I tisdags öppnade ärkebiskop Anders Wejryd kyrkomötet – Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Hans tal lyfte fram kyrkan som samhällsbyggare i mångfaldens tid. Med tanke på det förrädiska talet som hörs allt oftare, om att stärka den kristna identiteten som om det innebar ett murbyggande mot andra, känns ärkebiskopens hållning mer angelägen än någonsin. Seglora smedja publicerar därför hela talet här.

Ers kungliga höghet, herr talman, herr landshövding, herr statsråd, magnifice rector, honoured guests from far and near, alla särskilt inbjudna, systrar och bröder kyrkomötesombud och biskopar – och alla ni andra! Må vi hålla vårt kyrkomöte med öppna sinnen, öppna för vad Gud vill säga oss genom Ord och sakrament, tradition, samtid och tolkning – och genom varandra!
Svenska kyrkan är ingen statskyrka. Det är slut med det. Ändå denna kraftfulla närvaro av det offentliga Sveriges högsta företrädare! Ni är här för att ni själva har valt det. Ni är inte här för att ni måste. Och jag tror ni har valt rätt. Svenska kyrkans kyrkomöte går inte i ledband. Våra kyrkomötesombud och biskopar väljer själva, inom samvetets gränser, ansvariga inför Gud och människor. Men detta är Sveriges utan jämförelse största medlemsorganisation. Ni är här och bekräftar dess kraft och ansvar. Svenska kyrkan kan och ska påverka samhället – och den gör det.

När Svenska kyrkan sköter sitt uppdrag så frigörs människor till övertygelser, frimodighet, tillit och förtröstan. Sådant behöver vårt samhälle och sådant bygger ett gott samhälle! Svenska kyrkan är en viktig samhällsbyggande kraft. I den långsamma framväxten av mänskliga rättigheter och däribland religionsfrihet har traditionen från profeterna, apostlarna och Jesus själv varit mycket betydelsefull. Kampen om religionsfrihet fördes och förs också mot kyrkoorganisationer själva – men budskapet i sig, som kyrkan fått att förvalta, sprängde och spränger styrande traditioner, auktoritära kyrkoorganisationer, det bestående. Som förr, med profeterna, när de haft kraft.

Den kristna tron blev, från apostlarnas tid, internationell. Den kunde inte stanna i ett folk (vad det nu är), i en nation (vad det nu är), i ett språkområde. Det gick fort. Det första krismötet om hur mycket man egentligen fick anpassa sig till olika omgivningar och traditioner hölls redan år 50, apostlamötet i Jerusalem som Apostlagärningarna beskriver i kapitel 15, mindre än tjugo år efter Jesu död och uppståndelse. Sedan har kristen tro förvisso ofta kidnappats av makt och nationella intressen, från kejsar Konstantin och framåt. Gud har alltid varit på våra soldaters sida, har många påstått, oavsett vilka ”vi” har varit. Genom sin internationalism och sin inriktning på nåd istället för förtjänst, inte minst illustrerat av sjutton- och artonhundratalets dynamiska missionsrörelser, så har den kristna kyrkan i alla fall gjort det moraliskt omöjligt att hävda att några människor står närmare Gud än andra eller är förtjänta av bättre livsvillkor än andra. Det är ett hårt tal – men sanningen är alltid bäst i längden.

Svenska kyrkan och Svenska kyrkans företrädare har skäl att stå upp för sitt ärende. Det vi har fått del av tror vi är bra för människor, bra för livet, bra för gemenskapen och individen. ”Vi för vår del kan inte låta bli, att tala om vad vi har sett och hört”, som många av er sjungit.

LÄS MER

{ 1 comment }