Johan Boj Garde studerar samhälle med inriktning kultur på Nacka gymnasium. Han är vice ordförande i skolans friendsstyrelse och på fritiden aktiv i Nacka församling som konfirmandledare. Johan var med på Seglora smedjas samtalskväll om religionsdialog och reflekterar här över vikten av att föra dialog också med ateisterna.
”Ett nytt bud ger jag er; Att ni ska älska varandra” Det sa min största idol, mannen i klänning, Jesus. Han sa det för två tusen år sedan och det är grundtanken i hela kristendomen. Och ändå hör jag i princip dagligen att kristna är dumma i huvudet och att religion bara startar krig. Jag undrar vem som egentligen är dum i huvudet?
Att se religion som en fiende kan inte vara något annat än idiotiskt, och att se religionen i sig som någonting hotfullt är rent av farligt. Försök att föreställa dig att någon utpekade alla österrikare som galna massmördare för att en viss misslyckad konstnär blev galen och satte igång med det värsta folkmordet i modern historia. För det är ju generalisering ni gör, ni som dömer religion som farligt. Religion är inte farligt, men någon som är högt uppsatt inom denna religion kan missbruka den och göra den farlig. Detta kallas dock inte religion utan fundamentalism, var snälla och blanda inte ihop de två.
Vi har ett stort problem i Sverige. Det är den oerhörda bristen på dialog och kommunikation mellan de religiösa samfunden och den ateistiska befolkningen. Den finns nämligen inte, och det har lett till den tråkiga punkten att en stor del av vår befolkning har helt förvrängda bilder av vad religion står för. I skolan lär man sig vad korstågen var och med det hur trångsynta vissa påvar var för snart tusen år sedan.
Vi har kommit en bit sedan dess kan jag berätta. I Fisksätra planeras nu ett ”guds hus”, där de katolska, protestantiska och muslimska samfunden ska dela lokaler. Och i Kyoto samlades år 2006 mer än 800 religösa ledare genom organisationen ”religions of peace” för att diskutera fredsprocesser, och samarbete.
Det är alltså enklare för dem att föra en dialog mellan religioner som har krigat och hatat varandra i tusen år, än det är för oss att göra samma sak med de människor som inte tror på något alls. De svenska ateisterna och troende är längre ifrån varandra än vad den judiska och islamska världen är, trots att de senare är i fullt krig. Vi måste öppna våra ögon för att se att det är en ohållbar situation, en situation som gör oss stumma, okunniga och fulla förutfattade meningar om varandras värderingar. Som gör att det förs ett passivt och tyst krig i ”lagomlandet” mot alla som har en tro.
Genom att ta tag i problemet, att ge det en plats och genom att starta en diskussion så skulle Sverige förstå att religion inte är ”folkets opium” som Karl Marx sa, utan en väg till fred och samförstånd. För när det kommer till kritan skulle världen vara vacker om vi bara älskade varandra.
Johan Boj Garde
Här kan du läsa andra röster om Dialog:
Helene Egnell: Låt dialogen kasta loss
Hans Ucko: Vad gör dialogen med oss?
Pernilla Landin: Diapraxis – dialog i praktiken
E
All dialog är viktig. För mig som kristen handlar det dock om att jag själv måste veta vad som är min övertygelse, vem som är min Herre. Min tes är att ju närmre korset jag står, ju öppnare kan jag vara mot alla andra. Om jag är trygg i mitt eget kan jag lyssna till andras övertygelser, respektera skillnader, inspireras av andras gudsnärhet och dela med mig av det som är mitt – i stolthet över det egna och i lyhördhet för den andres övertygelse.
För att klara den typen av dialog, den typen av hållning gent emot både andra troende och ateister måste vi fördjupa vårt eget, våga vara en tydlig kyrka – tydlig med vårt centrum och inte så ”buskablyga”. Jag hoppas att Stockholms domkyrka ska kunna vara en av platserna för en dialog där tydlighet och respekt får vara ledstjärnor.
Åke Bonnier
Respons till Åke Bonniers kommentar:
Din tes påminner om det axiom som Helene Egnell tog upp i söndags som säger att för att kunna delta ordentligt i en religionsdialog är det viktigt att vara fast förankrad i sin egna religiösa tradition, men som hon var inne på så är något annat förmodligen viktigare än den fasta förankringen, nämligen villigheten att låta sig förändras, att våga riskera att rubbas, att kunna halka in på något nytt, och att till och med kunna få sin syn på tillvaron uppochnedvänd så att en blir en annan än den en var.
Jag föreställer mig att kristendomens stora mysterium handlar om hur våra liva just kan förvandlas. Jag tänker att en kan ha en trygg tro just nu, men att en hela tiden måste vara beredd att släppa taget om den, att låta den omprövas. Det betyder att även människor som inte riktigt vet vad de tror kan vara lika delaktiga och viktiga i religionsdialogen.
Golondrian Stone
Det är klart, Glondrian Stone, att man måste vara villig at påverkas annars blir det bara monologer. Dialog är giavnde och tagande – att dela med varandra, inspireras av varandra etc och också påverkas av varandra – inte minst i synen på den andre och den andres trosåskådning. Men, jag menar, och det kanske inte är helt okontroversiellt i kristna kretsar att vi måste också se att vår egen trosövertygelse inte har hela sanningen, att andra inte har hela sanningen, att vi inte ens tillsammans har hela sanningen därför att gud alltid är mycket större än vad vi kan formulera. Ett annat påstående som jag också hävdar med emfas är att Gud inte är kristen. Gud är Gud och Gud är alltid större än våra beteckningar. Sen möter mig Gud på ett unikt sätt i Jesus Kristus. Det är jag glad för och Honom vill jag följa och därför kalla mig kristen!
Självklart ska alla som vill vara med i en god och fruktbar religionsdialog vara med. Inte heller i det sammanhanget mäter vi tron!
till Åke:
En intressant fråga till just dig personligen i och med biskopsvalet är ju hur du skulle främja dialogen med ateisterna? Hur tycker du personligen att man ska gå till väga för att kunna leva i bättre samförstånd?
Hej Johan,
Man måste träffas mer för att:
1) reda ut utgångspunkterna för ateismens avståndstagande. Tar man avstånd från kristen bokstavstro kanske det inte är så konstigt att man är ateist… Själv har jag (som framgår av min blogg (www.stockholmsdomkyrkoforsamling.se) svårt för den typ av trosövertygelse som bara läser heliga skrifter ”rakt av”. Bibeln måste tolkas in i våra egna liv för att bli viktig och berörande.
2) Man måste lyssna i full respekt för den andres övertygelse och låta kritiken få vara befruktande för den egna trosövertygelsen.
Mer dialog i respekt är alltid lösenorden när det gäller olikatänkande
Men hur ska man få fram en dialog? Jag undrar eftersom att jag själv inte märkt av något i media. Hur ska vi få fram att de flesta av oss inte är bokstavstroende?
Kanske fler artiklar i de stora ”drakarna” i den mån det är möjligt att få in artiklar där (DN-debatt, Brännpunkt etc). Men kyrkan får också än mer inbjuda till offentliga dialogsamtal med ateisterna. Vi som inte är bokstavstroende måste höras! Vi har något viktigt att säga in i dagens samhälle och samhällsklimat.
Johan har verkligen en poäng i att det i media syns alltför lite av dialog med ateisterna eller de så kallade Humanisterna som de kallar sig. Kyrkans biskopar är konstigt nog ganska tysta i denna fråga.
Håller med Åke Bonnier om att det behövs fler debattartiklar i dagspressen. Men när nu kyrkans egna tidskrifter som Existera och Trots Allt är forum som Seglora smedja än viktigare. Om detta blir jag intervjuad i Människor o Tro på fredag (radion P1).
Men borde inte du som aftonbladets politiska chefsredaktör kunna uppmärksamma ämnet?
Är det någon dagstidning som på ledarplats tar upp livsåskådningsfrågorna är det Aftonbladet. Humanisterna driver till och med kampanj mot mig som politisk chefredaktör av just denna anledning. Jag tycker nog att fler borde vara med i debatten – från kyrkans sida.
Jag håller med om att ateisterna inte ska lämnas utanför religionsdialogen. Om det blir ”de troendes front” gentemot ”de sekulära” så är vi ute på farliga vägar!
Helene har rätt i att det inte får bli ”de troendes front mot de sekulära”. Överhuvud är väl just uppdelningen i ”vi och de” en fara. Verklig dialog löser upp alllt murbyggeri.
Däremot tror jag att vi som är troende (kristna, judar, muslimer med flera) kan hävda rätten till religion i offentligheten – mot allt tal om att religion bara ska vara en privatsak och därmed inte gestaltas i samhället i övrigt.
Den stupida sekularismen behöver en motvikt!
Sedan kan man ju ändå fråga sig hur religion ska förhålla sig till politik? För min del menar jag att kristen tro måste kunna få politiska konsekvenser och att kyrkans präster och andra också måste kunna uttrycka politiska påståenden i predikan utan att det ska handla specifikt om partipolitik. Talar vi fredsfrågor, miljöfrågor, hbt-frågor, genderfrågor etc, etc får det politiska konsekvenser. Kyrkan får inte läggas på en from munkavle. Nej, kyrkan ska öppna sin röst för att tala för de stumma! Tänk om vi kunde vara många från olika religioner och olika trossamfund som tillsammans kunde tala för de stumma. Då skulle vår gemensamma röst dundra ut.
Det finns ju dock ett problem med att man ska få uttrycka sig politiskt i predikan, och det är ju att vi av erfarenhet vet att det kan gå väldigt fel. Det mest klara exemplet måste väl vara Åke Green och hans predikan mot homosexuella. Där tar han ju ett politiskt ställningstagande som påverkar bilden av svenska kyrkan även om det är så att Svenska kyrkan ställer sig emot det. Vad ska man då göra mot, om man ska uttrycka sig på engelska, ”loose guns”? Ska man i så fall sätta upp regler om vad man får säga i sin predikan eller/och om man måste hålla sig till organisationens riktlinjer?
Intressant diskussion.
Där handlar det igen om att man ska öka dialogen mellan den ”sekulära” och ”troende” sidorna av Sverige. Lösningen ligger där i, ingen snack om saken. Men det som krävs för att minska okunnigheten är en entrepreneur som tar tyglarna och fixar en stor debatt eller dialog med den här delen av sverige. Ibland på sommaren ser man att dom har något på gång i Kungsträdgården med stora utställningar och sånt som lockar en massa folk. Om man skulle kunna få till ett liknande evenemang där man kan framföra detta meddelande vore det perfekt. Kombinera det med en rapportage om evenemanget i tidningen nästa dag skulle kunna lägga grunden för en större förståelse mellan det två klyftorna.
Låter det realistiskt?
Det handlar om att visa att troende lever samma liv som andra och att vi inte är ett hot.
Undras hur denna dialog skall gå till. Som ateist hävdar jag, liksom Hedenius och Bergström, att jag saknat livsåskådning. Ända envisas teologer, kanske med Jeffner i spetsen, att hävda att vi alla har något som kallas livsåskådning. DEt verkar ibland som om kristna tycker synd om oss som saknar tro. Humanisterna kan jag tyvärr inte riktigt med då de har en massa annat på sin agenda. Visst kan jag stödja samkönade äktenskap men det har inget med men icke tro att göra. För att få en debatt i ämnet måste vi nog först hitta en plattform för oss icke troende. En sammanslutning som primärt diskuterar icke troende och som inte diskuterar dödshjälp och annat som humanisterna propagerar för. Det finns säkert icke troende som är emot samkönade äktenskap eller dödshjälp, som vänder sig mot livsåskådningsbegreppet men som ändå vill synas som en viktig kontrast till troende. Speciellt idag när den kristna högern attackerar vetenskap är det viktigt att ha en dialog kring tro och vetande. I den formen ÄR troende ett hot mot mänskliga rättigheter, värdigt liv och upplyst dialog. Hur enas vi och drar gränsen mot dessa krafter? Hur försvarar vi biologin mot angrepp från den kristna högerns ID rörelse. Vad kan ni kristna bidra med. Är ni beredda att ta tydligt avstånd från kristen extremism?
Frågan är hur ni skall locka oss ateister att delta i detta samtal. Vi har problemet att vi inte är organiserade, ni har då problemet att finna någon att ha dialog med.
Undras hur denna dialog skall gå till. Som ateist hävdar jag, liksom Hedenius och Bergström, att jag saknat livsåskådning. Ända envisas teologer, kanske med Jeffner i spetsen, att hävda att vi alla har något som kallas livsåskådning. DEt verkar ibland som om kristna tycker synd om oss som saknar tro. Humanisterna kan jag tyvärr inte riktigt med då de har en massa annat på sin agenda. Visst kan jag stödja samkönade äktenskap men det har inget med men icke tro att göra. För att få en debatt i ämnet måste vi nog först hitta en plattform för oss icke troende. En sammanslutning som primärt diskuterar icke troende och som inte diskuterar dödshjälp och annat som humanisterna propagerar för. Det finns säkert icke troende som är emot samkönade äktenskap eller dödshjälp, som vänder sig mot livsåskådningsbegreppet men som ändå vill synas som en viktig kontrast till troende. Speciellt idag när den kristna högern attackerar vetenskap är det viktigt att ha en dialog kring tro och vetande. I den formen ÄR troende ett hot mot mänskliga rättigheter, värdigt liv och upplyst dialog. Hur enas vi och drar gränsen mot dessa krafter? Hur försvarar vi biologin mot angrepp från den kristna högerns ID rörelse. Vad kan ni kristna bidra med. Är ni beredda att ta tydligt avstånd från kristen extremism?
Frågan är hur ni skall locka oss ateister att delta i detta samtal. Vi har problemet att vi inte är organiserade, ni har då problemet att finna någon att ha dialog med.
Det slår mig att debatten delvis förts på Credoakademin mellan dem och Sturmark. Dock finner jag detta fäktande om gudsexistens som något larvig, vad än Sturmark kan göra kan han inte bevisa att gud inte finns. Dock kan man framföra argument för varför en tro inte behövs och visa på vissa trossystems tomhet. Man tycker att Sturmark enkelt kunde bemött den nästan fundamentalistiska kristendomstolkning som förekommer på Credo. Kanske kunde personer härifrån ha en bättre dialog med Credo. Dock verkar liberalteologi och Credos typ av apologetik står längre ifrån varandra än liberalteologi och ateism.
Ja avstånden är ofta större till fundamentalisterna från religionsdialogskristet håll än till ateisterna. Min stora undran är hur vi kan närma oss de som är fundamentalister, och/eller de som vi ser som fundamentalister? Detta är nog en utmaning för många av oss oberoende av traditionstillhörighet oavsett om vi definierar det som livsåskådning eller ej.
Golondrian,
Tror vi nu har samma dialog på två ställen. Dock, jag förstår genom debatt med bokstavstrogna kristna varför de anser det viktig att vara mot abort, kvinnliga präster och homosexualitet Jag förstår varför många anser det vara viktigt att bevisa att evolutionsteorin är falsk. För en del faller hela kristendomen om inte varje ord i biblens är sant. Om gud INTE skapat människan utan vi har utvecklats över miljoner år då stämmer ju inte Genesis. Varför skulle vi då tro på NÅGOT i bibeln. Genom att förstå deras tankar blir tolerans och kanske dialog möjlig. Men hur ha dialog med någon som på fullaste allvar hävdar att gud satt hit solen för 6000 år sedan??? Är det överhuvudtaget meningsfullt att debattera sådant? Vad jag kanske vill säga att vissa extremister för vi nöja oss med att förstå, dialog kanske inte är meningsfull i dessa extrem fall.