Befriande Teologiskt Forum 2012

Vänskapens sakrament – själavård som fredskultur

inlägg av Red den 24 april 2012 · 5 reflexioner

Referat av prästen och själavårdsläraren Cia Wadsteins föreläsning på Befriande Teologiskt Forum under lördagen.

Jag vill inleda med en dikt av Adam Zagajevskij, som många av er säkert känner igen.

Poeten frågar: hur ska man leva efter så många världsundergångar?
Hans svar är skenbart enkelt.
Gå långa promenader. Se solen. Tro på Gud.
Läsa dikter. Höra på musik. Hjälpa andra.
Sätta käppar i hjulet för tyrannerna.
Vara glad åt kärleken och bedrövad över döden. Som alltid!

Jag arbetar på Svenska Kyrkans pastoralinstitut iUppsala, där undervisar jag blivande präster i själavård. Det är ett otroligt roligt och meningsfullt arbete att dagligen få reflektera över vad själavård är. Det är en ära att också få göra det här på Befriande Teologiskt Forum.

Jag började med att tro att själavård äger rum i ett slutet rum, mellan två personer, med en själasörjare och en som berättar om hur hon har det. Idag har den synen vidgats. Vi måste också få en bekräftelse på att våra erfarenheter av liv har med andlighet och gud att göra. I allra högsta grad handlar det om århundradets stora frågor: Fred och rättvisa, arbete för mänsklig värdighet.

I denna strävan måste vi förhålla oss som vänner. Att arbeta och älska – älska inte i den emotionella betydelser utan som i den hebreiska bibeln där älska är ett handlingord, som anknyter mer till att ha en empatisk förmåga. Genom empati följer förmågan att protestera mot ovärdiga förhållanden. Empati och protest hör till ett själavårdande förhållningssätt.

För några år sedan träffade jag fader Thomas, som var indisk befrielseteolog vid Institutet för Kontextuell Teologi. Han berättade om sin erfarenhet i Indien, där man gör ”de kastlösas teologi”. Han tillhör själv de kastlösa och istället för att tala om frälsning, som har en snävare innebörd, pratade han om befrielse.

Han avslutade sitt föredrag med ett citat ur Lukas 4, där Jesus själv säger att han har kommit för att befria de fångna och ge de förtryckta frihet.

Tomas kallade det ”Nasaretmanifestet” och menade att det borde vara hela kristenhetens manifest. Det borde också vara själavårdsmanifestet, menar jag. Men det är även ett fredsmanifest, som knyter an till Jesajas vision, där han beskriver Guds gästabud för alla, när mänskligheten får blomma, medan lejonet och lammet ligger sida vid sida. Fastän Woody Allen menar att lammet inte kommer att få så mycket sömn. LÄS MER

{ 5 comments }

Befriande Teologiskt Forum 2012

Motståndets etik – Vad Dietrich Bonhoeffer lär oss efter Utöya

inlägg av Red den 22 april 2012 · 3 reflexioner

Referat av Linköpings biskop emeritus Martin Linds föredrag på fredagen.

Julen 1944 var Bonhoeffers sista. Då skrev han psalmen Med hjärtats tillit, och sände i ett brev till sin fästmö. Sannolikt avrättades han i april 1945, en månad innan krigsslutet, på Hitlers egen order.

”I goda makters underbara omsorg” är en viktig rad i den psalmen. I hans brev skriver han att goda makter inte bara är Gud, utan egentligen alla människors tankar förböner, bibelord, musik och sånger, alla krafter som vill mig väl. Det är starkt att tänka sig att detta handlar om mer än bara en fjärran gudsbild, utan om hur Gud är med mig.

Att vara kristen är att vara människa, det är mitt tema. Mer allmänt uppfattar jag det i den teologiska utvecklingen, att vi har försummat antropologin. Vi borde arbeta mer med vad det är att vara människa.

Motståndets etik är dock inte Bonhoeffers. Det finns inte en sådan bok hos Bonhoeffer. Jag sammanför därför flera olika tankar i detta föredrag, från olika håll i hans verk.

Jag har blivit ombedd att tänka på Utöya, vilket ju är en väldigt svår sak. Jag läste en kommentar att Breivik inte verkar ha bott i Norge, som om han inte existerat före 22 juli. Det är ett tecken på en tendens i samhället att föra ut honom, att säga att han inte är en av oss. Han är nästan inte människa. Breiviks advokat har sagt: Han är en människa. Han är inte något annat. Samhället skulle förlora om vi definierade honom som ett monster. Samtidigt förlorar vi om vi inte frågar oss vad vi hade kunnat göra istället. Även Hitler var människa, det måste vi påminna oss om, och vi gör honom mycket farligare om vi inte demoniserar, utan om vi istället fördjupar hans mänsklighet.

Jag har dela upp föreläsningen i åtta punkter, utifrån detta tema. Först, och helt avgörande för övriga punkter är en samhörighetens etik utifrån en kristen tradition, och jag skulle vilja reflektera kring en samhörighetens teologi.

Motstånd mot terrorism och människofientlighet, som på Utöya, det ska grundas i en samhörighetens etik. Detta är svårt, för vi har omkring oss ett samhälle som talar ett helt annat språk. Det frestar oss ständigt att segregera, spalta upp, hitta ordningar som för in människor i fack. Det vet vi att Breivik själv förordade i sitt manifest, som är tämligen pedagogiskt. Hans huvudtanke är att muslimer är den stora onda faran i Norge och Europa, och att multikulturalismen har förstört det gamla Norge. En segregatorisk föreställning har dominerat i hans tankevärld.

I Apartheidsystemet hölls folk också åtskilda och segregerade. Nazismen har ett grundläggande tema att hålla homosexuella, romer, judar, borta. Uppspaltningen mellan människor är en grundläggande struktur i de människoförnedrande ideologierna.

LÄS MER

{ 3 comments }

Gästkrönika

Från Uppsala till Kingston i Jamaica

inlägg av Red den 18 april 2012 · 0 reflexioner

Jag hade genom Kristna Fredsrörelsens internationella nätverk fått mycket kontakter i kretsen runt Martin Luther King och också tillbringat sommaren 1966 i USA för att med egna ögon se hur han arbetade. Nu hade jag utsetts till ungdomsdelegat i generalförsamlingen, en av cirka 130 från hela världen, skriver Bo Wirmark frilansskribent och fredsaktivist som varit aktiv i ickevåldsdebatten i många sammanhang både i Sverige och internationellt under ett halvt sekel. I denna krönika berättar han om Kyrkornas världsråds arbete med frågan om ickevåld från generalförsamlingens möte i Uppsala 1968 till mötet i Kingston, Jamaica förra året.

Diskussionen om våld och ickevåld har förts inom Kyrkornas världsråd sedan dess tillkomst. Under de första årtiondena handlade den i stor utsträckning om en åldrig tradition: för och emot den teologiska läran om det rättfärdiga kriget som går tillbaka ända till Augustinus. Den läran var främst tänkt som ett försök att begränsa användningen av våld men i praktiken har den inte alltid fungerat så. Det temat tänker jag dock inte fördjupa mig i.

I och med generalförsamlingen i Uppsala 1968 kom debatten att skifta inriktning. Nu handlade den främst om rätten att göra uppror mot orättfärdiga regimer, i kamp för befrielse – en fråga som engagerade mig.

Jag hade genom Kristna Fredsrörelsens internationella nätverk fått mycket kontakter i kretsen runt Martin Luther King och också tillbringat sommaren 1966 i USA för att med egna ögon se hur han arbetade. Nu hade jag utsetts till ungdomsdelegat i generalförsamlingen, en av cirka 130 från hela världen. Av det skälet blev jag också inbjuden till ett förberedelseseminarium i Genéve. En av ledarna för seminariet var Victor Hayward, rådets biträdande generalsekreterare.

En dag inbjöd han mig att gå en långpromenad med honom. Han undrade vad jag ville uträtta under generalförsamlingen. Jag svarade att ickevåldets roll i befrielsekampen för mig var en viktig fråga. Om jag ville vara effektiv som deltagare, sade han, skulle jag koncentrera mig på den frågan och tala om den i alla sammanhang!

LÄS MER

{ 0 comments }

Den första söndagen i fastan har nu förflutit. Ewa Lindqvist Hotz predikade i Sjöstadskapellet i Hammarby sjöstad på Seglora smedjas temadag om kvinnorna, freden och medborgartanken. Nu kan även du som inte fanns med på plats ta del av predikan.

Det går inte att komma undan Bibeln. Religiösa texter bildar ett fundament för hur vi lever våra liv och vad vi förstår som sanning. Vi behöver ett hopp, en fallskärm inför hoppet från livet till döden.()Vi vet att bibeln är en konstruktion, sammansatt århundraden efter Jesu död för att legitimera den nya religionen kristendom. Vi vet att det nya prästerskapet kom att använda detta kompilat som maktinstrument. Att kunna sin bibel är ändå att vara del av ett samtal om livet genom årtusenden.

Ja, med dessa storord inleder kulturjournalisten Lars Ring sin recension av Niklas Rådströms uppsättning av ”Bibeln” på Göteborgs stadsteater. Det är onekligen spännande att bibeln numera lyfts fram på våra teaterscener och kultursidor, roligt att den kristna berättelsen anses vara en livsspegel av betydelse en alldeles särskild bärare av det där som skimrar i tillvarons innersta, är jag osäker på hur jag skall ställa mig till detta nyvunna intresse för böckernas bok. Med bibeln är det som med en gammal teve-apparat. Allt beror på inställningen.

För en nödvändig förutsättning för att jag skall tycka att bibelläsning, liksom Koranläsning och Torah-studium är positivt o bra är att det sker i nära samspel med de miljöer och sammanhang som kan rusta dem som läser till en ansvarstagande och kärleksfull tolkning. Vårt förhållningssätt de heliga texterna tenderar ju att påverka sättet vi förhåller oss till varandra. Och vår människosyn tenderar att starkt färga det budskap som vi fiskar upp ur våra religiösa urkunder. Utan kontakt med människovärnande krafter i samhället kan ju individer och grupper med totalitära böjelser vaska fram mumma ur de texter vi har framför oss idag.

Det finns de som säger att religionen skall förpassas bort från offentligheten. Det är givetvis helt fel. När religionen nu gör sitt återtåg i vårt land är det därför helt avgörande att ”det religiösa” finns och syns mitt på torget, som en självklar del av det flöde som finns mellan de människor som rör sig där. Värdet av den teologi som skapas inuti kyrkor, synagogor och moskéer prövas ju helt enkelt i mötet med den mänskliga vardag som existerar utanför våra heliga hus. Lackmustestet är alltså mycket enkelt; om det som sägs och görs i gudshusen befriar människor till kärleksfulla relationer med sig själva, sina medmänniskor och med Gud, ja då kan vi konstatera att vi, så att säga, har att göra med ”god” religion. Men om det som förmedlas och delas i våra kyrkor, synagogor och moskéer urlakar den mellanmänskliga tillit och respekt som är så grundläggande för samhället, ja, då blir istället religionen farlig, fientlig mot det mänskliga. LÄS MER

{ 1 comment }

Vi kan inte samtidigt avskärma oss från världen och verka i den. Det är inte en politisk fråga utan den har funnits på kyrkans dagordning sedan urminnes tider. Så skriver Sofia församlings kyrkoherde Hans Ulfvebrand i en reflektion i spåren av den senaste veckans debatt.

För mig som kristen har det alltid stått i första rummet att se människan. Det är människan som allting utgår ifrån, oavsett hennes tro, hennes politiska identitet eller hennes många personliga preferenser. Dessa är yteffekter, ställda bredvid det inre teologiska och existentiella djup som envar av oss härbärgerar. När vi förlorar denna grundläggande respekt för våra medmänniskors outgrundliga djup, då är också vi själva illa ute. Därför kan sökandet efter egen identitet aldrig gå ut på att bygga murar mot andra.

Den uppseendeväckande debatt som har förts i kyrkliga medier – den så kallade identitetsdebatten – det gångna året har saknat detta perspektiv. Den har fokuserat på att stadfästa ett illusoriskt ”eget”, som om tron kunde vara sig själv tillräcklig, avskärmad från den omvärld som vi uppmanas att gå ut och verka i. Denna uppenbara motsättning i att avskärma sig från världen och samtidigt verka i den, verkar helt ha gått förlorad i denna debatt. LÄS MER

{ 4 comments }

Bilder av Burma 2012

Svenska kyrkan kan göra skillnad i Burma

inlägg av Red den 16 februari 2012 · 0 reflexioner

Ett möjligheternas fönster har oväntat öppnats i Burma. Se intervjuer med två av landets ledande teologer dr. Maung Maung Yin och dr. Anna May Sai Pa om att Svenska kyrkan kan påverka den demokratiska utvecklingen i Burma. Se också Ewa Lindqvist Hotz och Bengt Kristensson Ugglas debattartikel i dagens Kyrkans tidning.

{ 0 comments }

Debatt

Mer reflektion kring toleransen behövs

inlägg av Red den 24 januari 2012 · 4 reflexioner

Kyrkan får inte skydda intoleransen i toleransens namn, skriver Jonatan Bäckelie som är politisk teolog och skribent. Samtidigt har samhället mycket att lära av kyrkans människokärlek. Ibland måste vi ifrågasätta både vår intolerans och vår tolerans. De ingår i ett intrikat förhållande.

Idag vill många argumentera för att kyrkan varit och förblir en anti-intellektuell plats. Otroligt mycket dåligt har naturligtvis gjorts i kyrkans namn, men det vore historielöst att tro att kyrkan – eller i ett mångreligiöst land som Sverige kan vi istället även tala om religionen – ensidigt varit en kraft som vill bromsa, tygla, tysta och backa bandet. Kyrkan och kanske klostren framför allt har varit en tillflyktsort för människor som kommit på kant med rättvisan (som allt som oftast var synnerligen orättvis, så här sett i backspegeln), staten eller fursten. Dessutom var munkar länge några av de få som kunde läsa, skriva och skriva av (dvs kopiera) böcker. Inte undra på att teologin är ett av de akademiska ämnena med längst historia.

Idag är kyrkan en plats där intoleranta välkomnas. Där marginaliserade tankar och strömningar fortfarande får finnas, där de får gömma sig. Problemet här är att om det historiskt många gånger var intellektuella som sökte beskydd är det idag ofta anti-intellektuella. Det är inget problem i sig att människor välkomnas in i en gemenskap. Problemet är när en viss typ av tankeströmningar, exempelvis den Birroska läran, får florera så mycket att de blir tongivande. Problem uppstår när kyrkan inte heller agerar kritiskt och skapar mötesplatser. Inte för att alla ska tycka samma, men för att de riktigt dumma idéerna ska kunna stötas mot långt mycket mer insiktsfulla. När detta sker blir kyrkan en tillflyktsort, en sista utpost, för människor och åsikter som inte är populära i resten av samhället och de kommer ibland tyvärr även att förväxlas med och talas om synonymt med kyrkan.

LÄS MER

{ 4 comments }

Bröllopet i Kana – motvikt till den livssnåla moralismen

söndag, 15 januari 2012 Befrielseteologi på svenska

I dag- andra söndagen efter trettondedagen – höll Seglora smedjas präster Ewa Lindqvist Hotz och Helle Klein högmässa i Sjöstadskapellet. Helle predikade över evangelietexten om bröllopet i Kana (Joh. 2:1-11) och den gammaltestamentliga texten 2 Mos. 33:18-23. Här kan du läsa hennes predikan.
”Akta dig för att inlåta dig på diskussion med djävulen eller att giva [...]

Läs mer

Ingenting är givet

måndag, 9 januari 2012 Befrielseteologi på svenska

Varje vecka publicerar vi en bibelmeditation i samarbete med Uppsala Missionskyrka.
I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: ”Den rättfärdige skall leva genom tron.”
Rom. 1:16-17

Reflektion
Det är inget av betydelse som hänt, enbart att vi fått en ny almanacka med rena och oskrivna blad. [...]

Läs mer

”Krubbans barn är hudnära Gud”

lördag, 24 december 2011 Befrielseteologi på svenska

Krubbans barn och vårt ursprung kommer från samma hjärta. Det hjärtat slår för världen. Pumpar liv och kärlek till allt levande. När Gud blir människa, förtätas tillvaron, avstånd försvinner, dimmor lättar, ett stort ljus i det stora mörkret. Krubbans barn är hudnära Gud, skriver Tommy Qvennerberg, präst i Dalby, i sin julnattspredikan.
Det ligger ett barn i krubban, [...]

Läs mer

Natten ska vika, där ångest nu råder

fredag, 23 december 2011 Befrielseteologi på svenska

Julnatten är en motståndsnatt, skriver Helle Klein i en julbetraktelse som tar sin utgångspunkt i det mörker som sänker sig över dagens Europa och som alltför väl påminner om 1930-talet. I dag är det inte så mycket ”judefrågan” som diskuteras utan ”muslimfrågan”. Islamofobins yttersta konsekvens visade sig i den förfärliga massakern av ungdomarna på Utöya.
”Natten [...]

Läs mer

Hjul, hjul, strålande hjul…

måndag, 19 december 2011 Befrielseteologi på svenska

Varje vecka publicerar vi en bibelmeditation i samarbete med Uppsala Missionskyrka. Denna veckas meditation utgår från Jesajas kända ord som läses på julnatten: Natten skall vika där ångest nu råder. Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. Jesaja 9:1a, 2-7. Detta är [...]

Läs mer

En lovsång till livets Gud

måndag, 12 december 2011 Befrielseteologi på svenska

Varje vecka publicerar vi en bibelmeditation i samarbete med Uppsala missionskyrka. Denna veckas meditation reflekterar över Marias lovsång i Luk. 1:46-55.
När en kvinna blir gravid händer ofta det som hände med Maria, en lyskraft inifrån och en varm och lugn övertygelse färgar hennes person. Hon är bärare av liv och allt annat får sina proportioner [...]

Läs mer

Kyrkans identitet blir till i mötet med andra

måndag, 5 december 2011 Folkkyrka

Idag måste allas våra identiteter formuleras i relation. Vi är inte vad vi är i ensamt majestät. Vi kan bara trona på minnen från fornstora dar, om vi är nöjda med att sitta bakom plexiglas på Historiska Muséet men vi vill ju mer än det. Vi kan inte komma med en färdig identitet till den [...]

Läs mer

Snart, om en liten tid…

måndag, 5 december 2011 Befrielseteologi på svenska

Varje vecka publicerar vi en bibelmeditation i samarbete med Uppsala missionskyrka. Denna veckas meditation utgår från Jesaja 20:17-21.
Snart, om en liten tid… Vi har behov av drömmar, visioner och en framtid då alla våra drömmar ska fyllas med verklighet. Om någon tar ifrån oss vår framtid förlorar vi kraften att leva. Om våra livsvillkor kraftigt [...]

Läs mer