En vilsen ung kvinna med Aspergers syndrom våldtogs av en ungdomsbrottsling enligt Tingsrätten, men Hovrätten rev upp beslutet. – En krigsförklaring mot den minoritet av de drabbade som ändå väljer att anmäla våldtäkt, tycker smedjans Mattias Irving.

En av rättsväsendets största styrkor är också en av dess största nackdelar. Lagen ska vara lika för alla. Det är en vacker och viktig tanke, som visar sig extremt svår att genomföra. Ett viktigt led i strävan efter att inte skapa ett A- och ett B-samhälle är att lagen tolkas med konservativa glasögon. Förändringar ska inte ske lättvindigt, utan det ska finnas en grundtrygghet som medborgare i att veta att lagens uttolkare tar hänsyn till en minsta gemensamma nämnare i samhället.

Det stora problemet är att lagtolkningar därmed ofta bildar motlut inför angelägna förändringar i samhället. Rättsväsendets inneboende långsamhet tjänar inte bara till att öka tryggheten, utan också till att bevara förtryckande praktiker och tankemönster. Ett tydligt och tragiskt exempel på detta gav Hanne Kjöller när hon beskrev den unga kvinna som diagnosticerats med Aspergers syndrom. När hon avvek från sjukhuset och hamnade i dåligt sällskap var hon socialt försvarslös mot ungdomsgängets påtryckningar.

Kvällen slutade i en våldtäkt inne på en toalett efter en fest som hon inte velat gå på. Förövaren dömdes i tingsrätten till två års fängelse, men friades sedan av hovrätten, som bland annat menade att kvinnans berättelse om händelseförloppet varit vag och att hon haft svårt att sätta ord på händelseförloppet.

Kjöller redogör för en domarkår som saknar förmåga att sätta sig in i en värld där språket inte är en självklar gåva. De menar att den unge mannen skulle frias eftersom flickans ”uttrycksformer kan ha varit svårtolkade”. Det åligger alltså kvinnan att säga nej på ett sådant sätt att en berusad, kanske narkotikapåverkad 20-årig man med kriminellt förflutet ska ”förstå henne”.

I Brottsbalken 6 kap. §1, 2 st. står det för övrigt att den som utnyttjar en person i hjälplöst tillstånd, exempelvis påverkad av sjukdom, ska betraktas som lika skyldig som den som fysiskt tvingat sig på en annan.

Domarnas inställning i detta våldtäktsmål hade i övriga delar av rättsväsendet betraktats som obegriplig. Skulle samma domare anse att en muntlig överenskommelse var bindande i ett civilrättsligt mål, om den ingicks på ett språk som bara en eller ingen av parterna begrep? Skulle de anse att ett kontrakt var giltigt om det var obegripligt formulerat eller oläsligt när det skrevs under?

Eva Nordin-Olson, ordförande i Autism- och Aspergerförbundet, är mycket kritisk till att hovrätten rivit upp domen. Till SvD uttrycker hon en oro för att personer som inte har förmåga att säga nej på ett normerat sätt riskerar att bli rättslösa.

Våldtäktslagstiftningen i Sverige har gått igenom många revideringar genom åren. Fram till 1965 fanns det inga påföljder till våldtäkter inom äktenskapet. Först 1984 skärptes lagen så att offrets agerande och uppförande inte längre skulle tillskrivas vikt i målet, detta efter intensiv debatt driven av Maria-Pia Boëthius. Knappt 30 år senare verkar denna skärpning fortfarande inte ha fått genomslag. LÄS MER

{ 3 comments }

Feministiska initiativ fortsätter att väcka spännande debatter. Ett nytt könsneutralt pronomen fortsätter att väcka känslor, liksom förra veckans artikel i DN om leksaker som förstärker könsroller. Men när den kulturella tidningen Axess släppte sitt förra nummer uppfattades det av många som ett i det närmaste antifeministiskt initiativ. Mattias Irving skriver en idéhistorisk genomgång till det kanske mest omtalade tidskriftsomslaget sedan burkan på tidningen SANS.

Axess, temanummer om feminismen

Sedan Axess publicerade sitt omtalade temanummer om feminismen har jag begrundat omslaget, föreställande danserskan Salomé och Johannes Döparens avhuggna huvud. Numret väckte omedelbart debatt. Flera konstvetare ville inte kännas vid de råa undertonerna, de tysta anklagelserna om våldsbejakande extremfeminism som kunde tolkas in i den klassiska bilden. Porträttet av Salomé kunde istället sägas präglas av en nyuppvaknad nyfikenhet inför kvinnans autonomi och egna vilja.

Bram Dijkstra, litteraturprofessor i San Diego, har noterat hur Salomémotivet blev allt vanligare i Europa under den omvälvande tiden kring fin-de-siècle. Kvinnorörelsen växte sig sakta allt starkare i land efter land och en märkbar oro för denna kvinnans nya agens kom att porträtteras genom gestalten känd som la femme fatale – bland annat i en närmast explosionsartad produktion av nya verk föreställande en nyckfull och känslokall Salomé. Men även andra mordiska kvinnogestalter ur historiens arkiv dammades av i den galanta senviktorianska överspändhetens smått neurotiska skapardrift: Medusa, Lilit och Delila blev vanliga sekelskiftesmotiv för konsten och litteraturen. En av tidens mest populära verk, Bram Stokers Dracula, avhandlar med kraftfullt symbolspråk de attacker som förryckta kvinnor begick mot sina män, ledda av fjärran och oheliga krafter.

Dijkstra ser dock tropen bakom Salomé an med särskilt intresse. I hennes gestalt menar han att vi kan finna en symbol för femme fatalens inneboende perversion, hennes särskilda förmåga att genom sina fysiska lockelser förinta mannens psyke, så tydligt illustrerat med Johannes Döparens avhuggna huvud.

I takt med att tidsandan förändrades, intog gestalten Salomé en alltmer central och ödesdiger plats i dramat omkring Johannes Döparens död. Främst i Oscar Wildes berömda drama från 1893 gick hon från bibelns berättelse om den lättlurade flickan vars vilja formades av modern Herodias till att istället framställas som en ung, attraktiv och sexuellt autonom kvinna som samtidigt ägde ett iskallt och oförklarligt begär efter blod och hämnd. LÄS MER

{ 3 comments }