Smedjans Mattias Irving återknyter till debatterna i årets början och resonerar omkring hur man bäst tjänar medmänsklighetens ideologi – genom debatt eller genom samtal?

Jag har haft anledning att glädjas åt Humanisternas debattvilja och människocentrerade värdegrund i den nyligen begravda abortdebatten. De har varit ett stort stöd och en styrka när det har kommit till att debattera sakfrågor och se igenom konservativa debattörers ofta smutsiga retorik. På sistone har de även uttalat sig med stort patos och klok argumentation mot bland annat förföljelsen av homosexuella och migrationsverkets Bamsepropaganda.

Men vårterminen som har gått har inte på något vis saknat friktioner heller. Seglora smedja har hamnat i intensiva ordstrider med Humanisterna vid flera tillfällen. Det finns mycket annat som också har varit minnesvärt under våren, men dialogen med Humanisterna har i allt sitt närmast förtretande dödläge  fortsatt att engagera mina tankar. Därför, lagom innan sommaruppehållet, tänkte jag att det började bli dags att summera dessa erfarenheter på ett konstruktivt sätt.

Nyligen talade smedjans chef Ewa Lindqvist Hotz i P1:s Tankar för dagen om samtalet och dess förvandlande karaktär i ett debattklimat som annars stänger dörrarna till det levande mötet mellan människor. De föregående diskussionerna som vi hade om samtalets natur kontra debattens mekanismer, har väckt flera tankar som jag vill försöka dela med mig av, inte egentligen i syfte att debattera, utan i syfte att prövande se om vi kan få till stånd ett sådant där samtal.

Det är nämligen så, att jag är på samma gång hoppfull och bekymrad inför sekularismen i Sverige. Vi har fått en levande och progressiv röst som inte drar sig för att säga ifrån på skarpen i debatten när rättigheter kränks, och det är glädjande. Men jag är också bekymrad, och jag låter ett exempel från Humanistbloggen förtälja skälen därtill.

I mitten av maj gick Humanistbloggen ut med en uppmaning till sina läsare att rita bilder av Mohammed inför det världsvida Internetfenomenet ”Everybody draw Mohammed day”. Dagen kom och Humanisterna länkade till den gigantiska databas med bilder av Mohammed som byggts upp. Jag satte mig nyligen och tittade igenom dessa bilder av ren nyfikenhet. Den genomsynen ledde till föreliggande artikel.

Man länkade till sammanlagt 378 bilder, vissa knäppa och festliga, andra obehagliga, vissa löjeväckande. Ett väldigt stort antal av bilderna utmålar Mohammed som pedofil. Man ser Mohammed gå sida vid sida med två kvinnor i niqab; en av kvinnorna bär på en bomb. En annan visar Mohammed som säger ”lol I bomb u bro” – internetlingo för en skrattande bombman. Att islam är ”fredens religion” ironiseras över i flera bilder där Mohammed har fredstecken och röker gräs, medan burkaklädda kvinnor står på rad i bakgrunden, eller att en blodig Mohammed balanserar på ett berg av dödskallar och kallar sig fredlig, för att ”ingen protesterar”.

Det fanns även bilder på Mohammed som en bajskorv, en efterlysningsaffisch för pedofili, en sportaffisch med ordet ”Jihad” under, Mohammed i klänning som dansar med en gris, många bilder där Mohammed har en koran och är bestyckad med knivar och automatgevär, Mohammed som Osama Bin Ladin, Mohammed i en bögporrscen, som grottmänniska, som nedlagd ökenkrigare under en grekisk hjältes fot (kraftfull symbolik) eller som en bläckfisk vars armar sträcker sig över hela världen. En bild sätter Mohammed till vänster och genom ett ”vs” i direkt motsats till de till höger stående begreppen ”freedom of speech”, ”human rights”, ”gender equality” och ”animal rights”. En liknande bild illustrerar Mohammad som Pacman, hungrigt slukande små spöken benämnda ”women’s rights”, ”free speech”, ”LGBT” och ”science”.

Tre skeenden är förknippade med denna publicering. Jag upplever den som obehaglig, men tänker försöka att beskriva dem så sakligt jag kan här nedan.

1) Man slår ett slag för vår demokratiskt axiomatiska yttrandefrihet och dess suveränitet över religiösa förbud.

2) Man publicerar beskrivningar av islam som en expansiv, reaktionär våldsreligion.

3) Man förmedlar en estetik omkring Mohammeds person som är starkt kritisk och förringande.

Låt oss börja med att släppa den gamla frågan om huruvida publiceringar av profeten Mohammed är moraliska eller ej. Jag konstaterar att det finns argument både för och emot, och att Humanisternas religionssyn naturligtvis leder till att de är för en publicering av Mohammedbilder.

Jag är mer intresserad av att ifrågasätta huruvida 2) och 3) rimmar med Humanisternas egen människo- och världssyn. Min tes är att man kanske har varit för ivrig i sin publicering. Man hade ju kunnat publicera i princip hur många neutrala Mohammedbilder som helst, och därmed få sin huvudsakliga poäng klargjord, utan att hänfalla till att även publicera uppenbart smaklösa och i vissa fall närmast rasistiska bilder.

I debatten slår Humanisterna ifrån sig, gång på gång, att de skulle ha islamofoba tendenser. Alldeles nyligen publicerade Newsmill åter en artikel där deras ordförande uttrycker sig kritiskt mot dem som anklagat Humanisterna för islamofobi och religionsfientlighet. Båda dessa ord används. Han menar sig inte förstå hur dessa kritiska röster kan uppkomma, då ju Humanisterna är ett förbund som verkar för tolerans. Hans slutsats är således att det rör sig om elak och ideologiskt färgad retorik från meningsmotståndare.

Vad gäller 2) så är det lätt att skriva in de publicerade bilderna i en gammal västerländsk, islamofob idétradition. Jag hävdar likväl inte att Humanisterna har en islamofob agenda, för det tror jag inte att de har. Men varför publicerar man material som så tydligt skriver under på samma bild av vad Islam är, som de allra mest militanta och konservativa krafterna inom Islam själva vill driva fram? Det är enastående lätt att som åskådare under dessa omständigheter ändå få känslan av att det faktiskt är svartvit religionskritik till varje pris som gäller.

Denna känsla förstärks när man tar del av den rena, förnedrande estetik som alltför många av Mohammedbilderna ger uttryck för. Förutom på Humanisternas hemsida så finner man i princip bara Flashback som ett större svenskt idéforum där Mohammed beskrivs så känslomässigt och svartvitt. På Flashback beskrivs profeten regelmässigt som ”ökenpedofilen”, och liknande nedsättande glosor.

Man kunde anföra åtminstone två motargument till min fundering. Det första är att det faktiskt inte är Humanisterna själva som har ritat dessa bilder. Men går det att som utomstående förmoda annat än att man ändå har godkänt och vill sprida dem, i och med att man har valt att publicera dem på Humanistbloggen, dessutom utan vidare anmärkning? Kanske gick det inte till så, men jag kan inte läsa tankar, och om jag drar den slutsatsen så är det inte för att jag skulle vara särskilt kritisk mot Humanisterna själva, utan för att jag förväntar att de tar sina egna publiceringar på allvar. Det är i grund och botten en fråga om intellektuell vederhäftighet och god smak.

Det andra motargumentet som jag tänker mig är givetvis att det är låg debatteknik att jämföra Humanisterna med SD eller Flashback. Det har gjorts förut, och avfärdas liksom tidigare som vanlig, ondsint retorik. Jag är dock fullständigt på det klara med att Humanisterna inte är någon slags förklädd SD-falang, och anklagar dem inte heller för något sådant. Anklagelser leder ändå ingenvart om man vill föra ett samtal.

Det handlar definitivt inte heller om att det skulle finnas ett ”släktskap i tanken” eller något dylikt hermeneutiskt påhitt. Jag kan i vilket fall inte sätta mig till doms över detta som om jag vore någon slags allvetare. Däremot känner jag mig manad att lägga fram det jag ser med mina egna två ögon.

Om dessa grupper i samhället, islamofober och Humanister, någon gång delar retorik så är det inte för att de delar världsbild, utan för att de är lika tuffa mot dem som de kritiserar. Det ser man på att Humanisterna står för samma hårda linje gentemot alla troende: Du får dig en tilltagen släng med sleven oavsett om du är kristen, new age eller muslim. Man gör inte skillnad på olika religioner.

Det finns en slagkraftig och uppseendeväckande aspekt av Humanisternas sätt att driva opinion. Den kan enligt mig sammanfattas i följande bild, hämtad från Humanistbloggen.

Bilden åtföljs inte av någon förklarande bildtext annat än ett förtydligande av vad det står längs de båda vägarna:

“Freethought Road” leder via secular school till Investigation, Reason, Education, Humanity, Justice, Science, Virtue, Love, Liberty, och Truth.

“Orthodox Route” leder, via Sunday School, till Faith, Hypocrisy, Ignorance, Cruelty, Superstition, Fraud, Decay, and Death.

Jag hamnade i ett kort meningsutbyte om bilden ovan för jag reagerade på dess enkelspårighet. Först efter att ha frågat fick jag till svar att den tjänade till att påminna om sekularismens traditioner och att det är en gammal rörelse. Förbundet Humanisterna menar sig alltså inte vara ett utslag av ”nyateism”, utan skriver in sig i äldre sekulära folkbildningstraditioner. Det må kunna vara rätt i sak, men om Humanisterna vill slippa kritik för att vara enkelspåriga eller religionsfientliga så är det ytterligare en olycklig publicering. Folk kan som sagt inte läsa tankar, och utan en tydlig förklarande bildtext så ter sig denna bild för det stora antalet läsare som ren propaganda.

När en ordförande finner sig nödgad att gång på gång gå ut och avfärda dem som menar att man är religionshatare så är nog ett klokt steg på vägen att se över sina publiceringsrutiner och hur man kommunicerar sitt budskap. Man skickar dubbla signaler om man säger sig vara för mångfald och fri religion, och samtidigt publicerar bilder som sätter all tro i rak motsats till ”love”, ”liberty” och ”truth”. Signalen blir att man tolererar andras åsikter, men i egenskap av frihetsälskare måste man ändå bekämpa dem, eftersom de omöjligen kan vara demokrater. Det är en förenklande hållning gentemot meningsmotståndarna, som jag tror att tidigare förnuftsgestalter som J.S. Mill hade ställt sig ytterst skeptiska till.

På Humanistbloggen är det inte heller ovanligt att man läser stycken som att det ”i nästan varje religiöst troende bor en fundamentalist som till slut plockar fram urkunder och traditioner som argument.” Bloggen är för övrigt ett i sin rena omfattning mycket imponerande hobbyprojekt från några få av de mest aktiva humanisterna, och det innebär givetvis att man inte kan be dem hålla en publicistisk nivå i stil med en vanlig tidning, men detta sätt att uttrycka sig på gör det mycket svårt att avgöra sanningshalten i det påstådda – en kvalitet som humanisterna annars håller högt, i enlighet med den moderna vetenskapsteorins förkämpar.

Hittills har kritik av den typ som jag nyss framfört avfärdats just som illasinnad retorik från meningsmotståndare, att man tar citat ur deras sammanhang bara för att svartmåla. Jag sticker givetvis inte under stol med att jag framför kritik, men jag vill poängtera att jag inte ens skulle försöka ta en sådan här diskussion om det inte var för att jag tror att det finns en möjlighet till ett meningsfullt samtal. Sekularismen har ju en lång och stolt tradition av sunt förnuft och socialt patos, en röst för de svaga mot de korrupta, med en medfödd, hälsosam skepsis mot såväl maktkoncentration som totalitära sanningsanspråk. Om jag fick önska mig en enda sak av Humanisterna idag så vore det inte att de upphörde med sin verksamhet, utan att de skulle återknyta än tydligare till sina egna historiska traditioner.

Ja, annat var det med religionskritiken på Humes tid, konstaterar jag. Då fanns det en dynamik i den kritiska tanken. Den var elegant och kraftfull som en tiger på språng. Redan Epikuros formulerade för övrigt slagkraftiga och tänkvärda angrepp på tron. Med honom följde också ett etiskt och i någon mån asketiskt (självövande) projekt som inte har tappat i angelägenhet än idag.

Jag vill ha en levande idédebatt i Sverige och både sekularismen och humanismen är två självklara röster i den debatten. Jag vill definitivt inte ha mindre av någon av dessa varor, utan mer! Men jag efterlyser en retorik som också vågar vara smal och prövande, inte enbart bred och pamfletterande. För all den lyster som popularitet sprider så riskerar man att bli ett sänke för debattklimatet om man ständigt söker bredast möjliga bas att nå ut till.

Kan vi samtala? Jag är inte övertygad, men denna text utgör åtminstone ett försök. Dock föreställer jag mig att den hätska debattstämningen som ständigt råder i Humanisternas sammanhang tyvärr inte helt kommer att försvinna, så länge dessa frågor fortsätter att beröra människor. Det är likväl upp till varje enskild debattör att välja vilken nivå man vill lägga sin egen argumentation på. Jag tror att det humanistiska projektet, som ju också är större än bara förbundet Humanisterna, är för viktigt och vackert för att vi ska vilja välja något annat än det elegantaste av tonlägen när vi skriver in oss i dess tradition, vare sig vi gör det som kristna, sekularister eller ateister.

Mattias Irving