Jag satt nyligen och läste igenom några av mina äldre publiceringar när jag upptäckte en som till och med har blivit mer aktuell nu än vad den var när jag först publicerade den. Jag skrev nämligen om Internethatet och de konsekvenser det kunde få redan den 21 mars i år, med anledning av anställningen av en imam som skulle tjänstgöra som ungdomsledare på Fryshuset.

Det var innan Behring Breivik och därmed också innan hela debatten om näthatet kom igång. Men redan då försökte vi på Seglora smedja att lyfta denna problematik att kommentarsfält blev till omodererade forum för högerextrema skanderingar.

Det är lätt att vara efterklok givetvis. Det viktiga är ändå hur vi går framåt härifrån. I mars gjorde jag en enkel sammanställning för att visa på hur de kommentarer som skrivs på nätet genereras av en liten klick ideologiskt övertygade nätaktivister som genom sin anonymitet lyckas få sig att verka betydligt fler än de i själva verket är. Men en sådan kvantitativ studie kan också behöva kompletteras med ett kvalitativt material. Man kan alltså fråga sig, vad är det som faktiskt sägs i svenska kommentarsfält och bloggar?

Inledningsvis bör man konstatera att det givetvis är vanskligt att ställa en psykologisk profil över, eller ens att i stora drag analysera en anonym och obunden skara skribenter på nätet. Man kan ifrågasätta ifall den profil som inte går att ställa över någon enskild debattör verkligen går att applicera på ett större kollektiv. Jag menar dock att detta är både möjligt och önskvärt.

Det är nämligen inte svårt att göra sig till uttolkare av den mycket säregna stilistik som utmärker dessa kommentarer. Vi manas naturligt att ställa vissa följdfrågor, när denna stil nu slår igenom så tydligt både med sin litterära särart och sin höga frekvens i inläggen: har den sin grund i en gemensamt överenskommen retorik, eller i ett gemensamt tänkande?

Man kan urskilja två tydliga mönster i de kommentarer som vi, för att vara så breda som möjligt, kan nöja oss med att benämna som invandringskritiska. Det första mönstret är en offermentalitet. Dessa kommentatorer utmålar sig själva som jagade, ansatta, utsatta för politiskt våld, marginaliserade, aggressivt tystade av de stora medierna, av enskilda debattörer och av samhället i stort.

Det andra mönstret är en paranoia som yttrar sig i en närmast manikéistisk, känsloladdad retorik. Meningsmotståndarna beskrivs konsekvent som opålitliga, våldsamma, opportunistiska och direkt illvilliga. I förlängningen vittnar detta mönster också om en föreställning om att man själv sitter inne på en sanning, som har blivit förbjuden att uttala – ”inkorrekt” för att låna ett populärt ord från skribenterna själva.

Jag har sammanställt en lista över några autentiska glosor som används – vissa ofta, andra mer anekdotiskt. Denna lista kan ses som en ren meditation över debattklimatet, men den visar också upp en estetik – vi ser ett språkbruk som dränerar politiken på livskraft eftersom det förfrämligar och stänger dialogen, istället för att öppna den. Vi kan däremot ana en närmast litterär klang i dessa ordval. Alla författare inser ju vikten av vilka ord man väljer för vilken ton en text slår an, vilka tankar och upplevelser orden sår i läsaren. Så läs, ta in och begrunda ungefär vilken sinnesstämning dessa ord frammanar. Dessa ord är tagna från de stora dagstidningarnas kommentarsfält, Newsmill och den SD-anknutna bloggen Politiskt Inkorrekt (PI).

Landsförrädare. Nyinkvisitionister. ”Kulturberikare”. Invällare. Ghettofiering. Massinvandring. PK-vänstern. Kulturmarxister. Åsiktsförtryck. Vi som lever i verkligheten. Häxjakt. Maktens folk. Twitter-eliten. Omvänd diskriminering. Förföljelser. Medeltidsfolk. Lättkränkta araber. Hycklare. Statsterrorism. Stenåldersidioter. Propagandaministeriet. Islamistkramarna. ”…men det får man ju inte säga i det här landet”. Mona Muslim. Matriarkatet. Pigmenthandikapp. Makt- och mediaeliten. Antisemiter. 1984. Beslöjade bidragsfuskare. Den tysta majoriteten. Peddoprofeten. Vänsterfascist. ”Dekadenta och fjolliga”. Mainstreammedia. De försöker kväva folk till tystnad. Illusionister. JA-kören. Lögnare. Förräderi.

Det är en potpurri av skarpa språkliga utfall varvade med putslustiga elakheter. Politik får givetvis gärna bedrivas med hårda ord och skarp polemik. Det kan ofta driva fram nya debatter och väcka medvetenhet i angelägna frågor. Men när detta språk aldrig nyanseras – när det fortgår i år efter år – då skapar det en egen verklighet, med sina egna premisser.

Språkvetare har länge tvistat omkring huruvida det är tanken som formar vårt språk, eller om det är språket som formar våra tankars innehåll. Vad dock retoriker har känt till ända sedan sofisternas tid är att orden har makt över känslolivet, och att det är en milsvid skillnad mellan egna barn och andras ungar.

Att se igenom den här retoriken handlar om att fråga efter inte bara vad som sägs, utan kanske framför allt vad som inte sägs. Ett mycket vanligt förekommande argument som förs upp på PI-bloggen mot den utmålade ”islamiseringen” är den negativa effekten denna skulle ha på HBT-frågor. På samma sätt beskrivs burkaförbudet som ett utslag av en feministisk vilja att skydda kvinnan från förtryckande kulturer.

Detta plötsliga engagemang i HBT-frågor ter sig minst sagt halvhjärtat när man gör en närmare sökning på ”HBT” på PI. Det visar sig att denna bokstavskombination används endast i två sammanhang. Delvis utmålar man muslimer som HBT-fientliga (några rubriker som dyker upp på Google: Gays to Gaza, Snömoset tar aldrig slut). Delvis kritiserar man HBT-frågor (med rubriker som HBT-trams på Migrationsverket och PK-media/lögnare demokratins potentiella banemän?). Men det finns otaliga exempel på båda dessa användningsområden. Dock hittar jag efter 20 sidor på Google inte ett exempel där PI uttalar sitt stöd för HBT-personer i en kontext som inte berör Islam. Däremot hittar man flera inlägg som ställer HBT-frågor i direkt motsats till folklighet.

Det är cyniskt av PI att använda de angelägna HBT-frågorna som en rökridå för sin islamofoba agenda. Bloggen har för övrigt direkta kopplingar till SD-riksdagsmannen Kent Ekeroth och tycks i allt väsentligt dela partisekreteraren Björn Söders famösa inställning till HBT-rörelsen.

Om vi vidgar perspektivet något så står Italien nu som nästa land inför en parlamentsomröstning om ifall man ska förbjuda bärandet av burka. Det politiska klimatet i landet skvallrar redan nu om att utfallet kommer att bli detsamma som i Frankrike och Belgien.

Precis som i frågan om HBT-rörelsen har förbudet mot burkabärandet visat sig vara ett opportunt grepp med vilket man i de de drabbade kvinnornas eget namn trakasserar dem. Därmed givetvis inte sagt att bärandet av burka skulle vara en ickediskussion. Men förbudet – istället för diskussionen – som medel för att påverka ett i grunden socialt och civilt fenomen, leder bara till tråkigheter av den sorten som detta tragiska videoklipp ger uttryck för.

Över 1200 kommentarer har genererats kring detta kontroversiella gripande på sajten Liveleaks, som videon är hämtad från. Mer än 90% av dessa består av rena hatiska utbrott mot muslimer och Islam. Jag tänker inte ens återge dem. Dessa kommentatorer tävlar i att övertrumfa varandra i fräckheter omkring såväl den arresterade kvinnan som hennes religion, etnicitet och samhällsklass.

Detta handlar inte om borgerlig feminism, i bemärkelsen att skydda en kvinnas rätt att gå klädd hur hon vill. Här finns ingen beklagande ton över den sorgliga nödvändigheten i att begränsa annars fria kvinnors rätt till att gå klädda som de vill, för den större jämställdhetens överordnade syfte. Man diskuterar inte denna enskilda kvinnas utsatthet och hur den skulle bemötas när den krockade med den större politiska verkligheten, det jämställdhetsprojekt som burkaförbudets ivrare har framhållit.

De röster som i de offentliga sammanhangen enbart säger sig stå för kvinnornas rättigheter är knäpptysta när deras ideologi väl genomdrivs i det offentliga rummet. Eller så skränar de som aldrig förr, men nu på ett helt annat språk.

Hatets språk omgärdar och formar våra tankar och vår verklighetsbild. Det kan till och med få oss att inbilla oss att vi gör rätt när vi lyfter vapen mot våra medmänniskor. Men hatets språk bär också på många av rädslans kännetecken, liksom fobi (som i Islamofobi) betyder skräck, men yttrar sig som hat.

MATTIAS IRVING