Kyrkans Tidning gick i förra veckan ut med en ledare som uppmanade Seglora smedja att hålla sig på mattan. Besynnerligt beteende av en konkurrent tycker Mattias Irving, men han är knappast förvånad över att det är kvinnorna i debatten som ska förmanas till tystnad.

”Sluta skriva om varandra”, så löd Kyrkans Tidnings förmaning till Seglora Smedja och Kristen Opinion förra veckan efter vår artikel om prästen Annika Borg och Dispatch International. Kyrksveriges stora medieaktör tog sig rätten att inte bara utmåla en debatt som en personlig konflikt, utan även att gå emellan och förmana, likt ett strängt storasyskon. Chefredaktör Ahlberg har tidigare kallat Seglora smedja för en konkurrent till tidningen. Tycker han att det är rimligt att en konkurrent säger åt en annan vad den ska skriva om?

Intressantare än Kyrkans Tidnings smått tendentiösa krav på tolkningsföreträde i debatten är den diskurs som ger dem utrymme att över huvud taget lufta sådana åsikter. I vanliga fall betraktas det ju som ett vansinnigt fult knep att beskriva andra medieaktörer (särskilt konkurrenter) som känslomässigt styrda, berätta för dem vad deras egen debatt handlar om, egentligen. Det är en härskarteknik.

Kvinnor som tar ton i det offentliga betraktades som högröstade redan för 100 år sedan och den bilden har inte förändrats mycket. Den ikoniska fackföreningsfiguren Mother Jones beskrevs 1902 av myndigheterna som ”Amerikas farligaste kvinna”, för att hon hade ovanan att säga vad hon tyckte och tänkte.

Den mer välkända Emma Goldman stämplades som bråkmakare långt innan hon blev politiskt radikal. Hennes far kastade hennes böcker i fransk grammatik på brasan. När hon reste till New York för att söka stöd i sitt politiska engagemang trakasserades hon för sitt utseendes skull: ”Hon som är så frodig och har så röda kinder och blåa ögon kommer inte att behöva arbeta länge”, sades det.

Axplock ur historien. Marie Equi blev arresterad kring förra sekelskiftet när hon spred pamfletter om preventivmedel. Antifascisten Lucía Sánchez Saornil var en viktig aktiv motståndsledare under spanska inbördeskriget. Trots detta blev hon hånad av sin samtida manliga publik för att hon hade fräckheten att även tala om problemen med sexism. LÄS MER

{ Comments on this entry are closed }

IKEA avslöjar mer än de osynliggör när de retuscherar bort samtliga kvinnor ur sina kataloger för den saudiska marknaden, menar Mattias Irving i sin måndagsspaning.

När IKEA omdömeslöst osynliggör kvinnor i Saudiarabien lägger sig företaget så pass nära den ideologi som ligger bakom hela det saudiska förtrycket att ideologin själv förs fram i ljuset. Det kunde betraktas nästan som en revolutionär handling från IKEA:s sida. Tilltaget kunde vara hämtat ur en satirisk tidskrift.

Intressantare än det faktum att IKEA (i likhet med den svenska regeringen) väljer att vika sig för ekonomiska intressen, är att föra fram just synlighetens betydelse för Saudiarabiens kvinnoförtryck. För att åskådliggöra med ett enkelt exempel: Även om du skulle tilltala mig med glåpord eller kränkningar i den offentliga diskussionen så har du därmed ändå öppnat ett fält där jag intar en plats (om än otacksam) i diskussionen. Därmed är jag åtminstone inte osynlig.

IKEA hade faktiskt förolämpat människosläktet mindre grovt genom att följa gammal reklamsed och bara beskriva halva Saudiarabiens befolkning i allmänt föraktfulla och sexistiska termer. Genom att ta bort alla kvinnor ur sina kataloger har IKEA gått över en allvarlig gräns. När hela hennes existens bara tillåts upphöra genom att trycka på en knapp, då görs kvinnan inte ens äran att demoniseras. Inte ens det rummet är öppet för henne i samtalet. Hennes försvinnande måste därför inte heller rättfärdigas.

LÄS MER

{ Comments on this entry are closed }