Den senaste tiden har röster höjts för att värna identitet och tydlighet inom Svenska Kyrkan. Egen identitet tycks förutsätta exkluderandet av den Andre, enligt dessa röster. Ewa Lindqvist Hotz resonerar i sin fredagskrönika om vad en kristen identitet innebär i en globaliserad värld som ställer nya utmaningar, särskilt i ljuset från tragedin den 22 juli i år.

Sedan länge har starka röster i Svenska kyrkan ropar efter så kallad ”tydlighet”. Att de teologiska precisionskraven fortsätter att skalla innanför kyrkmurarna också efter sommarens religiöst motiverade terrordåd i Norge är anmärkningsvärt. Den rimliga reaktionen på händelserna i Norge borde givetvis vara att slå vakt om den rikedom som ligger i att vara en öppen folkkyrka.
Händelserna den 22 juli är för de allra flesta en väckarklocka som larmar om den inneboende fara som det är i att i en tid präglad av främlingsfientlighet markera den sortens trosmässiga gränslinjer som förvandlar medmänniskor till främlingar.

Efter den religiöse terroristen Anders Behring Breiviks massaker på 79 barn, unga och vuxna är det uppenbart att den minst viktiga uppgiften för troende människor i vår tid är att peka ut vad som skiljer ut den egna traditionen från andras. Att dela upp världen i ”vi” och ”dom” är ingen oskyldig verksamhet. Vi vet idag att konsekvenserna kan bli förödande.

”Att vara religiös idag är att vara inter-religös”, säger Hans Ucko, präst, religionsteolog och tidigare ordförande för organisationen Religions for Peace. Att erkänna giltigheten i andra religiösa traditioner är ett viktigt sätt att värna människors värde och värdighet. När världen präglas av våld och brutalitet med religiösa förtecken kan det inte längre vara förmedlandet av Jesus-berättelsen som är centrum av vår kyrkas liv och verklighet. Snarare måste det vara att slå vakt om den Kristusberättelse som kommer till uttryck i varje människas – också muslimska människors – liv och erfarenhet. Svenska kyrkan behöver därför en religionsteologi som inte stannar vid kuriositeter (som ju faktiskt glädjen över tros-, traditions- och textmässiga samstämmigheter mellan religionerna måste betecknas som i ljuset av den 22 juli).

När världen brinner är de troende människornas kallelse att gå till handling genom att omsätta de människovärnande värden som finns i de religiösa traditionerna i gemensamma insatser för fred, öppenhet och medmänsklighet. Det är detta en religionsteologi värdig vår tid och en öppen folkkyrka måste syfta till. Dialogens tid är med andra ord förbi. Nu är det den sortens diapraxis som gäller som erkänner allas vårt ansvar för en framtid för alla.

Med den danske teologen Gruntvig ger Gud oss nåden att först och främst vara människor. Om världen och vi själva skall leva måste våra religioner och traditioner, allt vårt identitetsbygge till det yttre, komma i andra hand. Den sortens exkluderande självmedvetenhet som förskansar sig innanför murarna i en borg av förment kristenhet, placerar sig mycket långt från den ”vetekornsteologi” som utan ängslan inspirerar till befriande död från allt som krymper världen, människorna och den Gud som ständigt skapar nytt.

I de senaste numren av Kyrkans tidning (33 och 34/2011) kan man läsa starkt islamkritiska debattinlägg från tre olika präster i Svenska kyrkan. Skribenterna kräver markeringar mot islam från kyrkan och ifrågasätter på ett generaliserande och svepande sätt initiativ från församlingars sida som syftar till ökad nyfikenhet, förståelse och utbyte människor emellan. Man väljer också systematiskt att ömsom bortse från, ömsom raljera med, det faktum att det på olika håll i vårt land har utvecklats en mångfald av förhållningssätt i mötet mellan människor med kristen och muslimsk bakgrund. Som om den skatt av religionsteologiska insikter som växt fram ur konkret församlingsverksamhet på platser som Bergsjön, Rinkeby, Fisksätra och Västra Skrävlinge där det nya Sverige växer fram, inte skulle kunna bidra till en människovänligare kyrka och ett mer öppet samhälle för alla. Det är svårt att bortse från den lika uppenbara som skrämmande överensstämmelsen i sak mellan de tre debatterande prästernas åsikter och den typen av åsikter som är mainstream i den främlingsfientliga flodvåg som stiger över alla anständighetens bräddar i Sverige av idag.

Den anemiska världsbild och trånga människosyn som kollegorna ger uttryck för i sina debattartiklar förvånar. Den borggård där de mentalt verkar befinna sig på i väl förskansad trygghet verkar vara en kylig plats. Som om vi som evangelisk-luthersk kyrka inte befann oss i en ständigt pågående reformation. Som om vi inte dagligen måste ompröva vår identitet så att vi i ord och handling kan formulera teologi som svarar an på de möjligheter, utmaningar och krav som de människor vi möter och de erfarenheter vi gör ställer oss inför.

Som kyrka har vi aldrig varit kallade att finnas till för att bygga murar. Sedan tidernas begynnelse är det vårt uppdrag att vara till för att världen och mänskligheten skall leva. Att som dessa företrädare för Svenska kyrkan ropa efter ”tydlighet” avslöjar en skriande ovana att förhålla sig till såväl en globaliserad verklighet som den välsignat rörliga och otydliga reformatoriska kropp som är Kristi kyrka på jorden.

Ewa Lindqvist Hotz