I ett av sina tal skriver Martin Luther King Jr om livets längd, bredd och höjd. Livets längd handlar inte om hur gamla vi blir, utan om våra yttre mål, det vi sträcker oss mot. Livets bredd är våra relationer till- och omtanke om våra medmänniskor, och livets höjd är den andliga dimensionen i livet, vår relation till Gud. Det handlar med andra ord om den yttre solidariteten, den nära gemenskapen och den inre andligheten – de hänger ihop och vi behöver alla tre delarna i våra liv, sa Rebecka Sandahl i sin predikan på Kärlekens mässa i Storkyrkan 7/8. Läs hela predikan här.

För en tid sen så fick jag och min blivande fru en särskilt fin gåva av min svärmor. En gåva i blå metallic av årsmodell 97. En Ford Escort. Vi älskade henne från första stund och gav henne högtidligt namnet Poppyqueer. Men knappt hade Poppyqueer rullat sina första varv över Liljeholmsbron förrän hon rosslade till och stilla somnade in mitt på Hornsgatan. Där stod hon nu bland avgaserna och vägrade att starta. Helt död, utan att ge ifrån sig ett ljud. Det som hade känts så lustfyllt kändes nu mest som en börda. Vi försökte länge att få hjälp från olika vänner och verkstäder, men det verkade vara ett omöjligt projekt att förflytta henne från Hornsgatan utan att bli ruinerade på kuppen. Så precis när vi tänkte ge upp, så stod den plötsligt där som en hägring mitt framför oss – assistanskåren. Ni vet de där riktigt rejäla bärgningsbilarna, och den tornade upp sig som en superhjälte utsänd för att tysta våra klagorop.

Vi sprang fram för att be om hjälp, och jag såg framför mig hur bröllopskassan skulle försvinna i ett nafs, men det spelade inte längre någon roll – Poppy måste räddas. När vi vädjande framfört vår fråga hoppade bärgningsmannen utan att tveka upp i sitt skyhöga säte och bjöd oss att åka med. Sedan gav han tålmodigt Poppyqueer allehanda hjärtmassage medan han allvarsamt berättade om den hund han nyligen adopterat. Och så plötsligt hostade hon till! Poppy hade återuppstått! När vi i glädjetårar frågade honom vad vi var skyldiga för detta mirakel, kisade han in över förarsätet och nickade mot min prästskjorta. ”Åjo, jag ser ju att du också ägnar dig åt att hjälpa människor genom svårigheter, så vi kan väl se det som en gentjänst” sa han och blinkade. Sedan kastade han sig tillbaka upp i sin bärgningsbil och var borta, och kvar satt vi och gapade, med bröllopskassan intakt.

Jag tänker att detta med livets bredd; med våra relationer i livet är så mycket mer än våra nära relationer. Det handlar om ett förhållningssätt till alla våra medmänniskor, en vilja att ge mer än vi förväntar oss att få, om att hjälpa den som behöver vår hjälp, att fästa mer vikt vid det som förenar oss än det som splittrar oss. På samma sätt som Jesus hemlighetsfulla identitet klarnar inför lärjungarnas ögon där på förklaringsberget, så kan mötet med mänsklig godhet och omtanke förändra oss och vardagen lysas upp som av ett gudomligt skimmer. För en kort stund får lärjungarna se det som de hela tiden haft framför sina ögon. I bönen förvandlas Jesus ansikte och hans kläder blir vita. Genom sin förvandling visar Jesus inte bara att han är uppfylld av Guds ljus, utan han antyder att han vill dela med sig av detta ljus till andra.

På så vis är bredden; relationerna, förenad med höjden; det andliga. Relationer och mänsklig omtanke påminner oss om det gudomliga i tillvaron. Och på samma vis kan den andliga dimensionen; som bönen och tron, underlätta för oss att bevara omtanken i våra mänskliga relationer. När vi riskerar att förlora oss i rädsla för vår nästa, tror jag att detta är trons roll, när tillvaron tycks oss så brutal och farlig att vi vill sluta oss från omvärlden. Liksom Jens Stoltenberg uppmanat det norska folket att möta den fruktansvärda tragedi som drabbat dem med mer demokrati, mer öppenhet, ska vi möta hatet med bön. En hängiven, högljudd, uppfodrande bön om att våra hjärtan ska förbli öppna. Öppna för varandra, och öppna för den livgivande kraften att fortsätta kämpa för det vi tror på, för solidaritet och rättvisa. Christina Lövestam skriver: ”Till mig brukar du inte tala i visioner av Moses och Elia, men det är din röst jag hör när rösterna höjs mot förtryck och det är du som driver mig att själv tala när jag ser orättvisorna breda ut sig.”

LÄS MER

{ Comments on this entry are closed }