Jag satt nyligen och läste igenom några av mina äldre publiceringar när jag upptäckte en som till och med har blivit mer aktuell nu än vad den var när jag först publicerade den. Jag skrev nämligen om Internethatet och de konsekvenser det kunde få redan den 21 mars i år, med anledning av anställningen av en imam som skulle tjänstgöra som ungdomsledare på Fryshuset.
Det var innan Behring Breivik och därmed också innan hela debatten om näthatet kom igång. Men redan då försökte vi på Seglora smedja att lyfta denna problematik att kommentarsfält blev till omodererade forum för högerextrema skanderingar.
Det är lätt att vara efterklok givetvis. Det viktiga är ändå hur vi går framåt härifrån. I mars gjorde jag en enkel sammanställning för att visa på hur de kommentarer som skrivs på nätet genereras av en liten klick ideologiskt övertygade nätaktivister som genom sin anonymitet lyckas få sig att verka betydligt fler än de i själva verket är. Men en sådan kvantitativ studie kan också behöva kompletteras med ett kvalitativt material. Man kan alltså fråga sig, vad är det som faktiskt sägs i svenska kommentarsfält och bloggar?
Inledningsvis bör man konstatera att det givetvis är vanskligt att ställa en psykologisk profil över, eller ens att i stora drag analysera en anonym och obunden skara skribenter på nätet. Man kan ifrågasätta ifall den profil som inte går att ställa över någon enskild debattör verkligen går att applicera på ett större kollektiv. Jag menar dock att detta är både möjligt och önskvärt.
Det är nämligen inte svårt att göra sig till uttolkare av den mycket säregna stilistik som utmärker dessa kommentarer. Vi manas naturligt att ställa vissa följdfrågor, när denna stil nu slår igenom så tydligt både med sin litterära särart och sin höga frekvens i inläggen: har den sin grund i en gemensamt överenskommen retorik, eller i ett gemensamt tänkande?
Man kan urskilja två tydliga mönster i de kommentarer som vi, för att vara så breda som möjligt, kan nöja oss med att benämna som invandringskritiska. Det första mönstret är en offermentalitet. Dessa kommentatorer utmålar sig själva som jagade, ansatta, utsatta för politiskt våld, marginaliserade, aggressivt tystade av de stora medierna, av enskilda debattörer och av samhället i stort.
Det andra mönstret är en paranoia som yttrar sig i en närmast manikéistisk, känsloladdad retorik. Meningsmotståndarna beskrivs konsekvent som opålitliga, våldsamma, opportunistiska och direkt illvilliga. I förlängningen vittnar detta mönster också om en föreställning om att man själv sitter inne på en sanning, som har blivit förbjuden att uttala – ”inkorrekt” för att låna ett populärt ord från skribenterna själva.
Jag har sammanställt en lista över några autentiska glosor som används – vissa ofta, andra mer anekdotiskt. Denna lista kan ses som en ren meditation över debattklimatet, men den visar också upp en estetik – vi ser ett språkbruk som dränerar politiken på livskraft eftersom det förfrämligar och stänger dialogen, istället för att öppna den. Vi kan däremot ana en närmast litterär klang i dessa ordval. Alla författare inser ju vikten av vilka ord man väljer för vilken ton en text slår an, vilka tankar och upplevelser orden sår i läsaren. Så läs, ta in och begrunda ungefär vilken sinnesstämning dessa ord frammanar. Dessa ord är tagna från de stora dagstidningarnas kommentarsfält, Newsmill och den SD-anknutna bloggen Politiskt Inkorrekt (PI).
Landsförrädare. Nyinkvisitionister. ”Kulturberikare”. Invällare. Ghettofiering. Massinvandring. PK-vänstern. Kulturmarxister. Åsiktsförtryck. Vi som lever i verkligheten. Häxjakt. Maktens folk. Twitter-eliten. Omvänd diskriminering. Förföljelser. Medeltidsfolk. Lättkränkta araber. Hycklare. Statsterrorism. Stenåldersidioter. Propagandaministeriet. Islamistkramarna. ”…men det får man ju inte säga i det här landet”. Mona Muslim. Matriarkatet. Pigmenthandikapp. Makt- och mediaeliten. Antisemiter. 1984. Beslöjade bidragsfuskare. Den tysta majoriteten. Peddoprofeten. Vänsterfascist. ”Dekadenta och fjolliga”. Mainstreammedia. De försöker kväva folk till tystnad. Illusionister. JA-kören. Lögnare. Förräderi.
Det är en potpurri av skarpa språkliga utfall varvade med putslustiga elakheter. Politik får givetvis gärna bedrivas med hårda ord och skarp polemik. Det kan ofta driva fram nya debatter och väcka medvetenhet i angelägna frågor. Men när detta språk aldrig nyanseras – när det fortgår i år efter år – då skapar det en egen verklighet, med sina egna premisser.
Språkvetare har länge tvistat omkring huruvida det är tanken som formar vårt språk, eller om det är språket som formar våra tankars innehåll. Vad dock retoriker har känt till ända sedan sofisternas tid är att orden har makt över känslolivet, och att det är en milsvid skillnad mellan egna barn och andras ungar.
Att se igenom den här retoriken handlar om att fråga efter inte bara vad som sägs, utan kanske framför allt vad som inte sägs. Ett mycket vanligt förekommande argument som förs upp på PI-bloggen mot den utmålade ”islamiseringen” är den negativa effekten denna skulle ha på HBT-frågor. På samma sätt beskrivs burkaförbudet som ett utslag av en feministisk vilja att skydda kvinnan från förtryckande kulturer.
Detta plötsliga engagemang i HBT-frågor ter sig minst sagt halvhjärtat när man gör en närmare sökning på ”HBT” på PI. Det visar sig att denna bokstavskombination används endast i två sammanhang. Delvis utmålar man muslimer som HBT-fientliga (några rubriker som dyker upp på Google: Gays to Gaza, Snömoset tar aldrig slut). Delvis kritiserar man HBT-frågor (med rubriker som HBT-trams på Migrationsverket och PK-media/lögnare demokratins potentiella banemän?). Men det finns otaliga exempel på båda dessa användningsområden. Dock hittar jag efter 20 sidor på Google inte ett exempel där PI uttalar sitt stöd för HBT-personer i en kontext som inte berör Islam. Däremot hittar man flera inlägg som ställer HBT-frågor i direkt motsats till folklighet.
Det är cyniskt av PI att använda de angelägna HBT-frågorna som en rökridå för sin islamofoba agenda. Bloggen har för övrigt direkta kopplingar till SD-riksdagsmannen Kent Ekeroth och tycks i allt väsentligt dela partisekreteraren Björn Söders famösa inställning till HBT-rörelsen.
Om vi vidgar perspektivet något så står Italien nu som nästa land inför en parlamentsomröstning om ifall man ska förbjuda bärandet av burka. Det politiska klimatet i landet skvallrar redan nu om att utfallet kommer att bli detsamma som i Frankrike och Belgien.
Precis som i frågan om HBT-rörelsen har förbudet mot burkabärandet visat sig vara ett opportunt grepp med vilket man i de de drabbade kvinnornas eget namn trakasserar dem. Därmed givetvis inte sagt att bärandet av burka skulle vara en ickediskussion. Men förbudet – istället för diskussionen – som medel för att påverka ett i grunden socialt och civilt fenomen, leder bara till tråkigheter av den sorten som detta tragiska videoklipp ger uttryck för.
Över 1200 kommentarer har genererats kring detta kontroversiella gripande på sajten Liveleaks, som videon är hämtad från. Mer än 90% av dessa består av rena hatiska utbrott mot muslimer och Islam. Jag tänker inte ens återge dem. Dessa kommentatorer tävlar i att övertrumfa varandra i fräckheter omkring såväl den arresterade kvinnan som hennes religion, etnicitet och samhällsklass.
Detta handlar inte om borgerlig feminism, i bemärkelsen att skydda en kvinnas rätt att gå klädd hur hon vill. Här finns ingen beklagande ton över den sorgliga nödvändigheten i att begränsa annars fria kvinnors rätt till att gå klädda som de vill, för den större jämställdhetens överordnade syfte. Man diskuterar inte denna enskilda kvinnas utsatthet och hur den skulle bemötas när den krockade med den större politiska verkligheten, det jämställdhetsprojekt som burkaförbudets ivrare har framhållit.
De röster som i de offentliga sammanhangen enbart säger sig stå för kvinnornas rättigheter är knäpptysta när deras ideologi väl genomdrivs i det offentliga rummet. Eller så skränar de som aldrig förr, men nu på ett helt annat språk.
Hatets språk omgärdar och formar våra tankar och vår verklighetsbild. Det kan till och med få oss att inbilla oss att vi gör rätt när vi lyfter vapen mot våra medmänniskor. Men hatets språk bär också på många av rädslans kännetecken, liksom fobi (som i Islamofobi) betyder skräck, men yttrar sig som hat.
MATTIAS IRVING
OK, så de främlingsfientliga kännetecknas av att de anser sig utsatta och marginaliserade, samt av att de anser motståndarna vara onda.
Det påminner mig om alla vänsterbloggare som klagar på det hårda och kalla samhälle som alliansen håller på att skapa, och att alliansen gör det därför att borgare gillar att slå på de svaga.
Hejsan Mattias.
Skall bara kommentera delen om Burka denna gång.
Det finns inga kvinnor som vill bära Burka. Detta är de tvingade till, så enkelt är det. möjligen kan man finna någon enstaka toka som gillar att bli avhumaniserad av en man, men rent allmänt är det fel hela vägen att förtrycka kvinnor, unga flickor eller rentav barn på detta hemska sätt.
Detta vet ju alla debattörer innerst inne och varför det inte en gång för alla bara görs förbjudet i Europa med detta kvinnoförtryck är svårt att begripa,
Detta är ju inte alls politiskt utan bara humant – om jag skulle sätta en säck över huvudet på min hustru skulle jag ju bli åtalad………samma borde gälla för alla de imamer och annat som framhärdar med detta kvinnoförtryck.
Slöja är inte islam. Ingenting i Koranen nämner att kvinnor är tvungna att bära slöja. Ej heller burka eller niquab. Däremot att de bör täcka sina bröst.
Slöjtvånget är istället infört som ett varumärke för islamisterna.
Således är förbud mot bärande av slöja/burka/niquab inget man kan kalla ”islamofobi”.
Kvinnorörelser i Mellanösterns och andra islamistiskt orienterade stater är naturligtvis motståndare till slöjtvånget. Varför det, tror artikelförfattaren? För att de är ”islamofoba”? Så vilka, mer än artikelförfattaren själv, är kvinnofientliga nog att kräva förbud mot förbud mot slöjbärande? Med ett statligt slöjförbud så hjälper man ju istället dessa kvinnor att frigöra sig.
Sverige – och andra väststater – har alltför länge släpphänt sett på medan kvinnor inom den islamiska kulturen i deras stater fått en andrahands medborgarstatus där plötsligt lika rätt inför lagen liksom jämställdhet har satts på undantag. När försvarade artikelförfattaren själv en muslimsk kvinnas mänskliga rättighet att vara en eget vald individ i Sverige?
Om artikelförfattaren ens försökt sätta sig in i hur det är att leva som kvinna i islamistiskt orienterade kulturer, så skulle han kanske uttryckt sig annorlunda.
Därför vore det betydligt mer intressant om artikelförfattaren tog upp de VERKLIGA förhållandena för de kvinnor som underkastas detta tvång och andra i ”religionens” namn. Framför att angripa de få förespråkare vi – tyvärr! – idag har mot kvinnornas dehumanisering i islamistiska kulturer.
Kanske dags att själv begripa något? Eller möjligen ansluta sig till någon form av kvinnopositiv agenda (inte alltid ekvivalent med begreppet ”feminism” f ö).
Eller är Svenska Kyrkan att betrakta som en kultplats för kvinnofientliga, makthungriga och anti-Kristliga islamistkollaboratörer?
Eftersom det dessutom är islamister som är upphov till begreppet ”islamofobi”, så bör man tänka sig för innan man använder det. Såvida man inte själv är islamist, förstås.
Själv använder sig artikelförfattaren av bl a följande hatiska terminologi mot islamist-kritiker (? av ingressen att döma):
– högerextrema
– offermentalitet
– paranoida
– politiskt livskraftsdränerande
– förfrämligande
– dialogstängande
– islamofobiska
etc etc
Gör gärna en självanalys – inte ogärna även en psykologisk egenprofil.
Vad gäller vissa av de av artikelförfattaren uppräknade ”hatiska” begreppen, så har fler sitt upphov i specifika politikers och journalisters yttranden, exempelvis ”Kulturberikare” härstammar från Maud Olofsson (c) (som benämner invandrare som oumbärliga berikare av vår kultur/företagsamhet), Fredrik Reinfeldt (m) (som benämner etniska svenskar som ”barbarer”) respektive Mona Sahlin (s) (som betecknar vår svenska kultur som icke-existerande).
Alltså har kommentatorerna i dessa fall bara travesterat en befintlig hat-retorik som kommer från makthåll.
Vissa av de begrepp som artikelförfattaren kallar ”hatiska” är – FAKTISKT – mainstream. Såsom exempelvis MSM (mainstream media), 1984, matriarkatet etc etc. Alltså används de redan i en etablerad, allmänt vedertagen vokabulär. Sammanhanget gör ordet, men ordet i sig behöver därför inte förbjudas. Eller tycker artikelförfattaren att ”vi” ska förbjuda dem?
Förresten vill jag opponera mig mot artikelförfattarens användande av ordet ”VI”. Skule själv aldrig ansluta mig.
Det artikelförfattaren anger som ”en gemensamt överenskommen retorik” för dessa (hemska) kommentatorer äger sammanfattningsvis en motsvarighet inom MSM.
Som man ropar i skogen, får man således svar. Konstigt?
Tror f ö artikelförfattaren att folk som INTE deltar i kommentarsfälten har ”bättre” åsikter? Eller tror han att de inte alls klarar av att själva dra slutsatser om samhällsutvecklingen? Att människor IRL inte alls samtalar? Diskuterar? Bildar sig åsikter?
Artikelförfattaren ”sammanfattar” dessutom andan i kommentatorsfälten på ett märkbart icke-objektivt sätt: ”Dessa kommentatorer utmålar sig själva som jagade, ansatta, utsatta för politiskt våld, marginaliserade, aggressivt tystade av de stora medierna, av enskilda debattörer och av samhället i stort.”
Själv har jag träffat på en uppsjö objektiva, analytiskt drivna kommentarer. Men dessa har artikelförfattaren valt att blunda för. Varför det?
Artikelförfattaren har vidare inte funderat över om kommentatorerna möjligen, i något litet stycke, har – rätt?
Hela texten ser jag som ett uttryck för en vilja att tysta opinionen. En mycket farlig väg.
Hej Elisabet,
bärandet av slöja är inte en universell företeelse i muslimska länder. Precis som du berör så ser traditionerna olika ut på olika håll i världen. Under revolutionen i Iran var det till och med så att många kvinnor aktivt valde att bära slöja som en politisk, subversiv handling. Låt oss minnas att det även i Sverige var tradition för kvinnor att bära huvudbonad utomhus intill relativt nyligen.
Detta innebär två saker.
1) man kan kritisera bärandet av slöja utan att kritisera Islam
2) bärandet av slöja måste inte vara förknippat med religiöst förtryck
Jag har i den här artikeln beskrivit tonläget på Newsmill, i tidningskommentarer och på bloggen Politiskt Inkorrekt. I dessa fall råder det inget tvivel om att man helt har avstått från att dra de slutsatser som du själv drar i din kommentar. Man gör istället allt man kan för att retoriskt hänga ut muslimer och Islam under förevändning att det är en religion som bär på inneboende kvinnoförtryckande mekanismer. Vilket du ju mycket riktigt påvisar att det inte måste vara.
Just av denna anledning menar jag att vi inte kan dra några generella slutsatser om slöjbärande kvinnor. Det är inte vår sak att föra dessa människors talan. Vårt ansvar är istället att skapa plattformar där de själva får möjligheten att uttala sig, deltaga i en demokratisk process, får ekonomiska möjligheter, självbestämmande över sin reproduktion och grundläggande utbildning. Att inviga andra människor i en demokratisk process handlar inte om att utbilda dem i hur de ska klä sig, utan att fördomsfritt ge dem denna möjlighet att väcka och driva sina egna frågor, att bli tagna på allvar, vare sig de vill bära slöja eller inte, och inte döma dessa frågor som bättre eller sämre på förhand. Detta har varit min tes som jag har drivit ända sedan jag allra först började diskutera slöjtraditionen.
Många västerländska samhällsdebattörer menar att det är inneboende förtryckande att bära slöja. Bara därför att det är det. Många som bär slöja håller inte med om den saken, utan menar att det finns ett inneboende förtryck i andra sorters klädnad som vi ser i Europa. Jag menar att det enda som i sig är förtryckande, är tvång eller förbud – vare sig det är tvånget att bära sin slöja fastän man inte vill, eller förbudet att inte få bära den, fastän man vill.
Jag orkar inte kommentera din retoriska fråga om SvK som islamistkollaboratörer. Det förtjänar verkligen inget bemötande.
Hej igen Elisabet,
det går alltid att säga ”du’rå” när någon försöker påtala ett problem med ett tonläge. Du tycker alltså att jag fäller subjektiva omdömen som också saboterar debatten när jag säger till exempel ”paranoid” och ”offermentalitet”. Kanske vägrar du att erkänna att jag använder orden som mer än bara retorik. Jag försöker att utvidga läsarens förståelse för den retorik som florerar på många håll på nätet genom att förse den retoriken med namn som hjälper folk att kategorisera den. Jag har forskat på vad som skrivs på nätet tillräckligt länge för att inte skämmas för det jag presenterar.
Du tycker att det finns andra, analytiskt drivna inlägg också? Inlägg med substans och trovärdighet? Du är välkommen att presentera ett exempel på en sådan. Jag håller för övrigt med dig, till viss mån. Det finns inlägg som avstår från det extrema språkbruket och för upp berättigade frågeställningar om den sociala situationen i Sverige idag och på ett rättvist sätt illustrerar de bekymmer som finns i många marginaliserade områden. Men en gemensam problembeskrivning måste inte leda till samma analys. Sverigedemokraterna som rörelse bygger på förfelade antaganden om svenskhet, utanförskap och sociala mekanismer. Att det är rena hobbynivån också på deras riksdagspolitiker illustreras av såväl Sandstedts räkneexempel på 40 000 miljarder, som av Kent Ekeroths svaga försök att hävda sig stå fri från bloggen Politiskt Inkorrekt.
Under de år som jag har diskuterat om och debatterat mot SD och andra högerextrema så har jag aldrig stött på någon med en argumentation som varit någonting mer än en snygg fasad för dennes egna fördomar. När du nu menar att jag försöker tysta opinionen så tänker jag helt enkelt bemöta dig på samma sätt som jag brukar, i sådana här lägen: den röst som har rätt vinner alltid om bara debatten håller sig till samtalets regler. Jag gör inget för att tysta SD:s och övrigas röster. I artikeln som du kommenterar så uppmanar jag dessa röster att hålla sig till samtalets regler, sluta hetsa mot andra, visa respekt när de debatterar, inte göra sig själva till offer och hålla sig till fakta. Om dessa människor uppfattar det som ett försök att tysta dem, istället för att bara kvalitetssäkra debatten, då är det ett allvarligt tecken på att de inte har mycket annat än retorik att komma med, när det kommer till kritan.
Man ser många ord här ovan – men förnimmer inte ett uns av medmänsklighet åt de många invandrarflickor (och för den delen i mindre omfattning pojkar) som idag lever under svår hederskultur, och är rädda för sitt liv, blir bortgifta med utvalda män och annat som egentligen är mycket hemskt för privetpersonen ifråga. Detta kan inte var kristet beteende såvitt jag förstår.
Jag blir uppriktigt sagt ledsen när man ser att alla dessa människor ( någon har nämt siffran 70000 bara i Sverige – rätt eller fel?) inte betyder någinting för de som hela tiden försvarar eller i alla fall på något sätt hela tiden ursäktar ett beteende som skadar dessa människor/BARN för livet och de har ju ingen som helst möjlighet till dialog eller ”eget val”.
Detta vet Mattias Irving helt säkert, men marken är nog ganska minerad inom Seglora Smedja här.
Om det fanns någon anständighet skulle man ju i alla fall i Sverige kunna se till att BURKA – ett avskyvärt plagg och tillika symbol för mannens totala avhumanisering av kvinnor försvinner i Sverige per omgående. Det kan inte finnas någon med hjärtat på rätt ställe som ställer sig bakom detta plagg. Isåfall begriper jag ingenting av mänsklig gärning mer.
Saken har inte med religion att göra – kvinnor får inte, och skall inte säckbeläggas av män. Inte någonstans, inte någon gång. Alla kvinnor och inte minst invandrarflickor måste ju ha rätt till sitt eget liv. En som är klädd i BURKA har npg ingen som helst chans att få något arbete överhuvudtaget. Alltså måste detta vapen mot kvinnans frihet bort, argumentet att det bara rör sig om ”några hundra”
är ju djupt tragiskt för dessa människor och visar dem att vi totalt struntar i dem.
Och då skäms jag över oss alla.
Hejsan Mattias.
Debatten måste nyanseras med det snaraste. Lögnerna och adjektiven viner från alla håll och debattörerna har lämnat anständighetens kosmos, alla måste helt enkelt llugna ner sig och hålla sig till en sanningsenlig nivå, man har rätt att vara för invandring av muslimer tillika som man har rätt vara mot densamma. Men man har inte rätt att förfölja folkgrupper, journalister eller för den delen riksdagsledamöter. Denna debatts utveckling håller på att splittra ett helt folk nu – det ser inte bra ut alls.
Se nedan utdrag urklipp av en artikel av Pentti Salemranta i Folkbladet – Norrköping som med största sannolikhet torde vara det värsta exempel som setts i tryck på ett tag i denna hysteri;
””Hur kan ett folk överlåta ett så fint uttryck som politiskt inkorrekt till ett gäng hakkorsälskande tomtar, som ju faktiskt har representanter i riksdagen? ”””””
Inga vidare kommentarer torde behövas till denna glasklara ärekränkning och förtal av samtliga riksdagsledamöter av ett demokratiskt valt parti. Ovan kan inte få skrivas om någon, inte någonstans, inte om någon, inte någonsin.
Hej MotoGuzzil, och tack för din kommentar.
Jag stötte också på detta ordval och reagerade som du, att det är olyckligt överdrivet och konfrontativt. Man hittar inte tillbaka till en stor del av väljarna genom att kalla dem nazister och tomtar. Det vittnar också om en okunskap om SD som fenomen. De är inte nazister och har inga sympatier för naziströrelsen. SD är en annan slags rörelse, som själva till och med dröjer inför att beskriva sig själva som ”höger”. Det får man respektera.
Däremot ska man givetvis på rent sakliga skäl konstatera att den problematik som SD målar upp till stora delar saknar stöd i statistik och forskning, samt att deras förslag till lösningar på integrationsproblemen inte egentligen värnar det civila samhället utan istället introducerar en ideologisk statlig överbyggnad i människors liv. Givetvis är det inte alltid så enkelt att komma från vänsterhåll och diskutera problemet med statliga överbyggnader. Man öppnar sig ju alltid för kritik från liberalt håll då.
Skillnaden är kanske att den vedertagna politiken redan har sina skyttegravspositioner sedan många årtionden. När nu politiker och samhällsdebattörer försöker finna sätt att hantera SD så märks ovanan att kommunicera som kanske är underliggande och i vanliga fall döljs av att man ända från barnsben är inbäddad i ett visst diskussionsklimat som inte alltid kräver att man själv funderar särskilt mycket på hur man egentligen ska uttrycka sig. Bara en spontan tanke. Vad tror du?
Mattias,
Det är en sak att privata debattörer utan vana eller yrkesskicklighet uttrycker sig förnedrande eller i alla fall rent oförskämt. Det kan vara begripligt, men inte acceptabelt ändå. Här har skolan en stor uppgift i framtiden, och det kan kanske lyckas att lära barn från början att att vara vara moderata i sina uttryck om andra människor. Det måste naturligtvis vara helt neutralt dessutom – vill man vara moderat, socialist, kristen, muslim eller sverigedemokrat skall det vara likställt och alla skall ha sin obestridliga rätt att utan risk för hot eller trakassering ha en egen åsikt. Det är definitionen av demokrati.
Min uppriktiga förfäran handlar dock om den professionella journalistkåren oavsett var man ser sig som politiskt geografiskt placerad idag. Dennas rapporter och artiklar samt inlägg är fyllda med invektiv och adjektiv, finurligt utstuderade för att smutskasta och uppenbart förnedra motparten. Skall återge två exempel (av tusentals) i detta.
Det ena är ordet ”kulturmarxism” som används av anhängare till inriktningar som vanligtvis kallas ”höger”. Vi ser detta ord ofta på ”Politiskt Inkorrekt”.
Det andra är ordet ”foliehattar” som används av anhängare till inriktningar som vanligtvis kallas vänster. Underligt nog används och drivs detta senare förnedringsord ofta av chefspersoner inom organisationen ”Expo”.
Debattörerna, de betalda och professionella, tävlar i att överträffa varandra i ren smutskastning och förnedring av motparten. Det är här vi finner den otäcka grunden för farlig utveckling i Sverige och även annorstädes. Icke-professionella människor läser all denna ”tävlingshatinriktade” journalisitik och tar direkt efter.
Privata människor, utan ersättning, som skickar ett upprört inlägg är ingen större fara och de försvinner oftast av sig själva, de tröttnar helt enkelt.
De som mer permananent påverkar utvecklingen är de som har betalt för att skriva i tidningar och organisationer – de vill ju ha sitt arbete kvar och driver därför upp takten och de finns ju alltid kvar på arenan.
Vi har alla ett ansvar att återställa debatten inom Sverige till anständighetens gränser. Oavsett vilken åsikt eller gupp man tillhör. Och det är definitivt de yrkesverksamma organisationernas uppgift och ansvar, TV, Radio, Tidningar och varför inte även Seglora Smedja.
Kanske kan man då slippa vidrigheter som Salmerantas, som var något av det mest hatdrivande jag skådat i mitt liv, vilket man lätt kan se på ”Politiskt inkorrekt”. Följ där den otäcka debatten om hans inlägg, och undra tillsammans med mig vad chefredaktören på Folkbladet tänkte när han släppte igenom denna hemska artikel. Ansvar är definitinen av mitt inlägg – och det tog inte Folkbladet.
Hej igen Motoguzzil, och tack för din utförliga kommentar.
Jag förstår mycket väl var du kommer ifrån. Påhopp är aldrig roliga att utsättas för, och särskilt inte från dem man uppfattar som etablerade journalister. Det är klart att man gärna känner sig maktlös i det läget.
Själv har jag en privilegierad position i det avseendet, att jag är redaktör och samhällsintresserad sedan barnsben. Jag hyser tämligen okontroversiella åsikter i många frågor, och har en förmåga att argumentera som hjälper mig i de frågor där jag själv råkar vara en avvikare från normen. Vad jag vill säga är att jag inser, att vi kommer från olika håll. Jag vet inte helt vad det innebär att vara ”politiskt inkorrekt”, och det är bäst att klargöra att dessa är premisserna för samtalet. Ska vi hitta ett sätt att samtala på så måste vi börja med att se olikheterna och förstå vad de innebär för hela samtalet.
Från min position kan jag ändå säga att det var omdömeslöst att kalla SD:s väljare ”hakkorsälskande tomtar”. I min umgängeskrets från barndomen känner jag flera vars sympatier ligger hos SD, och fastän jag inte håller med dem politiskt så är de inte några tomtar för den sakens skull. Vad som är viktigt att minnas är kanske att många av dem som röstade på SD i förra valet var missnöjda med den förda välfärdspolitiken. Man ville ha mer social rättvisa och mer trygghet, och kände att den kom inte längre vänsterifrån. Det är ingen slump att många väljare gick från S till SD.
Men SD:s egna politiker är inga missnöjda socialdemokrater. Bröderna Ted och Kent Ekeroth har, de facto, kopplingar till fascistiska och våldsbejakande rörelser, vilket bland andra Jesús Alcalà visat på. Björn Söder hyser uttalade antipatier mot sexuella minoriteter. SD-personligheter syns fortfarande i Salemmarschen, trots bedyranden om motsatsen från partiledningen. Exemplen från kommunalpolitiken är för många för att börja räknas upp. Allt detta kan och bör kritiseras, om man kallar sig demokrat och vill värna det svenska samhället. Och det är inte märkligare än att vi på Seglora smedja kritiserade Eva Björling (M) när hon handlade vapen med Ghaddafi, eller ärkebiskop Anders Wejryd när han uttalade sig uppskattande om Syriens regim.
Det är givetvis en milsvid skillnad på berättigad, sakligt grundad kritik, och rena personangrepp. ”Foliehatt” har jag hittills bara stött på runt Flashback, men jag vill minnas att bland annat historikern Rasmus Fleischer har kritiserat hur medierna använder begreppet. Så jag misstänker att du har en poäng i att begreppet överanvänds i invektiva syften. Det är tråkigt, och värt att ta upp till diskussion. Vi ska förvänta oss av våra journalister att de kan hålla sig till sakfrågorna.
Själv följer jag debatten efter bästa förmåga, och fastän jag är böjd att hålla med om att det ofta finns hårda undertoner, så är min uppfattning att det allra mesta som skrivs är sakorienterad kritik. Ifall det går att göra någon slags statistisk sammanställning över detta, med en vederhäftig analys i botten, så skulle säkert en branschtidning som Journalisten vara intresserad av att göra en uppföljning på det, skulle jag tro. Vad tänker du om detta?
Mattias!
Jag skall fundera på saken, men har lite dåligt med tid att gå djupare in i debatten och mitt inlägg ovan får nog ses som mina slutord att betänka av den professonella kåren och krönikörer.
Var jag kommer ifrån är nog ett enklare ämne, jag är faktiskt helt aktivt opolitisk, har journalister i familjen men valde, p.g.a av den agressiva attityden inom journalistiken redan för länge sedan en annan väg inom exportindustrin, så jag är inte värst spännade alls.
Men jag har 32 års erfarenhet av andra människor, länder och kulturer, och har nog sett det mesta av världen idag. Gott som ont.
Men ingenstans i världen ser jag idag detta mer eller mindre otäcka debattklimat som jag ser i Sverige. Densiteten i vårt land i den politiska debatten är mycket tung.
Det är oroande, och jag tackar för debatten med dig. Kanske kan den tjäna som ett obetydligt men dock litet rättesnöre för andra, jag ser inga invektiv eller låga påhopp alls från Din sida – och det hedrar Dig..