I vår serie Vägval 22 juli låter vi olika skribenter reflektera över vår tids utmaningar för kyrka och samhälle. I dag skriver prästen Karin Långström Vinge om sin erfarenhet av kyrkan som brobyggare mellan kristna och muslimer. Två killars död i en bilolycka ledde till gemensam reflektion över det djupast mänskliga. Vi delar sorgen oavsett tro och bakgrund.
Tiden har stannat ett slag. Kyrkan har fyllts till bredden av unga, sörjande människor. Orgelns stilla brus fyller rummet, och jag stämmer av det sista med de medverkande. Mina välkomstord och den första bibeltexten ur Psaltaren tolkas till arabiska av en kristen från Libanon. En imam ställer sig bredvid mig och sjunger några verser ur Koranen medan syrianska kristna kramar sina radband och håller dem hårt mot sina hjärtan.
Vi har samlats till minnesstund för två killar som dött i en bilolycka några dagar tidigare. En muslim och en syriansk kristen. Redan första dagen efter olyckan blev Svenska kyrkan en brobyggare i stödet till anhöriga och vänner. Naturligtvis i kraft av de resurser i form av personal och tekniska möjligheter som vi har till vårt förfogande, men det finns också något i vårt uppdrag att vara folkkyrka som gör att vi kan samla folk – inte bara, men inte minst när kris och kaos råder.
I sorgens mitt kunde åsikter, positioneringar och ställningstaganden tona bort. Nu återstod endast frågorna: hur kan man leva med att två tonåringar dör? Hur kan vi hjälpa varandra? Hur kan vi finna tröst och styrka i Gud?
Jag spar nya erfarenheter och vänskaper i mitt hjärta. Vi är egentligen inte särskilt olika. Att förlora ett barn är lika förfärligt oavsett kultur eller religion. Att försöka trösta är en lika stor och svår uppgift oavsett om man är präst, imam, gymnasielärare eller rabbin. Frågan var Gud var den där natten är lika brinnande oavsett bekännelse.
Det finns mycket vi kan lära av varandra och hjälpa varandra att se. I min faders hus finns många rum, säger Jesus enligt Johannesevangeliet. Ibland får vi anledning att lämna de där rummen och söka oss till det gemensamma. Svenska kyrkan kan vara det rummet och S:ta Helena kyrka i Skövde fick vara det under några veckor i maj 2011.
Vi avslutar den här minnesgudstjänsten med välsignelsen, och Emad och jag läser varje mening, på arabiska och på svenska omväxlande:
Yubaarikum ar’rabb wa yaHrusukum. Yudhiyyu ar’rabb biwadjhihi wa yarHamukum. Yaltafitu ar’rabb biwadjihihi ilaykum. Wa yamnaHukum salaama…
Karin Långström Vinge
präst i Skövde
Borde vara en självklarhet att vid lämpliga tillfällen fira gudstjänst över religionsgränserna på det här sättet. Tyvärr är det inte det för alla.