Aftonbladet granskar fallen med präster som begått sexövergrepp och debatten om kyrkans sätt att hantera dessa frågor är igång igen. Seglora smedja har tidigare engagerat sig i denna fråga.
I dag skriver Aftonbladet om präster i Svenska kyrkan som utretts för sexövergrepp men fått fortsätta att verka som präster. Från Svenska kyrkans sida har hittills rått en tystnadens kultur men nu börjar man ta frågan på allvar. Det är bra. (Även Ekot tog upp frågan i dag, där Svenska kyrkans handläggare i jämställdhetsfrågor, Inger Lise Olsen, berättar att man varit för dåliga på att anmäla brott från kyrkans sida.)
Men systemet med Domkapitel som ett slags juridiska gråzoner där präster utreder präster, dvs sina kollegor, måste göras om. Det borde vara självklart att brottsmisstankarna polisanmäls och att präster som använder sin ämbetsmakt för att sexuellt utnyttja konfidenter eller konfirmander inte kan fortsätta verka som präster.
Katolska kyrkan har länge dragits med sexskandaler bland sina präster. Nu är det upp till Svenska kyrkan att bryta tystnadens kultur och aktivt arbeta mot sexuellt utnyttjande och våld.
Det hade varit rimligt att prästen blivit ”avkragad”, men tyvärr innehåller filminslaget från Aftonbladet några felaktigheter eller åtminstone tveksamheter som måste kommenteras.
Det var det domkapitlet som lät bli att anmäla händelsen utan den utsatta kvinnan valde att inte anmäla och hon ville uttryckligen heller inte att domkapitlet skulle göra det. Hade händelsen anmälts är det heller inte säkert att prästen dömts då det i mycket står ord mot ord.
Det antyds på ett ställe i AB:s film att flickan var konfirmand när det började, men hon var ungdomsledare när det hela pågick (mellan det att hon var 16-22 år gammal).
Dessutom kan domkapitlet inte själva straffa någon för händelser som inträffat före år 2000 med den nuvarande kyrkoordningen. Detta för att rättsläget då ändras och ingen ska kunna straffas retroaktivt. (Domkapitlet hade dock om de fått reda på detta fall före år 2000 kunnat straffa prästen då också). De händelser som pågick då flickan var 16-17 år gamla kunde alltså inte domkapitlet ta med i beräkningen eftersom de skedde före år 2000.
Det prästen får prövotid för det är de händelser som både han och kvinnan båda är överens om har inträffat (dvs minst 6-7 gånger haft fr.a. oralsex). Huruvida det var frivilligt och ömsesidigt eller något som indirekt tvingats fram p.g.a. en beroendeställning har inte gått att bevisa. Några andra händelserna har inte kunnat bevisas, bl.a. eftersom kvinnan inte ville att det hela skulle anmälas och utredas av polisen. För min del vore dock redan de händelser som den gifte prästen medgivit ha räckt för en ”avkragning”, men låt oss ändå vara noggrannare än Aftonbladet med fakta och detaljer i rapporteringen kring denna typ av mål.
Jag är lite förvånad över formueleringen ”Från Svenska kyrkans sida har hittills rått en tystnadens kultur men nu börjar man ta frågan på allvar.” Det känns som ni slår in öppna dörrar här. Svenska kyrkan har på allvar tagit tag i de här frågorna ända sedan 1998, det är inget nytt för de senaste dagarna. Jag ser det som att det är just för att kyrkan HAR brutit tystnadens kultur som övergreppen kommer ut i ljuset. Självklart går man inte självmant ut i media med dessa fall, men full öppenhet råder med offentliga handlingar etc. Det viktiga är att kyrkan på så många andra sätt har satt fokus på problemen – tillsatt kontaktpersoner i alla stift som stöder offer och aktualiserar frågorna, kyrkan gödslar informationen om att ”Din kropp är din”, talar tydligt om att övergrepp ska anmälas till både polis och till kyrkans egna instanser, gett ut mycket konkreta riktlinjer i två omgångar osv. Det är när riktlinjerna inte följs som problemen uppstår, men inte är det tyst.
Det finns 5600 prästvigda personer (inkl pensionerade) inom Svenska kyrkan, så i relation till det är förövarna få. Men varje fall är ett för mycket och ska tas på mycket stort allvar, och det är bra när god journalistik lyfter upp dessa fall i ljuset. Men för att det förekommer övergrepp betyder det inte att det råder en allmän tystnadens kultur inom kyrkan. Det kan det säkert göra i enskilda sammanhang men här är ingen betjänt av generaliseringar. Och skulle det trots allt stämma har ni säkert många bra exempel på det, visa det i så fall.
Har genom olika omständigheter insyn i ett pedofilfall i kyrklig miljö utomlands. Där har kyrkans ledning och prästkolleger agerat tufft och gjort polisanmälan direkt. Den lokala lagstiftningen preskriberar däremot fallen efter 25 eller 30 år och den lokala polisen lade ner utredningen för att händelserna var för ”gamla”. Kyrkan ser sig förpliktad att fortsätta på egen hand, framför allt för att nå alla offer och erbjuda dem upprättelse och hjälp. Om inte kyrkan själv ska göra det, så vem?
Ge gärna goda tips. Tror inte på (enbart) media. De slarvar över en sån här sak och exploaterar, utan att de som har drabbats får verklig hjälp.
Den allt mer sexualiserade kyrkan vill helst inte göra något för att bli av med de som gör övergrepp, det talas om kärlek och lika värde. Den kärlek du till världen ger står i en sång men fullföljer vi den? Och de som gör övergrepp de skall ut ur kyrkan, genom detta att de får gå så visar vi kärlek för de kvarvarande.