Det är Wendy Browns kväll på Södra Teatern. Det behövdes knappast någon påkostad marknadsföring från arrangörerna Tankeverkets sida, när den världsberömda professorn i statsvetenskap på University of California, Berkeley, äntligen kom till Sverige. Många köpte sina biljetter flera månader i förväg. Ämnet för kvällen är Civilisationens självbedrägerier: Jämlikhet, sekularism och tolerans.

Wendy Brown utstrålar den sortens ödmjuka självsäkerhet som bara erfarenhet och hårt arbete kan skänka en människa. Hon är en specialiserad akademiker som vistas i sin ideala miljö på denna intellektuella scen. Oförväget inbjuder hon publiken att ställa frågor, och går därmed emot arrangörernas egna önskemål. Därmed visar hon sig vara bekvämt förvissad om att hon kan besvara, eller åtminstone hantera alla frågor, även om det så mot förmodan skulle ha smugit sig in en eller annan islamofob i publiken. Det är en kaxig attityd att uppvisa mitt i den alltmer spända samhällsdebatten.

Brown börjar sin föreläsning i helt fel ände, alltså genom att räkna upp vad hon inte ska prata om. Det ska inte bli en diskussion om slöjförbud och feminism, inte heller om mänskliga rättigheter. Istället ska kvällen handla om de bedrägliga föreställningar som vi hyser om oss själva, vilka tillåter oss att formulera en allmängiltig modell för hur det sekulära samhället är uppbyggt.

Vad Brown förmedlar tydligare än någonting annat är klarsyn, ett nyktert resonemang om civilisationsbyggets fallgropar. För hur ska man annars tolka det faktum att sekularismen förutsätter att alla trosuppfattningar kan begränsas till en privat sfär, avskild från det sociala? Brown påpekar att det antagandet bygger på en tämligen protestantisk förståelse av hur religion fungerar. För protestanten kan religion utövas i det inre rummet och dess yttre uttryck begränsas. Men den gränsdragningen är inte lika lätt för alla trosutövare, påpekar hon.

Religion är egentligen inte Browns fält. Tidigare har hon blivit känd för sina teorier om det Nietzscheanska ressentimentet inom västvärldens vänsterrörelser. Därför dristar hon sig inte heller till att ge sken av att den bild som presenteras under kvällen skulle vara komplett. Hon talar om helheter – de stora aktörernas politiska verklighet, där kristendomen är en aktör, islam en annan och sekularismen en tredje.

Med en så yvig hantering av begreppen är det omöjligt att inte förlora en viss intellektuell stringens på vägen. Protestantismen nivelleras till en Luthersk utsaga om tron som privatsak. Denna förenklade förståelse för modern kristendom fick ändå agera alibi för Browns tankar om den oreflekterade sekularismen.

Brown menar i korthet att man på något sätt har utgått från hur en förment protestantisk trosutövning har gått till, och utifrån denna skapat en generaliserad, ideal bild av hur ett sekulärt samhälle skulle se ut. Eftersom protestantismen inte förordar någon särskild klädkod så har man tagit för givet att även andra religioner kan underställas krav på att inte påtvinga sina utövare vissa klädesplagg.

Tanken är intressant, men i mitt eget ödmjuka tycke beklagligt onyanserad. Klädkoder kan inte med lätthet tillskrivas religioner allena, utan växer ofta fram i samspel med kultur, historia och samtid. Kvinnorna som trotsade slöjförbudet under revolutionen i Iran är ett flagrant exempel på hur mångbottnad frågan om klädkod kan vara.

Därmed vill jag dock inte påstå att man kunde anklaga Brown för att inte ha skött sin research; invändningarna som kan riktas mot hennes tankekedja är hållbara endast så långt som de berör denna enda föreläsning, i ett mer populärt sammanhang.

Det blir intressantare när Brown landar i frågor om tolerans, och hennes marxistiska bakgrund ger sig till känna. Tolerans är ett svårfångat begrepp – som Slavoj Zizek uttryckte det under Tankeverkets förra session av inresta superkändisar: Man tolererar det vilket är olikt en själv. Att säga ”jag tolererar dig” är att samtidigt säga ”våra olikheter stör mig, men jag väljer att inte åtgärda dem”.

Wendy Brown fortsätter längs detta tema, men närmar sig den politiska idédiskussionen från en diskursanalytisk vinkel. Tolerans, menar hon, har varit ett sätt för den sekularistiska, nyliberala tidens maktutövare att formulera vilka olikheter som kan accepteras, det vill säga tolereras, och vilka som måste stötas bort – alltså vilka som inte kan tolereras.

Man finner ett illustert exempel på denna distinktion när man erinrar sig mordet på Osama Bin Laden. USA:s president uttryckte sig mycket enkelt: Den som motsätter sig denna handling borde få sitt huvud undersökt.

Brown lyfter också en annan aspekt hos toleransen: den har länge använts av beslutsfattare för att rättfärdiga samhällsklyftor – de rika och de fattiga måste i toleransens namn acceptera varandras existens, snarare än verka för att utplåna dessa skillnader.

Fastän det går att ställa många följdfrågor till Browns karismatiska och på det stora hela taget insatta föredrag, så går det inte att komma runt att Brown är beväpnad med ett mycket skarpt intellekt och har en förmåga att såväl väcka politiskt engagemang som väcka många egna funderingar.

Mattias Irving

Mer om och av Wendy Brown på Youtube – Wendy Brown: The psychological need to create ”us” and ”them”