De senaste dagarnas heta diskussion om Dominique Strauss-Kahns förmodade övergrepp i lördags sätter ljuset på ett mycket gammalt patriarkalt mönster, som kanske håller på att brytas. Smedjans Ewa Lindqvist Hotz skriver i sin onsdagskrönika om gubbslemmets existentiella dimensioner.
Det var vid gravsättningen, just när urnan satts ner i marken och hon läst välsignelsen, som den kvinnliga prästen kände änklingens hand på sin rumpa. Hon hade följt mannen genom sorgesamtal och begravning. Han hade gråtit övergivenhetens tårar i kyrkans sakristia, hon hade lyssnat på hans berättelser mättade av sjukdom och smärta. Så vad i hela världen handlade den där handen på prästrumpan om?
Jag kommer att tänka på den här märkliga episoden när jag läser och hör om chefen för Internationella valutafonden, Dominique Strauss-Kahn, som i denna veckas nyhetsrapportering fått representera den gubbslemmighet som givetvis finns också i de mest respekterade sammanhang.
Det är ingen nyhet att det i många manliga framgångssagor döljer sig ett behov av att markera maktposition och social ställning. Inte minst inför den person som var morgon möter upp också i den mäktiges badrumsspegel. Det är här som kvinnor, eller rättare sagt, behovet av att förtrycka kvinnor, kommer in. Könsmaktsordningen, den sociala och kulturella väv som systematiskt underordnar kvinnor i förhållande till män, erbjuder en användbar existentiell infrastruktur för män att återupprätta sin maktposition. Här avslöjas en skriande själslig brist i den egna karaktären, antingen på medkänsla eller på självkänsla.
Dominique Strauss-Kahn, denne man som i lördags naken kastar sig över en hotellstäderska visar på desperationen i denna inre maktrelation. Kvinnan som kom i hans väg var en respekterad medarbetare på hotellet, hon var troende muslim, hårt arbetande ensamstående mamma med ursprung i Guinea. Men i hans ögon var hon bara en kvinna som han behövde för att bli en riktig man.
Tillbaka till kyrkogården och änklingen som placerade sin hand på prästrumpan. Situationen är enkel att analysera: änklingen (mannen) har visat sig svag och värnlös för prästen (kvinnan). Den traditionella könsmaktsordning som råder till vardags har varit bruten under sorgeprocessen. För honom har prästen varit en medmänniska och själavårdare. När urnan med fruns kvarlevor satts i jorden upplevde han det som en avslutning på ett parentetiskt förlopp, en sorgebubbla i hans personliga historia.
Han markerar återkomsten till vardagen genom den mest typiska symboliska handling som finns – att röra vid en kvinnas kropp på ett otillbörligt sätt. Med ens förvandlar han själasörjaren till ett sexobjekt och sig själv från sörjande till subjekt. Detta för att återupprätta sin position och ordlöst indikera att det finns en ordning, där han som man är i kontroll och har makt över situationen. Det är tragiskt att sexuella anspelningar och inviter många gånger är det enda sättet för delar av det manliga släktet att kommunicera intimitet och förtroende med kvinnor.
Prostituerade kvinnor vittnar om hur sexuellt våld bakom slutna dörrar kan blandas med outvecklad utagerad ömhetstörst. Hennes kropp får ömsom representera horans, ömsom madonnans som mannen, torsken, kan slå och smeka som han vill. I situationen är mannen hela tiden på flykt från sig själv och från kvinnans mänsklighet.
- Ewa Lindqvist Hotz
Ingen ansats till att anta en neutral position till dess att den misstänktes skuld har bevisats? Eller har ni på Smedjan genom mediarapporteringen redan tillräckligt med bevisning mot DSK för att kunna fastslå både hans skuld och manliga förtryckartekniker?
Jag är också man och har bara att ta åt mig av er syn på män. Har ni rätt så är jag lika ond som DSK. Och dömd av er långt innan jag ens anklagats för ett konkret brott. Dömd genom min könstillhörighet.
Hej Patrik. Tack för dina synpunkter på min text som jag måste erkänna delvis är skriven i affekt. Som alla vet är inte skuldfrågan i DSK-fallet utredd men fallet sätter strålkastarljuset på den gubbslemsattityd som är alltför utbredd. Den här veckan har vi alla haft anledning att fundera över vad vi väljer att se och uppmärksamma och vad vi väljer att vända bort vårt ansikte ifrån. Självklart gäller det inte alla män, men däremot alltför många. Det riktigt kraftfulla sättet att bemöta vissa mäns kränkande beteende i förhållande till kvinnor skulle givetvis vara en rörelse av män som vill slå vakt om goda manliga värderingar. Allt gott. Ewa
Vad fallet sätter strålkastarljus på vet inte jag, jag vet inte ens om DSK är skyldig. Vet du det?
Varför skulle jag och andra män behöva ta avstånd från vissa mäns kränkande beteende mot kvinnor? Kräver du av alla muslimer att de ska ta avstånd från terrordåd i islams namn? Varför skulle de behöva göra det? Känner du ibland att du måste ta avstånd från terrordåd som gjorts på nordirland av både katoliker och protestanter?
Det du gör är att du åsätter alla män en kollektiv skuld för vad en del män gör. Vi är alla skyldiga i dina ögon till dess att vi tvättat oss rena i ett avståndstagande från vad en del män gör. Jag accepterar inte det synsättet, det är inget annat än kollektiv skuldgivning. Jag hoppas att du ser det när affekten lagt sig.
Jag vet som sagt inte om DSK är skyldig men för mig saknar det betydelse. Jag är oskyldig.
Hej Patrik,
jag skulle bara vilja skriva ett snabbt klargörande utifrån min egen syn på Ewas text. Men hon kommer säkert att skriva ett svar till dig också när hon är tillbaka i smedjan om en vecka eller så.
Många män uppfattar nog diskussionen om ”patriarkatet” som en metod för en slags kollektiv skuldpåläggning av alla män. Men den uppfattningen missar målet. Patriarkatet är i feministisk teori namnet på en struktur, som vi alla människor är med och tillsammans upprätthåller. Den kommer till uttryck genom våra handlingar och styr till stor del också dessa handlingar.
Genom att lyfta fram exempel på sådana handlingar kan vi enligt feministisk teori också belysa hur patriarkatet fungerar och hur det kontrollerar oss. Det handlar alltså inte om att skuldbelägga enskilda personer som de personer de är, utan lyfta fram deras exempel och sätta dem i en större kontext.
Ewa nämnde en mansseparatistisk eller åtminstone mansfokuserad rörelse för feministisk diskussion. Det ska definitivt inte betraktas som en grupp som på något sätt ska samlas och göra avbön eller be om ursäkt för sin manlighets skull. Men så till vida att män också styrs av patriarkala strukturer så kan det vara värt att tillsammans med andra män utforska och kritisera normer om män och manlighet, och försöka att finna vägar framåt.