I samband med tioårsdagen för det tragiska mordet på Fadime har medierna på ett föredömligt sätt lyft fram den stora frågan om våldet mot kvinnor. Samtidigt har en allt tydligare kritik mejslats ut mot den så kallade ”kulturrelativismen”. Kulturrelativismens kritiker behöver inte bara precisera sig i sin kritik, utan även noggrannare betänka den egna positionen, menar Mattias Irving.
Sara Mohammad, ordförande i föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime, har anklagat svenska kulturrelativister – företrädesvis hemmahörande till vänster – för att svika de många unga kvinnor som av hederskulturen känner sig inskränkta i sin frihet, blir hotade och i vissa fall även fysiskt ansatta av sina egna familjer. Hon menar att kulturrelativister, namngivna som bland andra Jan Guillou och tidskriften Expo, har utövat en press på hela det svenska samhället och försvårat för en individfokuserad integrationspolitik, till förmån för att respektera förtryckande praktiker från andra håll i världen.
Det är ett mycket besynnerligt resonemang. För det första uttalar sig Mohammad om kulturrelativism som om det vore ett samlat begrepp, en enda enkel teori som tar aktiv ställning för kollektivet, mot individen. Hon är inte ensam om en sådan tolkning: I skrivande stund fortsätter såväl diskussionen om hederskulturen som angreppen på den så kallade kulturrelativismen (och F!) på många håll på nätet och i tidningarna.
Jag tolkar det som att dessa debattörer inte fullt ut är bekanta med vare sig teorierna om de patriarkala strukturerna i samhället. Stämplingen av dessa teorier som ”kulturrelativistiska” sker på vad som verkar vara ren impuls, utan att åtföljas av någon närmare redogörelse. Det ligger nära till hands att konstatera att begreppen sammanblandas på ett slarvigt sätt. Låt mig därför, för diskussionens skull, göra en snabb utredning av dessa viktiga begrepp. LÄS MER
{ 10 comments }





En intervju med Stefan Säfsten, kyrkomusiker i











