Igår var Påskuppropet på allas läppar. Många tusen gjorde sina röster hörda för de svaga i samhället. Samma dag kunde Rapport berätta att man från regeringens sida valt att inte kommentera dagens manifestationer.
Varför vill inte vår högsta instans av förtroendevalda, där förtroendet måste vara som starkast, inte gå i dialog med folket? Det vittnar om svaghet i positionen. Man vet att man har gjort fel, men vågar inte erkänna det. Än värre, det är också ett tecken på att de styrande brister i respekten för demokratin.
Genom att inte ta diskussionen med folket bryter regeringen Reinfeldt och den särskilt berörde socialförsäkringsministern Ulf Kristersson mot det offentliga samtalets spelregler. Det ska inte krävas mer än en stor manifestation för att få politikernas odelade uppmärksamhet.
När man ignorerar en landsomfattande manifestation uppvisar man en principiell hållning liknande den som vi sett vissa regimer hysa under den arabiska våren. Det är inte värdigt våra svenska demokratiska traditioner att en regering agerar på det viset.
Tystnad har länge varit regeringens Reinfeldts strategi inför bakslag och avslöjanden. Men man har valt helt fel strategi om man försöker att tiga ihjäl Påskuppropet. Det vore ett svek först och främst mot de utförsäkrade, men också mot kampanjarbetarna och i förlängningen mot hela det svenska folket. Det är dags att regeringen lyssnar till folkets vilja och agerar för de utförsäkrade.
Det är uppenbart man läser inläggen på Seglora smedja att man ser sig som och är en kampanjorganisation för vänsterpolitik av olika schatteringar. Det nyanserade samtalet har man lagt åt sidan och för inte längre en seriös debatt om hur ett fungerande sjukförsäkringssystem skall utformas. Att det inte kan utformas med påskuppropet som grund står tämligen klart Och tyvärr bidrar Seglora smedja inte seriöst till den diskussionen. Man anser tydligen att sjukförsäkringssystemet skall återgå till det system som höll på att haverera ekonomiskt och moraliskt för ett antal år sedan?
Tyrgils, det är anmärkningsvärt att försvarare för det nuvarande sjukförsäkringssystemet (såväl politiska som apolitiska) har varit snara att ropa ”vänsterpolitik”. Du efterlyser saklighet och nyansering i debatten – vi kunde inte vara mer överens om detta. Istället för att diskutera sakfrågorna har man försökt att på avvägar misstänkliggöra budbäraren. Det är en dunkel taktik. Förr i tiden drev församlingarna ålderdomshem som en del av den kristna efterlevnaden. Ska även detta kodas som ett utslag av vänsterpolitik? I så fall menar jag, och många med mig, att det är ett oförlåtligt övertramp som dessa Påskuppropsmotståndare gör i sin tolkning av vad kristna traditioner innebär och hur de ska efterlevas.
Jag vet att det låter väldigt vänsterradikalt och kanske utopiskt.. men skulle vi inte kunna ge typ en vettig ersättning till de som är långtidssjuka och inte kan jobba?
Detta går inte att tiga bort, fortsätt att tjata på regeringen så kommer de nog till rätt så småmningom.
Detta med sjukförsäkringen är en fråga där jag som person just nu sitter mitt i. Jag vet med mig att ett ”vanligt” lönearbete är en utopi. Dryga 47 år gammal är jag fysiskt förbrukad som arbetskraft och pga av mitt fysiska tillstånd påverkas också min förmåga till ett sk intellektuellt arbete då jag inte förmår att orka vara aktiv mer än korta stunder. Jag står inför utförsäkringens bråddjup: Ska jag få stadigvarande sjukersättning eller kommer jag att ställas till arbetsmarknadens förfogande? Till den arbetsmarknad jag vet är utom räckhåll för mig. Kanske är mitt dilemma ett höger-vänster dilemma? Eller så är det ett djupt mänskligt dilemma. Jag önskar ingen min situation, min icks-fungerande fysiska kropp och beroendet av starka stmärtstillande mediciner för att öht kunna klara mig någorlunda. Jag tackar Gud för verksamheter såsom färdtjänst och hemtjänst och för friska föräldrar och anhöriga som kan bistå när min förmåga inte räcker.
Här är min bild av dagens sjukförsäkring. Jag har varitt ”sjukskriven” sedan 2007 dvs samma år jag fyllde 44. Min ersättning är dryga 30% av vad jag hade haft i län om jag hade haft ett arbete utifrån den kompetens jag har. Ändå påstås att vi som är sjuka ”väljer” att vara detta. Ekonomin är en liten del i det hela, men för överlevnaden så viktig. Jag saknar mitt arbete, den stimulans det ger att samtala med arbetskamrater, kunder, brukare, patienter vad vi nu kallar dem vi servar då jag arbetade inom offentlig sektor.
Min tro har hjälpt mig igenom och hjälper alltjämt, men frisk blir jag inte. Frågan är bara: Vad anser Försäkringskassan? Jag vet inte…
PS! Jag ber om ursäkt för stavfelen. Jag ser dem inte själv alla gånger, men vet att de finns. De är bl a en kosekvens av min medicinering…
Comments on this entry are closed.