Den andra söndagen i maj hade Seglora smedja en temasöndag med ämnet Religionskritik och främlingsfientlighet. Elisabeth Gerle, forskare vid Svenska kyrkans forskningsavdelning och adjungerad professor i etik, föreläste med utgångspunkt från förra årets bok ”Farlig förenkling”.

Det var inte svårt att få in folk i Sofiakyrkan ens under strålande majsol. Helle Klein introducerade Elisabeth Gerle, som också kallas för ”fredsprästen”, på grund av hennes aktivitet i många fredsrörelser genom åren och hennes position som adjungerad professor i etik i Uppsala.

Gerles bok Farlig Förenkling har rönt mycket uppmärksamhet och väckte en het debatt när den kom. En av de viktigaste frågorna som boken tar upp och konfronterar är, vad finns det för undertexter i dagens religionskritik?

Elisabeth Gerle själv var pigg och välartikulerad när hon utvecklade denna fråga under föreläsningens gång: finns det måhända en främlingsfientlighet som kryper in bakom religionskritiken?

Det finns, beskrev hon, en sorts sekulär hegemoni, en religionsfientlighet som alla förväntas delta i. Jag ville skriva om det utifrån ett internationellt filosofiskt perspektiv.

Religionens roll i politiken blev en utgångspunkt när jag undersökte frågor om politiskt engagemang, intolerans och nationell solidaritet. I och med SD:s intåg kände jag också att vikten blev större att föra denna diskussion

Jag utgår i min bok från två helt olika fallstudier – SD och Humanisterna, de enda mer uttalade, organiserade ateisterna Då visste jag inte att jag var på väg att köra in handen i ett getingbo.

Idag ska jag lyfta en fråga om vad Humanisterna representerar, men inte är ensamma om att stå för. Vi har länge trott att vi är så fria från religion, men det finns en diskurs, ett sätt att tala och tiga om religion som har koloniala övertoner. Vissa utmålas som klartänkta, tydliga, vetenskapliga, medan andra utpekas som vildar som behöver missioneras eller omvändas.

Jag skrev en debattartikel I DN den 11 sept i fjol, där jag beskrev att det är fel att bunta samman olika religioner och sedan dra en gräns mellan ”religiösa-i-allmänhet” och ateister. Då drar man samtidigt en gräns mellan saklighet eller förnuftighet, och religiositet. Om vi istället ser till SD, hur skapar de ett ”vi” som svenskar? Och hur blir detta vi uteslutande mot Den Andre?

Parallellt med min bok kom statsvetaren Magnus Hagevi ut med en studie som gjort mycket vetenskapligt korrekta, kvantitativa analyser. Med belägg i sin studie kom han fram till samma slutsats som jag själv: Det finns en xenofobi i religionskritiken.

Men man kanske undrar, vad har vi emot religionskritik? Nu befinner vi oss i en kyrka. Är det så att vi vill försvara oss?

Religionskritik kan ta många former. Den Gud som Jesus levde för till exempel, väckte anstöt; så stark var avskyn att han fick dö för sin tro. Även Jesus hade en ”teologi”, alltså en bild av vem Gud var. Men hans bild avvisades av den tidens religiösa elit, för han tillbad en Gud som var helt annorlunda.

Också Paulus markerar att det är tron det kommer an på, inte de yttre uttrycken, som till exempel omskärelsen. Att säga så var närmast hädiskt i utmanandet av samtidens förståelse av det heliga.

Idag ser religionskritiken annorlunda ut. Den riktar sig inte längre inåt, mot den egna traditionen utan utåt, nedåt, mot de andra. Glasögonen sägs vara upplysningens, den analytiska filosofin, naturvetenskap och empiri. Enligt detta synsätt är vår enda källa till kunskap våra synintryck, matematiken och logiken. Man har en övertro på förnuftets förmåga att avgöra om gott och ont.

Förnuftet är vi nog alla ganska förtjusta i. Vi vill egentligen inte ha uppdelningen mellan förnuft och känsla. Även Habermas, förnuftsaposteln, menar att vi måste försöka förstå varandras språk. Rent kognitivt måste vi anstränga oss. En sekulär människa måste försöka förstå också den religiöse.

Anders Jeffner (professor i tros- och livsåskådningsvetenskap i Uppsala, red.anm.) menar att det finns flera tillgångar till verkligheten än den logiska empirismen – bland annat upplevelsen av att vara ett jag, och den religiösa upplevelsen av ett heligt ”du”, som också återfinns i konsten. Den analytiska filosofin behöver inte ha utslagsröst bland de olika kunskapsformerna, även om den är bra. Det finns en förmätenhet i detta sanningsanspråk i den logiska empirismen.

Vi måste vidga vetenskapens domäner. En tidig kritik av moderniteten, ifrågasatte ifall språket så beredvilligt korresponderade mot verkligheten. Det finns grundläggande inslag i modernitetens filosofi som utgår från denna korrelativitet, men den är starkt ifrågasatt idag. Det finns ingen så självklar grund för vad som är sant.

Det finns vissa motsatspar i diskurserna idag, i språket vi använder, och de är knappast oskyldiga. Gränsen mellan offentligt och privat är ett tydligt exempel. Det är svårt att veta var man ska dra gränsen idag. Länge har man försökt att återföra det kvinnliga till det privata. Numera är religionen också något som ska motas in i det privata fältet.

Det finns väldigt många sådana här dikotomier – universellt-partikulärt, sekulärt-religiöst, förnuftigt-kroppsligt, etc. Det första ledet värderas som regel högre än det andra. Objektivt har mer status än det subjektiva. Ännu tydligare blir det med motsatspar som kultur-natur, manligt-kvinnligt, etc.

Det finns i de sekuläras tankar ett kluster av ord som tillsammans bildar ett mönster. Det är inte politiskt oskyldigt, och det är inte heller bara feministteorin som har kritiserat detta, utan även bland andra Ricoeur, Levinas och Foucault.

Det är viktigt att kritisera nyempirismen som Humanisterna håller fram idag – det framstår som rent av reaktionärt. Likväl framstår de också som de vetande, de som sitter på svaret, men egentligen är de ju de hårdast troende, en slags fundamentalister.

Det är givetvis inte så att alla ateister eller humanister tänker så här. Skiljelinjen går inte mellan troende och sekularister som sagt. Det här är en trendanalys. I en vändning mot etiken så kommer relationen in på ett djupare sätt, mötet med det främmande och skrämmande.

Religiös maktutövning – det är inte samma sak som kunskapssyn. Här finns det mycket där vi kan gå hand i hand med sentida kritiker – när religionen utnyttjas för andra syften. Minns när Jesus är med i ett drama när Maria bryter mot sin tids religiösa tabu och fick religiös undervisning. Och Jesus stödjer detta. Han bryter med den religiösa maktutövningen.

Men nu jämför ju jag det bästa ur min tradition med det sämsta ur en annan. Det är så frestande att ständigt jämföra vårt bästa med deras sämsta. Men när vi ser inom också Islam och Judendomen, romerska katoliker, så finns det en intern religionskritik. Därför driver jag kravet att religionen ska finnas med i det offentliga, för då kan en diskussion föras. Det visar sig till exempel att när kvinnor läser koranen eller torah, så blir tolkningarna och diskussionerna annorlunda.

Jag menar dock att det finns en fara i den moderna religionskritiken, en som jag faktiskt upptäckte under forskningens gång. Grundfrågan blev: Hur skapas ett ”vi”? Och vilken roll spelar religionen för att skapa detta vi?

Sverigedemokraterna vill ha en luthersk kyrka, en folkets kyrka. Och vi som alltid har gillat ordet folkkyrka, vi står där lite snopna. Håller våra ord på att kidnappas? Det finns en instrumentaliserad användning av religionen, som SD har satt i system, precis som Folkeparti har gjort i Danmark. Man vill återerövra folket till den kristna tron. Men det skulle bli helt tossigt om vi använda folkkyrkan som en svensk markör. Det är precis vad man gjorde i 30-talets Tyskland, då man ställde den öppna och civiliserade kyrkan mot det judiska, regelstyrda.

Men det sker en försåtlig glidning i och med denna uppdelning. Plötsligt glider vi till det stadium som Judith Butler har formulerat, när folk inte blir sörjbara längre. Usama Bin Laden är ett exempel där vi bara plötsligt och med en axelryckning åsidosätter det liberala samhällets rättssäkerhet. Inte heller de av hans närmaste som dödades blev sörjbara – de blev omänskliggjorda. Vad händer med oss själva när vi tillåter detta att ske, att vissa inte går att sörja?

Butler har också lyft fram hur den högerextrema rörelsen kidnappar frågor som vi alla har kämpat för länge, kvinnors rättigheter, sexuell emancipation etcetera, och knyter dem till gränsdragningar gentemot de Andra. Det passar särskilt väl att sätta muslimerna mot detta. Islam ses som att det inte hänger med utan står emot dessa rättigheter.

Det är svårt att fånga detta med blicken, för det sker gradvis. När Sverigedemokraterna vill att vi ska knyta an till folkkyrkan så är det ett sätt att tvätta sig från de gamla tongångarna i Bevara Sverige svenskt. Det är lätt att istället knyta an till detta historiska ”vi” som är kyrkan, och då blir svenskkyrklighet även en markör för svenskhet.

Det finns två poänger som jag står för tydligt: Båda grupper (Sverigedemokrater och Humanister) förenklar andra, och båda grupper använder sig av religionen. I viss mån ställer nyateismen bra frågor till oss. Att religion kan vara farligt, det vet vi redan. Den kan missbrukas om man inte är vaken. Men det är minst lika farligt att bara reducera religionen till detta.