpbehov som finns, och en utökad och bredare kompetens i de olika frågeställningar som kommer fram.

Detta är en anledning till att vi har startat projektet ”Källan”, som är ett råd och stöd center i Fisksätra /Nacka. Det är ett samarbete mellan Svenska kyrkan i Nacka, Muslimernas förening i Nacka, St: Konrads Katolska församling och Stockholms Stadsmission.I och med det gemensamma arbete med ”Källan” får vi en ökad kunskapsbank som är mycket värdefull. Fler talade språk, en bredare kompetens och ökad förståelse i olika kulturer och religioner. Samt ett långt och erfaret socialt arbete från Stockholms Stadsmission.

Till ”Källan” kan människor som bor och vistas i Fisksätra  vända sig för att få stöd och råd i olika livssituationer. Det kan handla om att orientera sig i det svenska samhället, socialt, kulturellt, existentiellt, eller få hjälp i kontakten med myndigheter. En utgångspunkt för ”Källan” är att kultur och religionen inte ska isolera människan utan vara en trygg grund för att möta livet, inte vara söndrande utan istället samlande och brobyggande.

Vad bottnar då denna dialog i? I ”Källans” gemensamt formulerade värdegrund läser jag:

”Utifrån tron på en kärleksfull och barmhärtig Gud –  skaparen av alla och allting, räcker vi handen till myndigheter, företag och personer som delar värderingar och ambitioner för ett samarbete som sätter människan i centrum, och som ser henne som syster, bror, kamrat vilken förtjänar respekt och rättvis behandling.

Utifrån en gemensam stark tro på varje människas orubbliga värde, ska alla som kommer och ber om stöd bemötas med samma respekt. Hopp och tro på varje människas egen förmåga ska genomsyra varje möte. Tillsammans försöker vi hitta de inre resurserna hos den enskilda människan, eller i familjen för att kunna agera och komma vidare.” Arbetet i Råd- och stödcentret ”Källan” kallar vi diapraxis –  då dialogen tar sig uttryck i praktisk handling.

Pernilla Landin