Ser vi bjälken i vårt eget öga när en mediestorm blossar upp över Uppdrag Gransknings avslöjande om att imamer råder misshandlade kvinnor att inte polisanmäla sina makar? Mattias Irving skriver om en skev västerländsk manlighet.

Du kanske är en av de där som reser runt i Sverige och tömmer sommarstugor på värdesaker under lågsäsong? Då skulle du säkert ha stor nytta av en praktisk guide som berättade vilka stugor som det var mest troligt att du skulle hitta godsaker i. Du kanske ägnar dig åt att skimma folks betalkort och undrar vilka bankomater som är lättast att angripa? Tänk om ett livsstilsmagasin för unga män skulle trycka upp en artikel som hjälpte dig att lokalisera de rikaste, minst tekniskt lagda pensionärerna?

Den numera smått insomnade soldattidningen Slitz (för den lästes väl bara av bassar?) gjorde faktiskt precis detta för inte så länge sedan. Det var förra sommaren som tidningen med artikeln ”satsa på begagnat” uppmuntrade unga män att psykiskt bryta ner och sedan våldta osäkra och neurotiska tjejer som just blivit dumpade. Artikeln kunde ha varit hämtad från en undergroundtidning för psykopater (tack till Fanny Arsinoe för tips).

Jag förstår samtidigt varför artikeln aldrig väckte något större rabalder när den kom. Det är ett fåfängt projekt att gå till storms mot och utkräva ansvar av en tidning som inte har några andra ambitioner än att roa för stunden. Ingen har någonsin heller påstått att den här typen av ”livsstilsmagasin för män” har varit något annat än perifera i det svenska kulturlivet, ett tidsfördriv för killarna på luckan, lektyr för kafferasten på den mansdominerade arbetsplatsen. De seglar under den förmenta harmlöshetens flagg. Deras valspråk är ”boys will be boys”, deras nationalsport: axelryckningen.

Eftersom den större analysen saknas – den var aldrig ens påtänkt – kommer tidningen undan med att utmåla sina läsare som psykopater och göra det till norm för Sveriges unga män att begå våldtäkt lite då och då. I de publicistiska försöken att vara så oreflekterad som det bara går blottlägger den med stor precision de underliggande normer för ”manlighet” som det tar litteraturvetare och genusforskare åratal av forskning att spåra.

Stefan Jonsson är nog inte ett namn som klingar bekant för en bredare publik. Men han är en välkänd och skarp penna i den akademiska världen. På sistone har han synts mycket i diskussionen om svensk rasism, nu senast i Tankeverkets kontinuerliga föreläsningsserie på Södra teatern, där han höll föredraget Människan vid världens ände. Han identifierade två berättelser som ständigt cirkulerar i västerländsk kultur: Den om den vite mannen som beger sig ut i världen och blir ett djur, och den om den beslöjade österländska kvinnan som rör sig mot västerlandet och kastar sina slöjor.

Genom att fånga in dessa berättelser pekar Jonsson ut två problematiska sakförhållanden i den västerländska civilisationens diskurs: Att kvinnor som väljer att bära slöja betraktas som svikare av de västerländska värderingarna, och att män som beter sig barbariskt i utlandet kan fördömas för stunden, men inga åtgärder vidtas. Någonsin. LÄS MER

{ Comments on this entry are closed }