I tisdags öppnade ärkebiskop Anders Wejryd kyrkomötet – Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Hans tal lyfte fram kyrkan som samhällsbyggare i mångfaldens tid. Med tanke på det förrädiska talet som hörs allt oftare, om att stärka den kristna identiteten som om det innebar ett murbyggande mot andra, känns ärkebiskopens hållning mer angelägen än någonsin. Seglora smedja publicerar därför hela talet här.

Ers kungliga höghet, herr talman, herr landshövding, herr statsråd, magnifice rector, honoured guests from far and near, alla särskilt inbjudna, systrar och bröder kyrkomötesombud och biskopar – och alla ni andra! Må vi hålla vårt kyrkomöte med öppna sinnen, öppna för vad Gud vill säga oss genom Ord och sakrament, tradition, samtid och tolkning – och genom varandra!
Svenska kyrkan är ingen statskyrka. Det är slut med det. Ändå denna kraftfulla närvaro av det offentliga Sveriges högsta företrädare! Ni är här för att ni själva har valt det. Ni är inte här för att ni måste. Och jag tror ni har valt rätt. Svenska kyrkans kyrkomöte går inte i ledband. Våra kyrkomötesombud och biskopar väljer själva, inom samvetets gränser, ansvariga inför Gud och människor. Men detta är Sveriges utan jämförelse största medlemsorganisation. Ni är här och bekräftar dess kraft och ansvar. Svenska kyrkan kan och ska påverka samhället – och den gör det.

När Svenska kyrkan sköter sitt uppdrag så frigörs människor till övertygelser, frimodighet, tillit och förtröstan. Sådant behöver vårt samhälle och sådant bygger ett gott samhälle! Svenska kyrkan är en viktig samhällsbyggande kraft. I den långsamma framväxten av mänskliga rättigheter och däribland religionsfrihet har traditionen från profeterna, apostlarna och Jesus själv varit mycket betydelsefull. Kampen om religionsfrihet fördes och förs också mot kyrkoorganisationer själva – men budskapet i sig, som kyrkan fått att förvalta, sprängde och spränger styrande traditioner, auktoritära kyrkoorganisationer, det bestående. Som förr, med profeterna, när de haft kraft.

Den kristna tron blev, från apostlarnas tid, internationell. Den kunde inte stanna i ett folk (vad det nu är), i en nation (vad det nu är), i ett språkområde. Det gick fort. Det första krismötet om hur mycket man egentligen fick anpassa sig till olika omgivningar och traditioner hölls redan år 50, apostlamötet i Jerusalem som Apostlagärningarna beskriver i kapitel 15, mindre än tjugo år efter Jesu död och uppståndelse. Sedan har kristen tro förvisso ofta kidnappats av makt och nationella intressen, från kejsar Konstantin och framåt. Gud har alltid varit på våra soldaters sida, har många påstått, oavsett vilka ”vi” har varit. Genom sin internationalism och sin inriktning på nåd istället för förtjänst, inte minst illustrerat av sjutton- och artonhundratalets dynamiska missionsrörelser, så har den kristna kyrkan i alla fall gjort det moraliskt omöjligt att hävda att några människor står närmare Gud än andra eller är förtjänta av bättre livsvillkor än andra. Det är ett hårt tal – men sanningen är alltid bäst i längden.

Svenska kyrkan och Svenska kyrkans företrädare har skäl att stå upp för sitt ärende. Det vi har fått del av tror vi är bra för människor, bra för livet, bra för gemenskapen och individen. ”Vi för vår del kan inte låta bli, att tala om vad vi har sett och hört”, som många av er sjungit.

När människor ska ta ansvar så blir det visserligen också, ibland, fel. Det visar kyrkohistorien. Men stolthet över det som är större än vi, tacksamhet över det som är större än vi, är avgörande framöver. Skälen för tacksamhet och stolthet finns. Den kristna tron, uttryckt i enskilda människors yttre liv och inre liv, gör skillnad, i livet och döden! Det vill vi att fler ska få erfara. Det gör vi människor genom andras direkta tilltal och medlevande. Det gör andra människor genom att kristna människor tar det stora vi fått och får på allvar.

För att det direkta personliga tilltalet och medlevandet ska kunna äga rum så ska traditionen bäras. Hur ska vi kunna tolka berättelserna om inte berättelserna berättas och gestaltas i kyrkan, om inte Ordet, bönen och sakramenten tar plats och gestalt bland oss människor? Det blir ingen relevans utan identitet!
Men glöm inte att det heller inte, för en kristen kyrka, med tanke vad Jesus gjorde och sade, blir någon identitet utan relevans!

Det är en kristen tanke att människor ska få möjlighet att, så långt det går, själv finna och välja tro. Det är en också god sida hos sekulariseringen. Vår etiska norm utgår inte från att samla poäng inför Gud utan att svara på min medmänniskas behov. Det är en sorts sekularisering av etiken som för mycket gott med sig. Men religion är inte en privatsak. Religion genomsyrar människors handlingar, medvetet och omedvetet. Religion bygger samhällen och samveten. Det märktes inte lika mycket när kyrkan släppte sitt grepp över samhällslivet och Sverige fortfarande var ganska enhetligt. Religionen stack inte ut.

När religionen nu kommer i olika former syns den tydligare. Då kan man välja att antingen förvisa den från det offentliga eller rusta människor för att hantera den och begripa den. Vårt val är självklart. Människor ska rustas för att kunna möta religion och religiösa företrädare. Det är samhällets skyldighet, bland annat genom en fungerande religionsundervisning. Religiösa företrädare får naturligtvis heller inte tvinga och hota. Vi, ansvariga för det utan jämförelse största trossamfundet, ska fortsätta att bedriva självkritisk granskning. Vi ska fortsätta att ta kritik på allvar.

Sanningen ska göra er fria! Ni känner igen bibelordet. Det är ett ord som för mig handlar om att bejaka kritik och ifrågasättanden, naturvetenskap och annan vetenskap. Ju djupare vi gräver, desto närmare kan vi komma Gud. Sanningen är aldrig farlig!

Vi vet alla att villkoren för Svenska kyrkan förändras. Deltagandet i konfirmandundervisningen går upp. Fler söker stöd av Svenska kyrkan i livskriser. Delar av arbetet bland barn växer. Arbetet bland vuxna sökare tar fart. Det är inte lika farligt att tala om tro och sökande längre. Många vill bli präster och kyrkomusiker. Ja – jag förstår att det inte var vad ni väntade er att höra – men det är sant allt-ihop. Det finns där allt det andra också, allt det som tenderar att marginalisera oss och att få oss att själva dra oss undan, göra oss till specialförening för specialintresserade men med särskilda bekym-mer för fastighetsinnehavet. Men: ”Vi för vår del kan inte låta bli, att tala om vad vi har sett och hört”.

Vi är en kyrka med socialt ansvar, en kyrka med en tydlig bekännelse till Gud; Fadern Sonen och den heliga Anden, men med mycket öppna gränser och med ett fullständigt grundläggande missionsuppdrag. På försommaren läste vi om att det i den kyrkan så har det börjat bli vanligare med avgifter för deltagande i barngrupper, ungdomsarbete och körer. Är det en liten sak eller är det en stor förskjutning som är på gång? Är det en stor förskjutning så finns det anledning till oro. Med avgifter så blir kanske de som är med mer motiverade. Men de som inte är med, de som inte har råd, de som ligger sämst till, varför kommer de inte? När inte ens skolan får ta betalt för utflykter – ska då kyrkan?

För mig är inte saken så viktig som tendensen. Som Fadern har sänt mig, så sänder jag er, sa Jesus till lärjungarna. De sändes, de kallades. Till alla. Liksom vi!

Nästa höst bjuder jag in till ett stort möte. ”Barn och unga. Ärkebiskopens möte 2012.” Precis som det förra mötet, det om klimat och miljö, så handlar detta om hållbarhet, delande och ansvarstagande. Varje ny generation har rätt att kräva att få del av det som vi verkligen värderar. Då måste vi våga mötas, samtala, dela. ”Vi för vår del kan inte låta bli, att tala om vad vi har sett och hört”.

Må Guds Ande få komma till också under årets kyrkomöte!

Anders Wejryd, ärkebiskop