Härom veckan larmade en sjuksköterska i Dagens Medicin om aborterade foster som rörde sig och andades. På ledarplats skriver idag Sanna Rayman i Svenska Dagbladet om gränsdragningsproblematiken. Ebba Busch (KDU) har också tagit detta larm till intäkt för ett nytt förslag att införa vårdplikt av levande foster. Mattias Irving har kontaktat ledande medicinsk expertis och bett om uttalanden.
Sanna Raymans ledare i dagens SvD berör den svåra gränsdragningsproblematiken vid sena aborter. Med hänvisning till den nyligen avslutade debatten om samvetsfrihet nämner Rayman det tidigare larmet om sent aborterade foster som ”överlever, andas och kämpar för sina liv i uppemot en timme efter aborten.” Tanken är outhärdlig, skriver Rayman, och tar det som en möjlig anledning till att larmet aldrig heller väckte någon debatt.
KD har länge valt att inte driva sin tidigare profilfråga, restriktivare abortlagar. Men nu vädrar partiets abortkritiker morgonluft. Ebba Busch, kommunalråd i Uppsala och vice ordförande i KDU, säger till tidningen Världen Idag att ”det borde vara självklart att övergå till att värna liv när ett foster föds levande”, och kräver införandet av Lex Maria vid fall av levande foster.
Läkaren Pia Teleman vid Institutionen för kliniska vetenskaper, Lunds Universitet, är även ordförande i Svensk förening för Obstetrik och Gynekologi (SFOG). Hon tillbakavisar bestämt att Buschs krav skulle vara rimliga.
– Man aborterar inte livsdugliga foster, det vill säga foster som skulle kunna överleva efter aborten. Därför är [Ebba Buschs] förslag inte realistiskt på något sätt.
Hon fortsätter:
– Om ett foster i de graviditetsveckor det rör sig om i debatten skulle stötas ut på grund av ett sent missfall är det inte heller aktuellt med aktiva åtgärder för att upprätthålla livet i så tidiga veckor.
Stämmer över huvud taget beskrivningen av 18 veckors foster som ”kämpar för sina liv” efter abortering? Kristina Gemzell-Danielsson är professor i obstretik och gynekologi vid KI. Hon är också en världsauktoritet i frågor om abort, och besvarar frågan nekande.
– Nej absolut inte. Ett 18 veckor gammalt foster lever inte efter abortbehandlingen.
– Det som ses är framför allt autonoma reflexer.
Även Gemzell-Danielsson betraktar Buschs förslag som orimligt.
– Jag tycker att vår lag är bra. Vi har ju ingen fix gräns utan rättsliga rådet beslutar om gräns med marginal till viabilitet. På det sättet är faktiskt den svenska abortlagen mer restriktiv än de flesta andra som har en rad olika undantag.
Hon får medhåll från Pia Teleman.
– Sverige är ett föregångsland med sin abortlag och med sitt arbete för så tidiga och skonsamma och säkra aborter som möjligt. En återgång till tidigare lagstiftning skulle medföra senare aborter och kanske till och med illegala aborter, något som dagligen får unga kvinnor att dö av komplikationer efter världen över. Det är viktigt att aktivt försvara vår abortlag.
I sin ledare i SvD återvänder Sanna Rayman flera gånger till ord som ”obehagligt” och ”outhärdligt” i sitt resonemang. Alltför lätt fylls våra tankar av bilder på ett utelämnat, övergivet, förskjutet spädbarn, ensamt och värnlöst. Vår förmåga att känna empati är en gåva – inte alla har den, så låt oss vara tacksamma för den. Men låt oss också minnas att den kan missriktas. Ingen omsorg i världen kan förvandla ett aborterat foster till ett spädbarn.
Abortfrågan blir ofta laddad av just denna anledning – vår förmåga att känna empati med det sköra och utsatta. Därför är det särskilt viktigt att vi inte tappar sikte på den medicinska verkligheten. Fastän Rayman sätter sig för att problematisera och nyansera debatten om abort så finns det en risk att man ofrivilligt opinionsbildar i en annan riktning än vad man hade avsett, om man inte tar hänsyn till fakta.
I detta fall har rörelser och andetag alltför tidigt tagits till intäkt för livsduglighet. Särskilt från abortmotståndarnas sida har vi upprepade gånger, nu senast i Seglora smedjas diskussion med abortkritiker, sett att man inte drar sig för att använda emotionella argument och lämna medicinska fakta därhän.
Det är givetvis psykologiskt och existentiellt krävande att se ett aborterat foster röra sig och andas, men för debattens egen skull får vi inte glömma att dessa extremt sällsynta fall inte är uttryck för någon medveten vilja från fostrets sida. Ebba Buschs krav på Lex Maria är oinformerade och framför allt vilseledande för den större allmänheten. Denna typ av osakligt personifierande av foster riskerar att skapa en osäkerhet och oro som inte tjänar någonting till utom att lägga ytterligare sten på bördan för den som står inför ett redan tufft beslut om abort.
– Mattias Irving
Läs mer:
Jag håller med artikelförfattaren att slaget inte gäller de sena aborterna. De sena aborterna är alltid medicinskt motiverade, även om medicinska motiv kan rymma detaljer som låter sig kritiskt diskuteras ur ett etiskt perspektiv.
Slaget gäller egentligen den stora mängden bekvämlighetsaborter som görs innan vecka 18. Det är dock symptomatiskt att de döendes rörelser trivialiseras som reflexer. Det är precis den sortens avhumanisering vi måste ägna oss åt för att acceptera aborter. Med den logiken öppnar vi dessutom dörren för barmhärtighetsmord på människor i alla åldrar: handikappade, gamla, sjuka vars handlingar vi antar beror på reflexer.
Striden gäller inget mindre än det ovillkorliga människovärdet. Rätten att få leva och slippa dödas oavsett om vi tror att en andning eller benrörelse stammar ur reflexer eller en mer reflekterad kognitiv funktion.
Aborter skall inte förbjudas, men de kan minskas dramatiskt om vi tar ansvar för vår sexualitet och tar ansvar för konsekvenserna av vår sexualitet.
Bra intiativ Mattias!
Du gör det svårt för dina meningsmotståndare när du referera till läkare och professorer och sparar på bibelcitaten 😉
Ett sätt att minska sena frivilliga aborter är göra det obligstoriskt för blivande föräldrar att acceptera fostret som ett önskat barn några veckor in i graviditeten, där görs endast medicinskt motiverad aborter.
Reaktionen,
rätten att få leva och slippa dödas kräver först och främst ett liv. Som artikelns citerade forskare har skrivit ovan, så aborterar man inte livsdugliga foster i Sverige.
Som artikeln vidare beskriver så är det inte rörelser från ett döende foster som har observerats. Eftersom fostret inte är vid liv kan det omöjligen vara döende. Det är därmed inte frågan om att trivialisera, utan om att lägga fram fakta.
Slutligen finns det många avseenden som skiljer foster från de övriga grupper du nämner. Det är en vidare diskussion, men inte så solklar som den kan tyckas vid första anblick.
Vad pratar du om? Aborteras inte livsdugliga foster? Mera kyligt distanserad avhumanisering. Den förkrossande majoriteten aborter görs på fullt normala foster i fullt normala graviditeter. Det om något är livsdugliga foster, som skulle bli livsdugliga barn om inte läkaren sätter kniven i mamman.
Varenda distinktion som sätts upp är hårklyveri för att komma runt det faktum att en unik mänsklig individ får sitt liv terminerat. Terminerat för att mamman, pappan, och det omgivande samhället av rena bekvämlighetsskäl inte vill ta konsekvenserna av sina handlingar.
Abortlobbyn spelar sedan ut hela registret genom att jämföra med olagliga och farliga aborter i länder som saknar fungerande sjukvård. Platser där redan graviditeten i sig kan vara förenad med livsfara.
Reaktionen,
du kallar foster för livsdugliga individer i din text. Vi delar inte uppfattning om vad en individ är, och där ur kommer flera följdproblem. Jag noterar att du, liksom många andra abortmotståndare, tar till det mycket vanliga, emotionella argumentet att kalla abortförespråkare för kyligt distanserade bara för att de drar gränsen för var individen börjar några månader längre fram i tiden.
Eftersom vi inte har en gemensam syn på den grundläggande frågan om individens ursprung kan vi givetvis inte heller komma överens i abortfrågan. Om det kom fram nya fakta som påtagligt styrkte att någonting som vi kunde kalla för ”individualitet” utvecklades redan mycket tidigt, då skulle vi ha en grund för en fortsatt diskussion om de etiska dimensionerna i abortfrågan. Innan dess kommer debatten givetvis att trampa vatten, i vanlig ordning.
Jag noterar även att du framhärdar i att kalla fostret för såväl levande som livsdugligt, men utan att framställa några argument för varför man skulle anlägga en sådan syn på fostret. Du gör inte heller några försök att motbevisa den artikel som du kommenterar, fastän det tydligt uttrycks av ledande medicinsk expertis att fostren inte lever. Anser du att du inte själv, till skillnad från oss andra, behöver ha torrt på fötterna för det du skriver?
Ditt påstående att föräldrar/samhälle väljer abort av bekvämlighetsskäl är en ren osanning. För det första är ”bekvämlighet” en mycket vag term: till och med om ett foster har allvarliga skador och inte kan leva ett värdigt liv kan man kalla det ”bekvämlighet” av samhället att stödja en abort. Men det är en tillspetsad och orättvis beskrivning av ett mångbottnat förlopp. Det finns även medicinskt motiverad, s.k. terapeutisk abort som utförs med hänsyn till kvinnans hälsa.
Jag hävdar att abortskeptiker fortsätter att leverera känslomässiga och i grunden osakliga argument istället för att producera nya filosofiska teorier eller vederhäftiga naturvetenskapliga rapporter som styrker deras påståenden om en fostrets individualitet. Jag tvivlar personligen på att man kommer kunna åstadkomma några sådana heller.
Så nu gick vi från ordet livsduglig till ordet individ som skillnaden mellan att tillskrivas ett mänskligt värde eller inte. Skillnaden mellan att tillåtas leva eller få en injektion kaliumklorid i hjärtat.
Men låt oss diskutera orden.
Individ. En mänsklig varelse som efter konception har ett mänskligt DNA som i alla avseenden är unikt och som inte liknar det som någon annan mänsklig individ har haft förr eller senare. Men som samtidigt i alla detaljer är en människas DNA. Genetiskt blir man varken mer eller mindre människa senare.
Livsduglig. Att alla medicinska indikationer pekar på att man kommer att leva om inte en annan person avsiktligt berövar en livet.
Tala om för mig Mattias varför det är en individ i vecka 18+1 dag men inte i vecka 18+0? Ge mig din naturvetenskapliga förklaring för skillnaden i livsduglighet och individualitet mellan dessa.
Idag har vi exempel på att ”foster” överlevt från vecka 21. Innan den magiska vecka 22 alltså.
Skäl för en sen abort kan vara harmynthet. Barn som kan överleva utanför kvinnans kropp får sitt liv terminerat för att föräldrar inte vill ha ett barn som är harmynt.
Vi har idag två vägar att gå, den ena är Tännsjös (et al) aktiva fosterselektion. 30-talets eugenik men i modern tappning i syfte att förädla människosläktet.
Det andra är att se godtycket i de kriterier vi använder för att ge mänskliga individer ett mänskligt värde.
Jag hoppas naturligtvis på det senare.
Det innebär att vi i framtiden kommer lägga aborter på historiens skräphög tillsammans med slaveri, rasism, folkmord, och alla andra ideologier där vi försökt gradera människovärdet. Detta kommer då betraktas som en mörk period i människans historia.
”Mångbottnat”, ”känslomässigt” bla, bla… Skönt då att vi har din nyktra vetenskapligt förankrade uppfattning om när en människa får ett människovärde.
Reaktionen,
Gränsen mellan icke-individ och individ är inte knivskapr och glasklar, utan glidande och svår. Det du försöker göra är att förenkla frågan till absoluta gränser (Vecka 18! Vecka 21! Befruktningsögonblicket!). Men så enkelt är det faktiskt inte. Det som från början är en enda ospecificierad cell, lika mycket individ – mindre faktiskt – än en stamcell i din ryggmärg, blir under fosterutvecklingen till en fullfjädrad person. Att påstå att det sker redan vid befruktningen är att förenkla frågan bortom all rimlighets gräns. Varför tror du att ni mer dogmatiska abortmotståndare inte blir lyssnade på i debatten? Jag tror att den uppenbara förenklingen av en svår fråga utgör en stor del av svaret.
En annan är förstås det känsloladdade språket där nervryckningar blir till dödskamp. Den här formuleringen av Mattias ska jag spara:
”I sin ledare i SvD återvänder Sanna Rayman flera gånger till ord som ”obehagligt” och ”outhärdligt” i sitt resonemang. Alltför lätt fylls våra tankar av bilder på ett utelämnat, övergivet, förskjutet spädbarn, ensamt och värnlöst. Vår förmåga att känna empati är en gåva – inte alla har den, så låt oss vara tacksamma för den. Men låt oss också minnas att den kan missriktas.”
Patrik. Kära hjärtanes, de absoluta gränserna ställer inte jag upp! Det gör vår abortlagstiftning.
Jag ställer en rimlig alternativ proposition som motvikt just för att visa att frågan inte är glasklar. Som en motbild till den hycklande uppfattning abortvänner ådagalägger att nuvarande lagstiftning vilar på det rena naturvetenskapens förnuft.
Som om veckodateringar avgör människovärdet. Som om kognitiva funktioner avgör människovärdet. Som om teknisk-medicinsk utveckling avgör människovärdet.
Nu har du ställt upp ytterligare en ny spännande kategori, person. Men det har ju knappast tillfört något till denna diskussion. Det befruktade ägget kan till skillnad från din stamcell utvecklas till en människa. Det vi aborterar i vecka 18 är dessutom inte en ”ospecificerad cell”.
Det är inte jag som gör frågan enkel. Det är ni abortvänner som väljer att blunda för en massa frågor bara för att en kvinna som gör abort inte skall känna sig skuldbelagd. Men hennes val, liksom alla våra val i livet, kan ifrågasättas och bör ifrågasättas. Varför är detta plötsligt en fribiljett att besluta saker utan att någon skall komma med frågor och invändningar?
Visst kan empatin missriktas. Men det är ett påstående ni knappast har ensamrätt på. Empatin missbrukas när vi inte ställer några frågor när var tredje graviditet slutar i selektiv abort i världens kondomtätaste land.
Reaktionen,
din definition av ”livsduglig” används oftast vid fosterdiagnostik: Att ett foster är livsdugligt innebär då att det är friskt.
I abortdebatten används livsduglighet som mätare på individualitet, alltså när ett foster är tillräckligt utvecklat för att kunna leva på egen hand (givetvis med föräldrarnas omsorg).
Det finns inga definitiva gränser, där är vi båda överens. Men det blir mycket svårt att som du gör, klaga på lagens ”knivskarpa” utformning. En lagbok blir inte rättssäker om den inte konsekvent använder sig av sådana definitiva gränser.
Visst är frågan om människovärde mångbottnad. Den kan inte heller förankras vetenskapligt (så till vida att ett böra aldrig kan härledas ur ett vara). Men vi kan använda vetenskapliga rön för att finna stöd för vår argumentation, i den pågående politiska debatten.
Enligt dessa vetenskapliga rön kan man inte hävda att ett 18v foster har något slags autonomi. Om vi då stipulerar autonomi som en av flera viktiga grunder för individualitet, så är det liksom Patrik uttrycker det ingen skillnad om vi pratar om några enskilda celler eller ett mer utvecklat foster.
Jag klagar inte på lagens knivskarpa utformning, jag blev tvärtom beskylld av Patrik för att inte förstå komplexiteten i den glidande skalan. Men som abortkritiker är alla ens argument felaktiga oavsett innehåll.
Jag förstår mycket väl vad du menar med livsduglighet, men jag avvisar definitionen. Det är uppenbart att ni anser att abortkritiker inte bara är onda utan också korkade. Du har redan deklarerat att abortkritiker saknar medicinska och filosofiska argument. Patrik har tillagt att man inte skall lyssna på oss för att vi är dogmatiska. Det är ett skönt sätt att slippa diskussionen.
Du presenterar nu autonomi som ytterligare ett begrepp. Men begränsad autonomi kan lika gärna som i fallet födda barn, handikappade, sjuka och gamla betraktas som särskilt skyddsvärt. Att det inte har det i fallet ofödda barn beror på att vi från början bestämt oss för att hitta argument för att avsluta deras existens. Med dagens teknik är det ingen skillnad i autonomi mellan det befruktade ägget och ett foster i vecka 19. Men lagstiftaren har bestämt att 18 är det magiska veckotalet.
Vi har också problemet att en gravt handikappad människa utan någon anhörig (eller säg hellre med en mamma som av praktiska orsaker helst skulle vilja avsluta barnets liv) inte får sin rätt att leva bestämd efter begreppet autonomi. En svårt sjuk person nedsövd i lungmaskin, osv, osv. Den enda avgörande skillnaden ligger i att de inte befinner sig i sin mammas kropp. Men fostrets existens i mammans kropp är inte ovillkorlig. Den har särskilt skyddsvärde ställd i relation till en tredje part som vill utöva våld mot mamman och hennes ofödda barn. Den ofödde får begränsade rättigheter som människa efter vecka 18, och i stort liknande rättigheter som en född människa efter vecka 22.
Autonomi är en intressant diskussion, men något vi annars bestämt avvisar som ett villkor för människovärde.
”Om det kom fram nya fakta som påtagligt styrkte att någonting som vi kunde kalla för ”individualitet” utvecklades redan mycket tidigt, då skulle vi ha en grund för en fortsatt diskussion om de etiska dimensionerna i abortfrågan. Innan dess kommer debatten givetvis att trampa vatten, i vanlig ordning.”
http://www.ehd.org/movies.php?mov_id=228&language=87
Jag tycker att det är ofattbart att Mattias som Smedjans egen skribent, inte ens då han har möjlighet därtill, utvecklar någon empatisk nyansering av utsikten över en diskbänk, där något som ser ut som ett människobarn ligger och dör. Var uppstår den andlighet som Smedjan talar om i sin toppbanner, om inte i en förundran över livet? Eller i en sorg över något som inte blev av, för att dess tid inte var inne?
Vad är poesi, böner och fjärilars villande väg efter denna aluminiumetik? Svara mig.
Jan-Erik.
Ända från dag ett har man försökt kalla mig känslokall i abortdebatten. Världen Idag skrev att jag måste komma från ett annat universum än vanliga föräldrar, när jag kallade aborterade foster för cellklumpar. Kanske är det lättare att kalla mig vid olika namn än vad det är att debattera sakfrågorna?
Det råder förvirring i den här debatten. Tidningen Dagen har hängt på diskussionen och gjort en rundringning bland landets abortkliniker. Deras artikel är, tycker jag, något vinklad. Den beskriver också en helt annorlunda verklighet än den som beskrivs av de forskare som jag har varit i kontakt med.
Främst råder det oklarhet i vad termen ”liv” innebär. Jag har vidhållit en stringens i hur jag har använt detta begrepp, samt det andra viktiga begreppet ”individualitet”, men Dagen har använt termen rätt slarvigt i sina senaste artiklar. De har över huvud taget inte problematiserat vad sköterskorna har menat när de har sagt att de låtit fostren ligga och ”dö”.
Det rör sig nämligen inte om att en INDIVID dör, utan om att en organiserad serie av levande celler upphör i sin organisation. Det finns helt enkelt inte någon vilja i denna kropp som vi pratar om. Därför kan den inte heller ”kämpa för sitt liv”, som flera skribenter har försökt att beskriva förloppet. Människokroppen utvecklar det autonoma nervsystemet mycket tidigt. Andning, hjärtslag etc, finns där från ett tidigt stadium. De innebär inte att ett aborterat foster är en individ, en upplevelse, en besjälad varelse.
Jag förundras över att man försöker att ifrågasätta min empati/andlighet för att jag försvarar våra abortlagar. Ingenstans har jag sagt att det inte är tragiskt att utföra en abort. Det finns för övrigt en lysande och gripande text av Isobel Hadley-Kamptz som jag tycker fångar de existentiella dimensionerna hos dilemmat på ett sällsynt kraftfullt sätt: http://www.expressen.se/kultur/1.183083/ingen-abort-ar-enkel.
Aborter är svåra och krävande att genomföra. Abortmotståndare har agerat oerhört oetiskt och bedrägligt under de senaste veckorna genom att försöka få aborten att framstå som ett mord på en individ. Det skapar förvirring och oro hos en redan utsatt människan som står inför att abortera, och jag känner med henne i den situationen. Det är upprörande att abortmotståndarna inte åtminstone använder sig av en terminologi som gör situationen rättvisa. Etter värre blir det när de anklagar dem som försöker göra reda i begreppen för oempatiska.
Kalla det aborterade barnet/fostret/cellklump/whatever för vad ni vill men erkänn åtminstone inför det egna samvetet att:
1. Det finns tillfällen då människor vill döda andra människor.
2. Vi är som människor beredda att göra avkall på allt vad moral, heder och samvete heter för att
agera utifrån en övertygelse (politisk, religiös, vad som helst) som står överordnad den instinkt
som präglar alla livsformer: främja liv.
Det är på dessa punkter vi skiljer oss åt väsentlig från djuren. Vi är beredda att iscensätta enorma avlivningsapparater för att göra oss kvitt ”oönskade element”. Sen må det vara judar, foster/cellklumpar eller andra människor som blivit oönskade av olika orsaker.
Se dig själv i spegeln och fundera över hur långt DU är villig att gå för att skapa dig själv det livsutrymme DU vill ha. Det är vad det hela handlar om – inget annat.
Mattias,
Jo, fast Isobel Hadley-Kamptz argumenterar ju inte som du. Hon säger att ”det var mitt barn” och ”jag dödade henne”. Du igen skulle trösta henne med att hennes 19 veckor gamla flickfoster inte ännu var ett ”barn”, inte hade ett ”kön” och att det därmed inte heller ”dog” så som vi förstår dessa två ord. Det tycker jag att är ett kusligt newspeak som jag hoppas att ni på Seglora inte enhälligt står för.
Isobel HK har alldeles rätt i att abortfrågan måste nyanseras och problematiseras av vardera riktningarna – vilket nog också sker, om man kan bortse från de extremer som för det mesta uttalar sig i offentlighet och debatter. Man kan mötas kring samma abortlag och samma ingrepp från två olika håll och från vartdera hållet tillföra någonting som är till hjälp och stöd.
Men samtidigt skrämmer nog Isobel HK:s formulering om att ”jag dödade min dotter” mig rejält, så där som början på en kultur som jag inte just nu kan se slutet på. Att vår förmåga att just nu förutspå framtida sorg och smärta blir suverän över andras liv.
I den riktning som någon annan i den här tråden redan antytt i genmäle till ditt resonemang, förstår jag inte då om min 96-åriga dementa mormor var en ”individ” när hon hade mist sin uppfattning om tid och rum och låg oautonom som bäddpatient. Eller om hon bara var en sliten ”kropp”, ett skal av åldrande celler, ett ”hjärta” som ofrivilligt ”slog”, en ikon för min egoistiska nostalgi, whatever. Fast hon på seglorakristet newspeak reda hade ”upphört i sin organisation”.
Mattias, något av mitt kristna hopp består i det som är möjligt i ett mänskligt liv. Då tänker jag förstås mest på ett medvetet liv, som gör tänkande vuxnaval, men också på ett ofött. Ett sådant hopp tänds för de flesta föräldrar i samband med de ultraljudsbilder som tas i 10-13:e fosterveckan eller med de första hjärtljuden. Det är också då kampen och avvägandet börjar för den som inte är säker på om hon/han/de kan ge barnet ett gott liv.
Om livet är ett mysterium (vilket ni på Seglora kanske inte anser) tror jag att ett hoppets tänk-om-ifall som slår in även då när alla yttre omständigheter talar för en annan lösning. Att vara en själavårdare, präst eller vän som då säger att detta hopp är en illusion, en social konvenans, ett betydande men vanligt tankefel känns märkligt. Att ett ”barn” inte är ett barn som ”lever” – förrän man själv har sagt sitt allmaktsord och blåst sin ande i det? Nej, det tror jag att inte bär så långt, och inte heller hjälper den som enligt den lag och de goda vårddirektiv vi har har avbrutit sin graviditet.
Jan-Erik,
abort är inte något lättvindigt. Sen abort är en existentiell mardröm för de allra flesta. Men tunga skeden bär på många skikt av tolkning och förståelse. Lagen kan inte bekymra sig om emotionella tolkningar, utan måste vara saklig. Människor emellan kan vi inte hålla på och prata om ”cellklumpar” när någon just upplever att hon mördat sitt barn. Inte ens Spock vore så känslokall. Det vore inte ens ett relevant bemötande för den upplevelsen.
I en tidigare diskussion diskuterade jag med en abortskeptisk människa som berättade om sitt barn som de hade förlorat genom missfall. Det barnet var verkligt för honom. Han älskade och saknade sitt barn fastän han aldrig hade träffat det. Då diskuterar man inte cellklumpar – då beklagar man sorgen, och respekterar den Andre.
Jag tror inte att människovärde kan knytas till medvetandet eller själen allena. Det vore att i alltför hög grad nedskriva vår kroppslighets betydelse. I detta jordeliv har vi köttsliga kroppar, som vi är satta att hantera efter bästa förmåga. Dessa kroppar är också vår minsta gemensamma nämnare, när vi talar med andra kulturer som exempelvis inte tror på själens oförgängliga natur.
Därför är det mänskliga rättighetsbegreppet starkt knutet till våra fysiska kroppar, menar jag. Det är knutet till en medicinsk verklighet som vi alla delar. En levande och livsduglig kropp har vissa rättigheter helt enkelt – kanske till och med utöver vad dess ägare hade velat alla gånger, om man tänker på att vi faktiskt har sådana saker som tvångsvård, där kroppens intressen sätts framför dess ägares vilja.
Man får höra rätt ofta att man inte ”helgar livet” eller tar mysteriet från livet när man resonerar medicinskt. Det är smällar man får ta. Min egen upplevelse av livets under blir inte mindre för att jag har förmågan att anlägga flera perspektiv – snarare utvecklas den ständigt.
Den här diskussionen leder nog inte så mycket längre, misstänker jag. Vill du Jan-Erik eller någon annan ha en sammanfattande slutreplik så publicerar jag gärna den. Om det inte dyker upp någonting som jag verkligen känner förtjänar ett svar eller förtydligande så drar jag streck i debatten efter det.
Ja, i tröst, själavård, terapi, bikt är det kanske bra att utgå från den lidandes egen formulering av vad som har hänt. Där kändes det kanske att du föregick det med ett statement som i mina ögon kändes, och fortfarande känns ganska kliniskt och extremt. Men tack för ett sakligt reflexionsutbyte. Streck även för min del.
Största möjliga respekt för LIVET. Livet här och nu med fortsättning i det eviga LIVET.
Hur man än vrider och vänder på resonemangen, så ser man att människan vill och kan
MANUPELERA LIVET. Underordna sig eller manipulera – det är frågan.