Tankeverkets föreläsningar har efter bara ett fåtal säsonger blivit institution i det intellektuella Sverige. Rasmus Redemos och Oskar Söderlinds anmärkningsvärda förmåga att locka internationella akademiska och aktivistiska dignitärer har väckt stor uppmärksamhet. Onsdagen den 17 augusti var tiden kommen för den sociologiske nestorn Zygmunt Bauman att ta stora scenen på Södra teatern i besittning för en eftermiddag. Utmärkta Sofia Näsström, statsvetare vid SU, var samtalspartner och moderator.
Bauman har en mycket lång karriär bakom sig. Han fyller 86 i år, är fortfarande aktiv och har ägnat hela sitt vuxna liv åt sociologiska studier. För äldre läsare är han säkert mest känd för sina analyser av Förintelsen och dess kopplingar till moderniteten. Han har i flera böcker undersökt hur den moderna tidens behov av mätbarhet och kvantifierbarhet leder till ett avvisande av värden som inte kan kvantifieras.
Konceptet om det modernas tendens till kvantifiering leder snabbt tankarna till marxistisk teoribildning omkring hur den allmänna ekvivalensens logik tenderar att genomsyra samhällets sfärer, men fastän Bauman tidigt var positiv till kommunismen blev han snabbt alltmer kritisk till sitt hemland Polens kommunistiska regim och breddade sitt teoretiska spektrum, till priset av sin akademiska karriär.
När Bauman igår föreläste på Södra teatern i Stockholm var det därför inte helt lätt att uppfatta den omfattande marxistiska teoribakgrund som han ändå har burit med sig genom åren. Förvisso fanns samhällskritiken där, men inte i någon form som utgick från en tung, teoretisk överbyggnad, utan som tog avstamp från den egna, upplevda erfarenheten av världen idag. Baumans utpräglat sociologiska språk och begreppsapparat upplevdes sannolikt av många som ett brott med det tonfall som man kommit att förvänta sig på Tankeverkets föreläsningar.
Det var stundtals värmande att höra denna akademiska portalgestalt tala sig varm för de enkla värdena – att umgås med sina barn, att söka sig till det fasta i en tillvaro som präglas av mediebrus. Den snabba förändringstakten i samhället har satt myror i huvudet på sociologerna under en längre tid. Vad innebär det för känslan av trygghet och autenticitet när man inte längre kan veta om den utbildning man söker kommer att vara efterfrågad när man har gått ut den?
Bauman gjorde därmed en stor poäng av de generella svårigheter som varje prognosinstitut idag måste brottas med. Världen ter sig polyvalent, uppspjälkad i så många aktörer och motstridiga viljor, att det har blivit omöjligt att förutse trender och skeenden med någon framförhållning. Ytterst få analyser lyckades exempelvis förutspå den senaste ekonomiska härdsmältan 2008, för det var omöjligt att göra ett meningsfullt urval i all den information som fanns till hands.
Idag står vi inför ett vägskäl, berättade Bauman. Om ingenting görs, så kommer framtiden att vara en bister plats, präglad av sviktande naturresurser och ett fientligt klimat, med globala stridigheter som oundviklig följd. Det är en enkel och nykter beskrivning av läget, underbyggd i hundratals rapporter från världens miljö- och klimatforskare.
Människans möjligheter att stanna detta fruktansvärda händelseförlopp skisserades under föredragets gång ut, måhända pessimistiskt, men inte på något sätt spekulativt. Politiken är avskuren från det inflytande som den behöver för att verka effektivt, men kapitalet kan flöda fritt över hela världen. Det innebär att även medborgarnas förmåga att påverka är kringskuren och innestängd av just de nationsgränser som var avsedda att skydda dem.
På Henry Fords tid, beskrev Bauman, var kapitalisten så illa tvungen att hålla sina arbetare med goda löner och förmåner för att de skulle arbeta lojalt och inte söka sig till en annan fabrik. Idag har dessa villkor upplösts; arbetarna idag har ingen annanstans att vända sig. De kan fly från sina hemländer, i flyktingbåtar eller i containrar, men sätts ofta i flyktingläger och skeppas därefter tillbaka till sina hemländer.
När Bauman utvecklar sina tankar om prekariatet, den ovissa situationens samhällsklass, ter sig hans argumentation inte lika väl underbyggd. Visst kan och bör vi ifrågasätta den högre hastigheten i samhället om det är så att vi har kommit till ett stadium där en människa inte längre kan planera sitt eget liv, men det är svårt att inte som åhörare få intrycket av att förändring i Baumans värld är någonting att beklaga. Kanske menar han att det egentligen var bättre på Fords tid?
Det intrycket förstärktes av det svävande och knappast uppdaterade språkbruket när Bauman avfärdade den moderna teknologin och menade att kapitalisterna överförde sin makt till utlandet via laptops. Han berörde över huvud taget inte Internets roll, i det att han beklagade informationsstressen. Istället talade han om det förflyktigade tillstånd som drabbade den som hade 150 tv-kanaler men ingen ro att titta igenom ett enda program från början till slut.
Utan att fästa någon större vikt vid huruvida Baumans påstående om informationsstressen är sann eller inte så ger han luft åt en anmärkningsvärt ogenomtänkt attityd. Finns det då ingenting positivt med ett informationsflöde som är så omfattande, vitalt, mångförgrenat som det vi har idag? Ges det verkligen i hans tankevärld tillräcklig dignitet åt människans förmåga att göra relevanta urval och berikas genom ständigt nya upptäckter?
Man må alltså ha synpunkter på vissa av Baumans teser, men det vore direkt olämpligt att bara för den sakens skull vifta bort den oerhörda och omfångsrika gärning som hans texter och undervisning har inneburit för modern sociologi. Han är ändå 86 år gammal, så det må ursäktas honom att han inte fullständigt har satt sig in i den väldiga nya värld som har vuxit fram bara de senaste 15 åren.
MATTIAS IRVING
PS. För den som vill läsa ett mer innehållsrikt referat av eftermiddagen med Bauman rekommenderas ett besök på bloggen Makt som metafysik.