Av alla de intellektuella och politiska dignitärer som gästar Sverige denna höst intar Stéphane Hessel en särskilt aktningsvärd position. Den består inte bara i hans höga ålder (snart 94 år), utan även i den rika personliga historia som dessa år utgör. Som ung internerades Stéphane i nazisternas koncentrationsläger – två gånger. Han flydde, han överlevde sin tids värsta folkmord, och han förvandlade detta mörker till en livsgärning i mänsklighetens tjänst.
Hessel deltog bland annat i den arbetsgrupp som under tre intensiva års tid utarbetade FN:s allmänna deklaration för de mänskliga rättigheterna. Han har verkat som diplomat under hela sitt långa liv, sett oroshärdar och verkat för internationell solidaritet och förståelse.
När han gästade Stockholms kulturhus var det dock i egenskap av författare. Hans omåttligt populära lilla stridsskrift Indignez-vous!; Säg ifrån!, i svensk översättning av Ulla Bruncrona, har sålt i miljontals exemplar över hela Europa och översatts till tolv olika språk. Den är en uppgörelse med den moderna medborgarens demokratiska villkor i en värld som allt mer präglas av plutokratins logik.
Han introducerades under gårdagskvällen för den svenska publiken av författaren Bodil Malmsten, som på knackig franska förtäljde om bokens förtjänster inför en sprängfylld hörsal. Det påföljande samtalet hölls av Pierre Schori, svensk FN-ambassadör sedan flera år. Hessel tog åldern till trots initiativet i samtalet och förde beredvilligt diskussionen från Schoris mer realpolitiska frågeställningar och in i de mer ideologiska tankesfärerna. Viktigare än G7 eller G20, menade han, var inte vilka enskilda länder som satt med i denna maktelit, utan huruvida denna grupp hade samlats kring en agenda eller inte.
Därmed formulerade Hessel det som han menade var den avgörande skillnaden mellan FN och många av de övriga globala torgplatserna för åsiktsutbyte. Grunden till FN är och förblir de mänskliga rättigheterna, utifrån vilka verksamheten alltid kan prövas och utvärderas.
Visst slogs man av Hessels vitalitet och friskhet i tanken. Publiken – idel journalister, kulturarbetare, samhällsengagerade akademiker och unga – applåderade inspirerat vid vart och vartannat replikskifte. Men var befann sig indignationen?
Det är givet att man inte kan förvänta sig av Stéphane Hessel att han ska orka att hålla sin egen vrede brinnande i tid och otid, men för hörsalens många unga var intresset knappast att höra ännu en diskussion om huruvida FN:s säkerhetsråd borde ge upp sin vetorätt eller inte. Man sökte svar på de akuta frågorna – hur organiserar vi oss idag? Varifrån kommer motståndet mot de cyniska krafter som förstör vår miljö och urholkar vår välfärd? Vart är Europa på väg? Men Hessel och Schori, båda tidigare högt uppsatta i FN, var denna kväll av en annan uppfattning.
Säg ifrån! ges ut på Louise Lindfors förlag och kan köpas på alla större nätbokhandlar.
Läs Bodil Malmstens recension av Indignez-vous!.
MATTIAS IRVING
(”Publiken – idel journalister, kulturarbetare, samhällsengagerade akademiker och unga…” )
Nåja, jag var där och många med mig, varken journalist eller ung eller akademiker. Och tyvärr var inte publiken ”ung” som Irving skriver. (Detta förutsatt att Irving inte är 100 år gammal och tycker att alla yngre än honom är ”unga”.)
Sedan tramset -”Man sökte svar på de akuta frågorna…”osv.
Det var ingen ung eller gammal som sökte något svar den här kvällen, dom flesta, tydligen förutom artikelförfattaren, hade en fantastisk kväll med en synnerligen spirituell Hessel och en Schori som försökte hänga med.
Det är tråkigt att dom som inte var där, kanske läser denna artikel och tror att det var som Mattias Irving skrivit. I den salen var det Irving som var av en annan uppfattning.
Hej Tommy!
Ja, medianåldern var förmodligen rätt hög. Men det fanns också många unga, speciellt i de bakre raderna. De långa och entusiastiska applåderna som Hessel rönte var ett tydligt tecken på att samtalet var uppskattat. Något annat skulle jag heller inte påstå. Likväl fann nog många av dem som faktiskt hade kommit dit för ett författarmöte (eftersom det ju är en författarscen) att de istället hade hamnat i ett diplomatsamtal. Underifrånperspektivet, som ju är själva boken Indignez-vous storhet, berördes bara flyktigt och närmast troskyldigt fram emot slutet. Då var det svårt att inte frapperas av att detta samtal ju faktiskt fördes mellan två toppdiplomater och inte särskilt riktade sig till medborgaren-i-allmänhet.
Men det må givetvis råda delade meningar om den saken. Med tanke på hur många lyriska texter som redan skrivits om Hessels korta Sverigebesök så drar jag mig inte för att denna gång stå för den avvikande rösten i sammanhanget. Ingen diskussion mår dåligt av nyanser.