De senaste dagarnas heta diskussion om Dominique Strauss-Kahns förmodade övergrepp i lördags sätter ljuset på ett mycket gammalt patriarkalt mönster, som kanske håller på att brytas. Smedjans Ewa Lindqvist Hotz skriver i sin onsdagskrönika om gubbslemmets existentiella dimensioner.

Det var vid gravsättningen, just när urnan satts ner i marken och hon läst välsignelsen, som den kvinnliga prästen kände änklingens hand på sin rumpa. Hon hade följt mannen genom sorgesamtal och begravning. Han hade gråtit övergivenhetens tårar i kyrkans sakristia, hon hade lyssnat på hans berättelser mättade av sjukdom och smärta. Så vad i hela världen handlade den där handen på prästrumpan om?

Jag kommer att tänka på den här märkliga episoden när jag läser och hör om chefen för Internationella valutafonden, Dominique Strauss-Kahn, som i denna veckas nyhetsrapportering fått representera den gubbslemmighet som givetvis finns också i de mest respekterade sammanhang.

Det är ingen nyhet att det i många manliga framgångssagor döljer sig ett behov av att markera maktposition och social ställning. Inte minst inför den person som var morgon möter upp också i den mäktiges badrumsspegel. Det är här som kvinnor, eller rättare sagt, behovet av att förtrycka kvinnor, kommer in. Könsmaktsordningen, den sociala och kulturella väv som systematiskt underordnar kvinnor i förhållande till män, erbjuder en användbar existentiell infrastruktur för män att återupprätta sin maktposition. Här avslöjas en skriande själslig brist i den egna karaktären, antingen på medkänsla eller på självkänsla.

Dominique Strauss-Kahn, denne man som i lördags naken kastar sig över en hotellstäderska visar på desperationen i denna inre maktrelation. Kvinnan som kom i hans väg var en respekterad medarbetare på hotellet, hon var troende muslim, hårt arbetande ensamstående mamma med ursprung i Guinea. Men i hans ögon var hon bara en kvinna som han behövde för att bli en riktig man.

Tillbaka till kyrkogården och änklingen som placerade sin hand på prästrumpan. Situationen är enkel att analysera: änklingen (mannen) har visat sig svag och värnlös för prästen (kvinnan). Den traditionella könsmaktsordning som råder till vardags har varit bruten under sorgeprocessen. För honom har prästen varit en medmänniska och själavårdare. När urnan med fruns kvarlevor satts i jorden upplevde han det som en avslutning på ett parentetiskt förlopp, en sorgebubbla i hans personliga historia.

Han markerar återkomsten till vardagen genom den mest typiska symboliska handling som finns – att röra vid en kvinnas kropp på ett otillbörligt sätt. Med ens förvandlar han själasörjaren till ett sexobjekt och sig själv från sörjande till subjekt. Detta för att återupprätta sin position och ordlöst indikera att det finns en ordning, där han som man är i kontroll och har makt över situationen. Det är tragiskt att sexuella anspelningar och inviter många gånger är det enda sättet för delar av det manliga släktet att kommunicera intimitet och förtroende med kvinnor.

Prostituerade kvinnor vittnar om hur sexuellt våld bakom slutna dörrar kan blandas med outvecklad utagerad ömhetstörst. Hennes kropp får ömsom representera horans, ömsom madonnans som mannen, torsken, kan slå och smeka som han vill.  I situationen är mannen hela tiden på flykt från sig själv och från kvinnans mänsklighet.

– Ewa Lindqvist Hotz