Med finansiering från Folke Bernadotteakademin och Scanpix genomför vi den här veckan en föreläsningsserie och fotoutställning på fyra platser i landet. Den burmesiska teologen och redaktören Nant Tin Tin Win berättar om livet i diktaturens skugga och journalisten Angelica Karlsson, Scanpix, talar utifrån nytagna bilder om ett av världens mest slutna länder. Varmt välkomna att följa vår turné den här veckan! Här nedan kan du se delar av utställningen i webbformat.
Ewa Lindqvist Hotz
chef Seglora smedja

» iPhone/iPad-besökare: använd den här länken att att se bilderna på din iOS-enhet

{ Comments on this entry are closed }

Ylva Liljeholm skriver om religionens roll i människornas dagliga liv i Burma. Också i diktaturen finns det plats för harmoni och värdighet i livet. Bönen blir en oas för själen mitt i den hårda verklighetens öken.

I Burma förstår jag på allvar vad religion och andlighet kan betyda för människans överlevnad. Reformer och nyöppenheten till trots hade jag väntat mig en mer dämpad stämning i Rangoon; nedslagna blickar och hukande axlar. Rädslan manifesterad i varje kroppsdel, som ett arv från decennier av förtryck, angiveri, och fattigdom. Så var det inte. Rädslan finns säkert, men avspeglar sig inte på ett så fysiskt sätt. Istället möter jag ett folk som sliter med sin vardag med ryggen rak och nära till leende. De utstrålar en ödmjuk värdighet och ber inte om ursäkt för sin existens.

Jag kan inte se någon annan förklaring är den påtagliga plats som andligheten har i vardagen. Man tar sig tid att i bön och meditation uttrycka sin tacksamhet för livet och be om hjälp om det man inte klarar själv. Även den fattige är välkommen att be till sin Buddha i guldpagoderna. Några steg från det smutsiga och myllrande gatulivet kan vem som vill få en stund av frid och stillhet.

Man tar det på allvar. Bönen och Buddhas uppmaningar om att göra goda gärningar. Religionen ger människan mål och mening på ett sätt som avspeglar sig i kroppshållning och rörelsemönster (sen ska man inte glömma att buddistisk bön, likväl som muslimsk innebär fysisk aktivitet som säkert gör sitt till för att hålla kroppen igång). LÄS MER

{ Comments on this entry are closed }

Cecilia Nyberg  för in förlåtelsens tematik i Seglora smedjas artikelserie från Burma. Hennes meditation rör sig kring det andliga tilltalet i försöken att förstå Burmas inre spänningar och den medmänskliga plikt till förlåtelse och försoning som är inneboende i vårt uppdrag som kristna i världen.

Det borde vara lätt att skriva om upplevelser från intensiva dagar i Burma. Men det är ingen självklarhet. Det beror helt enkelt på hur man ser på resan – och på Burma. Om man ser resan som en avslutning på trevlig samvaro inför ett spännande studiebesök eller om man ser den som att det är en väg som vi börjar gå för ett växande i sitt eget och andras (kristna) liv.

Jag väljer det andra alternativet Vägen (även om det första hade varit nog så trevligt) och ställer mig frågorna ”Räcker mina gärningar till? Visst kunde jag ha gjort mer?”. Jag lutar mig mot en stor skylt intill Vägen där det står ”bot och bättring”… Men när jag står där och stöttas av skylten får jag också kraft att börja kavla upp ärmarna och lyfta blicken. Det är helt enkelt dags att börja gå på Vägen framåt tillsammans. Det är dags att sträcka ut armarna, fatta varandras händer och tillsammans arbeta världen över för fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Nå så låt oss då prata om vår resa till Burma.

På sidan om Vägen som vi gick på ser jag att det varit en ordentlig kamp som pågått. Den är inte slut ännu, men helt tydligt firas det en stor kosmisk seger längre fram. Jorden har gått sönder på en del ställen där jag sätter mina fötter – men inte av granater utan för att frön ska kunna gro. Det sker till exempel genom att kyrkor tillsammans ger ekonomiskt stöd dit där det behövs som mest, genom att vi ifrågasätter våld, förtryck och orättvisor varhelst det sker, och vi påverkar nationella och internationella beslut.

Hur vi än vänder och vrider på bilden av Burma är det både vackra och mycket svåra bilder som möter oss. Och det är inte heller svårt att förstå att för att få livets orättvisor att gå ihop tänker man sig nu en rättvis dom över dem som begått grova överträdelser. En gång ska alla få vad deras handlingar gjort dem förtjänt av tänkte man förr eller tänker man kanske nu i detta land. Sådana tankar gör att jag letar efter ”bot och bättringsskylten” igen. Men nog har vi väl ändå svårt för att tro att Gud som kan se in i minsta gömsle eller vrå skulle göra det för att döma – och inte för att förlåta?

Kan man sona sina brott eller finns det vissa brott som det inte går att plikta för? Det finns inget dolt som inte ska komma i dagen. Och det som sagts i mörka rum i enskilda samtal med fördragna fönster kan komma att ropas ut från taken. Massmedia och sociala medier ser till att det blir så om inte annat. Och många är villiga att snabbt, ibland allt för snabbt, både döma och fördöma. Ibland sker det så fort att ingen ens vet hur det började. Men plötsligt verkar Vägen som vi går på leda mot Golgata och vår resa går i en riktning jag inte väntade mig. LÄS MER

{ Comments on this entry are closed }