Det finns tre traditioner som präglar sommarsverige. Den första är radioprogrammet Sommar, vars ständigt uppdaterade lista av sommarpratare fortsätter att engagera och beröra. Den andra är Prideveckan i början på augusti. Då förs det samtal som annars oftast förekommer bakom lyckta dörrar. Den tredje traditionen är Pridemotståndarnas mer eller mindre genomtänkta angrepp på sagda vecka, och särskilt på den parad som under spektakulära former kröner festivalen.

Roland Poirier Martinsson, pressbild

I år är det kanske framför allt sexualiseringen av det offentliga rummet som upprör. Kritiken började med Roland Poirier Martinsson, skribent och Timbrochef, som redan den sjunde juni gick ut och skrev i SvD att han inte ville stödja Pride med sin närvaro. Han förklarar sig dock med att det inte har någonting med HBT-frågor eller tolerans att göra. Istället menar han att det rör sig om en särskild estetik, ett borgerligt förhållningssätt till privatliv och politik – sexualiteten ska hållas privat, bakom lyckta dörrar.

Han får delvis sällskap från Paul Frigyes, som skriver ett tämligen tendentiöst litet stick i sin mediakrönika den 30 juli: Pridefestivalen i Stockholm – de dagar Sveriges etablissemang enas i att hylla sexualiseringen av det offentliga rummet. Allt från Svenska kyrkan till porrstjärnor samlas glatt runt filmsnuttar med tungkyssande män. Men efter Pride ordnas åter anletsdragen. Kanske även heterosexuell befrielse vore värd några dagar?

Istället för att genast ta avstånd från dessa herrar kan man ändå börja med att ge dem rätt på vissa punkter. Det är inte svårt att ta illa vid sig av själva paraden om man till exempel är lite pryd av sig. Många har även menat på att paraden vulgariserar kampen för lika rättigheter och får den att verka liksom jippoartad medan den på andra håll i världen förs på blodigt allvar och med livet som insats.

Nu är Pride så mycket mer än bara en sprakande parad. Under en veckas tid förs det ett levande samtal på snart sagt alla håll i Stockholm. Gamla tabun problematiseras, dolda antaganden ges struktur och form – först när tystnaden bryts får fördomarna ge vika för kunskap. När Roland Poirier Martinsson säger att han inte vill stötta något av detta byter han sin filosofiska doktorshatt mot en narrkåpa.

Jag tillhör nämligen dem som menar att det filosofiska vägvalet också för med sig vissa etiska förpliktelser. Som filosof förbinder man sig att söka förståelse om sanningen, och försvara den mot yttre angrepp.

Man får gärna hysa konservativa åsikter och förespråka ett mindre sexualiserat offentligt rum. Jag är också böjd att hålla med om den kritiken – under större delen av året skedmatas vi i alltför stor utsträckning med mer eller mindre explicita sexuella anspelningar på affischer, i tv-reklam, filmer, på nätet. Men när nu dessa invändningar närmast traditionsenligt väcks under sommarmånaderna innan Pride, och aldrig annars, då betackar jag mig för den sortens konservatism.

Frigyes gestaltar detta synsätt väl: ”Kanske även heterosexuell befrielse vore värd några dagar?” Jag finner inte, hur jag än försöker, någon upptänklig situation där en människa i Sverige skulle kunna uteslutas ur sin familj för att hon kom ut som heterosexuell. Han efterlyser en befrielse från ett förtryck som för allt vad jag kan se inte existerar.

Eller som Poirier Martinsson uttrycker det: ”Kinky är ok, liksom olika sexuella identiteter. Platsen för dessa uttryck bör dock vara privat.” Därmed gör han sig till talesperson för en urgammal uppdelning av människans liv i en offentlig och en privat sfär.

Den privata sfärens helgd kan först associeras med en känsla av sämja, trygghet, ro – det som man inte ständigt måste försvara för andra, utan får ha för sig själv. Men det innebär också att de angelägenheter som man lyckas förvisa till den privata sfären aldrig heller förs upp till debatt. Så länge som den privata sfären var kvinnans domäner kunde man därför upprätthålla ett flertusenårigt kvinnoförtryck. Kvinnornas röster blev aldrig hörda, för deras position var på förhand bestämd till händelsernas dunkla periferi. Skapandet av den privata sfären har därmed historiskt sett varit den strukturella könsordningens viktigaste vapen mot kvinnan.

Vad som upprör mig mest är kanske detta, till synes oskyldiga ”kinky är ok”. Jag kan inte för mitt liv komma till någon annan slutsats än att Poirier Martinsson på något sätt har lyckats missförstå vad Pride handlar om. Han verkar förutsätta att det råder en slags allmän utbytbarhet, som om hela denna festival för diskussion och synliggörande av det dolda och tabubelagda i själva verket vore en slags jippoartad marknad där olika preferenser och fetischer fick visa upp sig som mannekänger på parad, utan egna och unika historier av skam, skräck och förföljelse.

Pride handlar först och främst om värdighet – detta borgerligt laddade, kulturkonservativa ord. Den värdigheten måste återtas igen och igen, i Sverige och i övriga världen. Kanske är själva prideparaden för spektakulär för att falla samtliga i smaken, och det är en diskussion som är värd att ta. Men var ska vi föra den debatten, Poirier Martinsson, om inte i det offentliga?

MATTIAS IRVING