Nyligen skrev krönikören Patrik Lundberg en uppmärksammad krönika i Helsingborgs Dagblad, om livet som svensk med asiatiskt utseende. Den vardagsrasism som han beskrev fick många att känna sig träffade, bland andra godisjätten Fazer, som nyligen meddelade att de kommer att se över förpackningen på sina populära kinapuffar.

Många minns säkert dessa puffade riskorn i choklad från barndomens kalas och myskvällar. Lundberg skriver att det inte alls är några vikingarockare eller brunröstare som står för påhoppen, utan helt vanliga men aningslösa medborgare. Det gör givetvis inte påhoppen ett dugg bättre. Men nu när dessa kinapuffar debatteras så förvandlas aningslösheten hos många till någonting helt annat.

Diskussioner om godis och mat med rasistiska förtecken har ofta avfärdats som triviala, speciellt av dem som inte berörs direkt av frågan. Om man hade kunnat ta något fall för sig så hade det kanske inte heller varit så märkvärdigt. Haken är att inga uttryck för rasism är enskilda. De ingår alltid i ett större sammanhang.

Forum för levande historia publicerade rapporten Antisemitism och Islamofobi tidigare i höst. Detta dokument, som åter satte svensk rasism och intolerans i svart på vitt, kritiserades av svenska rasister redan långt innan det var publicerat. Dokumentet visade bland annat att en av sju i Sverige uttalade tydliga islamofobiska attityder, och att denna grupp dessutom växer. Även antisemitiska attityder lever kvar, fastän inte lika frekvent.

Ingen förvånas över att Sverigedemokraten Björn Söder beklagar sig på Twitter över Fazers beslut: ”Negerboll, 88:an, Nogger, Zigenarschnitzel och nu Kinapuffar… Vad blir nästa?”. Desto besynnerligare är det när flera etablerade medier också går in för att trivialisera och skämta bort, istället för att sätta i kontext. Sakine Madon – ledarskribent på Expressen och redaktionschef på debattsajten Newsmill – hör till dem, och citeras givetvis på bloggen Politiskt Inkorrekt. Hon får sällskap av Jimmie Åkesson, som beklagar att rasismdebatten bara handlar om ”bakverk, snask och glass”.

Det finns en lång historia av kulturellt våld mot den Andre i den västerländska kultursfär där Sverige ingår. Idag skulle få säga annat än att blackfacesminkning är ett uttryck för rasism och nonchalans mot mörkhyade. Vi säljer inte längre ”skojiga negermasker” i present- och festbutiker. Vi undviker idag till och med ordvalet. Men det är för att någon en gång för länge sedan vågade och orkade ta striden om något som för de flesta andra var något vardagligt och självklart. Någonting tryggt.

Det var väl naturligt att färgade skulle sitta längst bak i bussen, vad var väl det att bråka om? Fanns det inte viktigare frågor att dryfta än var folk skulle parkera ändan? Hur folk klär sig på maskerad och roar sig, är det verkligen ett ämne att göra politik av? Idag är attityderna långsamt på väg att förändras. Vi börjar inse att det spelar stor roll hur vi porträtterar våra medmänniskor. Det innebär inte att vi har kommit hela vägen fram. Men visst ska vi fortsätta att försöka.

MATTIAS IRVING