Mattias Irvings måndagskrönika hämtar energi från den senaste tidens diskussioner om ”identitet”. Men vad är identitet egentligen, frågar sig Mattias och hämtar exempel från logikens arketyper, och varför är det så viktigt för oss att positionera oss gentemot våra medmänniskor?

Den första lagen i logiken kallas ”identitetslagen”. Den är så enkel att det blir lite skrattretande första gången man ser den nedtecknad. Finns det någon som faktiskt har lyckats röna uppskattning och respekt genom att någon gång i tiden formulera detta? Ja, oftast formuleras nämligen identitetslagen så här: A=A.

Samtidigt är denna lag grundläggande för alla våra resonemang. Om vi någonsin hamnade i en situation där alla A inte alls var A, utan A=B, då skulle begreppet A helt försvinna. Vi kunde lika gärna ersätta det med B på en gång. Vad kan man då få ut av detta tämligen banala resonemang? Jo, någonting kan bara existera så länge som det har en egen natur, något som särskiljer det från allt annat.

Men tänk om bokstaven A var helt ensam, den enda bokstaven i alfabetet? Tänk om alla andra bokstäver inte hade uppfunnits än, utan att A ensam fick dra bördan av att representera alla olika ljud vi har? Då skulle stackars A plötsligt ha så många innebörder att det egentligen inte betydde särskilt mycket alls. Kanske skulle någon då hitta på bokstaven B, och låta den representera språkets alla konsonanter och lämna vokalerna till A, så att de åtminstone kunde dela på bördan.

Identitet fungerar precis som i exemplet med den ensamma bokstaven A. A får en distinkt innebörd först när det finns ett B, som det kan förhålla sig till. I själva verket är identitet aldrig någonting eget, utan kan bara komma till i ett nätverk av skillnader. Att värna en egen identitet handlar därför först och främst om att utmåla andra identiteter, och förse dem med egenskaper som man inte själv har. Till exempel alla konsonantljud, så att jag själv har alla vokalljud.

Det kanske verkar logiskt för många att börja i andra änden, genom att försöka förse den egna identiteten med de egenskaper man tycker sig besitta. Men då har man inte ännu uteslutit att andra kanske besitter samma egenskaper, och därför kanske delar identitet med en själv.

För den som vinnlagt sig om att bygga sig en egen identitet blir detta snabbt ett dilemma, för en identitet är aldrig ”egen”. Den kan omförhandlas. Och ofta sker detta som ett naturligt led i hur språket påverkar oss. Hur mycket har vi inte formats av våra föräldrars beskrivningar av oss själva, på gott och ont? Hur formas inte hela samhällsgrupper av de ord som vi använder för att beskriva dem? Identiteter befinner sig i ständig förvandling, och katalysatorn för alla förvandlingar är språket.

Allt som är fast förflyktigas”

Ibland förundras man över de plattityder som frodas i medierna. Ett exempel: I Vetenskapsradion Forum den 18 augusti hade man ett intressant inslag om pilgrimsvandringar. Men när en forskare fick chansen att ge syn på detta tidlösa och oerhört spännande fenomen, så blir det snabbt rörigt och osammanhängande.

Lyssna på Vetenskapsradion Forum här

Lena Gemzöe är en känd akademiker, som bland annat har skrivit en välanvänd och pedagogisk introduktionsbok till feminismen. Hon forskar idag på pilgrimsvandringar, med särskilt intresse för vad kroppen och rörelsen har för betydelse. Först diskuterar hon pilgrimsvandringen som en jakt, ett sätt att omformulera sin identitet med betoning på autonomi och fysisk styrka. Det är nog en beskrivning som de flesta vandrare kan relatera till. Men sedan händer det något i argumentationen.

Det finns en postmodern betoning av rörelse och mobilitet, att det är något som präglar vår värld och får ett uttryck i vandringen. Men att fotvandra är ett avståndstagande, något annat än att färdas snabbt. Vi brukar ju annars betona att det är snabbhet och hektiskhet som är kännetecknande för det moderna livet.”

Vad Gemzöe skildrar är inte någon ny tanke, och knappast en postmodern sådan heller. Den har skildrats kanske allra tydligast i statsvetaren och idéhistorikern Marshall Bermans storslagna bok Allt som är fast förflyktigas (1982). Men dessa tankar var inte nya ens när boken kom på 80-talet. Titeln är ett citat från Det kommunistiska manifestet, i en diskussion om att marknadskrafterna driver fram en ständig förändring av vår tillvaro och dess villkor.

Erfarenheten av att rörelse har blivit vår tids orörliga grundbult kommer till uttryck i Bermans tolkning av flera som var mer eller mindre samtida med Marx: Dostojevskij, Pusjkin, Baudelaire. De tillhör idag den klassiska litteraturen och skulle väl av få betraktas som relevanta röster när vi försöker beskriva vår egen tid och vad som utmärker den.

Bermans exposé syftar till att ge oss ord för moderniteten, den där känslan som fångas in redan i bokens titel, att allt fast förflyktigas: ”Att vara modern är… att uppleva det personliga och sociala livet som i en strömvirvel, att finna sin värld och sitt jag i ständig upplösning och förnyelse, kluvenhet och motsägelse.”

Men vad menade då egentligen Gemzöe, när hon i ena stunden pratar om det postmoderna tillståndets rörelse och i den andra stunden om snabbheten i det moderna livet? Det ter sig som att dessa begrepp är utbytbara i hennes tankevärld. I själva verket kan postmodernismen förstås som något i grunden annorlunda från det flackande, rotlösa, ”moderna” tillståndet, men okunskapen är stor – tydligen även bland akademiker inom humaniora. Man använder vissa ord slarvigt, kanske för att man redan har hört dem i så många andra sammanhang att det känns som att det eller det ordet åtminstone aldrig är helt fel att använda.

Därför slinter ofta anklagelserna mot postmodernismen och mångkulturalismen och blir till diffusa slagordstexter om den egna identitetens bevarande istället för en intellektuell kritik av samtidens kulturella konstellationer. Dessa debattörer vet inte alltid vad det är som de kritiserar ens en gång. Nyligen läste jag en känd svensk debattör som exemplifierade postmodern queerfeminism med diskussionen om Fru Gårman, alltså att det även ska finnas kvinnor på våra trafiksignaler. Med sådana exempel kapar man en politisk rörelse och gör den banal.

El semáforo de Abbey Road (PS)Creative Commons License photo credit: My Buffo

Därmed inte sagt att man inte ska få ha en åsikt, men när tillräckligt många människor använder ett begrepp slarvigt så försvinner långsamt ordets förmåga att representera någonting alls. För att återvända till vårt inledande exempel så är det lite som att folk skulle börja använda A och B slumpvis för vokaler och konsonanter.

Varje uppriktigt rop efter en egen ”svensk identitet”, eller en ”kristen identitet”, eller en ”funktionshindrad identitet” är för mig alltid ett stridsrop, inte en bön om försoning. Det finns bara två framkomliga vägar för en sådan uppmaning. Den första är att formulera sina egna kvaliteter, men detta slutar i en återvändsgränd, eftersom man därigenom inte kan särskilja sig. Den andra är att formulera andras olikhet gentemot en själv, och i en dialektisk process därigenom upptäcka sin egen identitet. Därmed inverteras ett klassisk uttryck, till: Genom andra känner man sig själv.

En direkt följd av detta är att ju mer djävulsk vi kan porträttera den Andre som, desto förträffligare framstår vi själva. Oavsett om den Andre är feminist, jägare, muslim, sverigedemokrat eller teapartyist så är varje tendens att demonisera dessa ett tydligt tecken på att man också söker sin egen identitet, att det kaos och den upplösning som bor i moderniteten fortsätter att kräva sin tribut av oss. Denna kamp om identiteten och de förträffligaste adjektiven är ett slags existentiellt vattentrampande som kan fortgå i generationer.

Den radikala och hoppfulla dimensionen i mötet med den Andre är den omedelbara vissheten om att hon delar en mänsklighet med mig själv, att dessa olikheter som vi förnimmer i grund och botten bara är variationer i ett dynamiskt och underliggande Vara, vars gåtfullhet vi bevittnar och bejakar i våra medmänniskors blickars outtömliga djup. I det lyssnande mötet med andra finner vi oss själva i en mänsklig med-varo som i någon bemärkelse transcenderar också logikens fundamentala lagar och förvandlar oss, mitt i vårt strävande efter särskildhet, till deltagare i en inkluderande samvaro med Gud. Det största undret av alla är att kunna förundras.

MATTIAS IRVING