Gästkrönika

Bonhoeffer vände det naturliga mot nazisterna

inlägg av Red den 9 oktober 2012

Martin Lind, biskop emeritus och Bonhoefferkännare skriver om teologen Dietrich Bonhoeffers utmaning av det nazistiska naturlighetsidealet.

När jag skriver detta är det trettio grader varmt och ganska fuktigt. På mitt hotellrum i Yangon, Burma, har jag lyckats koppla upp mig på internet så att min dator fungerar.

Här i Yangon ska jag undervisa vid Myanmar Institute of Theology (MIT) för blivande pastorer i baptistkyrkan. Mitt ämne gäller Dietrich Bonhoeffers liv och tänkande. Märkligt nog har man här ett intresse för denne tyske antinazist som dog för snart sjuttio år sedan. Naken hängdes han 39 år gammal i koncentrationslägret Flossenbürg måndagen den 9 april 1945. Teologerna i Myanmar har uttryckt sin samhörighet med gamle Bonhoeffer. Här känner man sig ofta utanför, illa sedda eller behandlade som sekunda under rådande militärdiktatur.

Läget har visserligen förbättrats. Men ändå. Bonhoeffers liv och texter tolkar en kristens liv i marginalen, i utkanten. De som lever där kan känna samhörighet oberoende av tid och rum. Bland det som utmanar och bränner till in i vår tid hör Bonhoeffers tankar kring det naturliga. En bakgrund blir då nödvändig för att förstå hans radikalitet.

I det nazistiska tankebygget intog det naturliga en avgörande plats. Då utgår jag ifrån att nazismen är en beskrivbar politisk teori. Det finns en del som menar att nazismen bara var en slags ”hitlerism”, en politik som föddes och dog med Hitler. Till dessa tänkare hör inte jag. För mig är nazismen farligare just därför att den inte föddes med Hitler – det fanns tidigare tendenser i liknande riktning. Och framför allt därför att den inte försvann med Hitlers död. Den poppar ständigt upp, ofta i de mest egendomliga och oväntade sammanhang. Själv skulle jag säga att Breivik i Norge hör till samma familj.

För Hitler utgör det naturliga ett fundament i hans tänkande. Det är, menar han, naturligt att de svagare går under och de starkare överlever. Så är det bland djuren. Så är det bland människorna. Nazismens historiska roll är att påskynda denna utveckling. Vi kunde kalla detta en slags socialdarwinism. LÄS MER

{ Comments on this entry are closed }

I vandrarprästens fotspår

Nomaden behöver ingen predikstol

inlägg av Red den 7 augusti 2012 · 3 reflexioner

Olle Sahlström skriver idag sin avslutande del av krönikan om vandrarprästen David Petander, som tog med sin prästgärning ut på vägarna under nittonhundratalets början.

Jag är i Falun. Jag vill se, känna lukten av staden som den var när David Petander vandrade in här i augusti 1911. Men jag får leta länge för att hitta de få gamla kvarter som är kvar. Här gick grävskoporna fram på ett sätt som jag alltid kommer att sörja.

Jag stannar några dagar, efter mer än trettio mil i hans fotspår behöver jag vila. Jag är på väg till Västerås. För det var där hans vandring fick ett hastigt slut. Det var 1914, några månader före krigsutbrottet. Han skulle mobiliseras till krigstjänst, men vägrade och ställdes inför krigsrätt i Sundsvall. Några månader senare, hösten 1914 avled han. Diagnosen löd: Inflammation i hjärtmuskeln. Men jag tänker att han dog av hjärtesorg.

”Han blandar ihop jord och himmel, och det är farligare än något annat”, sade en gammal man från Ånge. Och i samma takt som skaran av människor som lyssnade på honom växte, väckte hans predikningar stort motstånd och rädsla, särskilt inom Svenska Kyrkan och frikyrkliga samfund. Han var ”överdriven”, ”sjuklig” i sitt sätt att leva. Han spred villoläror, värst av dem alla var ”gärningsläran”.

Jag vet mer om arbetarrörelsen än om Svenska Kyrkan och jag tror mig veta vad som skulle ske i vår tid med en man eller kvinna i den rörelsen som likt David Petander fullt ut följde sitt samvete, sin inre röst. Men vad skulle ske i Svenska Kyrkan?

LÄS MER

{ Comments on this entry are closed }

I vandrarprästens fotspår

Det bortglömda arvet från Petander

inlägg av Red den 1 augusti 2012

Författaren Olle Sahlström har under sommaren gått i vandrarprästen David Petanders fotspår. Hans tankar om Petanders radikala budskap till kristenheten publiceras på Seglora smedja i tre delar.

Jag är i Ånge, Medelpad. Det var här David Petander, Vandrarprästen, levde och verkade i fyra år, fram till den dag, tidig vinter 1910, då han tog av sig prästkappan och började gå.

Den tillförordnade kyrkoherden i Borgsjö- Haverö församling, Per- Axel Larsson, väntar. Han ska visa mig kyrkan i Borgsjö som ligger någon mil öster om Ånge. Jag sätter i kyrkbänken längst fram och ser upp mot predikstolen med sina gyllene kors, minst två meter höjer den sig över mitt huvud. Det var i den han inte ville stå.

Nära kyrkan ligger Hembygdsgården. Jag berättar för Florence Savander om Vandrarprästen. Hon erinrar sig att två systrar i Ånge för länge sedan hade lämnat in en stor kartong med hans prästkappa. Och på golvet i ett rum, fullpackat med gamla kläder, drar hon fram kartongen. Jag vill ta kappan på mig, och får det, en knälång, enkelknäppt svart med höga kragar. Känner på ett märkligt sätt att jag kommer honom närmare. Anar hans kraft och känslighet, en vibrerande, gränslös känslighet.

Och nu står jag här, i en gammal prästkappa, som den naturligaste sak i världen känner jag att den är en del av mig. Jag, som bannat kyrkans präster en stor del av mitt liv och blev ombudsman i den andra kyrkan, arbetarrörelsekyrkan, den utan Gud.

LÄS MER

{ Comments on this entry are closed }

Befriande Teologiskt Forum 2012

Vänskapens sakrament – själavård som fredskultur

inlägg av Red den 24 april 2012 · 5 reflexioner

Referat av prästen och själavårdsläraren Cia Wadsteins föreläsning på Befriande Teologiskt Forum under lördagen.

Jag vill inleda med en dikt av Adam Zagajevskij, som många av er säkert känner igen.

Poeten frågar: hur ska man leva efter så många världsundergångar?
Hans svar är skenbart enkelt.
Gå långa promenader. Se solen. Tro på Gud.
Läsa dikter. Höra på musik. Hjälpa andra.
Sätta käppar i hjulet för tyrannerna.
Vara glad åt kärleken och bedrövad över döden. Som alltid!

Jag arbetar på Svenska Kyrkans pastoralinstitut iUppsala, där undervisar jag blivande präster i själavård. Det är ett otroligt roligt och meningsfullt arbete att dagligen få reflektera över vad själavård är. Det är en ära att också få göra det här på Befriande Teologiskt Forum.

Jag började med att tro att själavård äger rum i ett slutet rum, mellan två personer, med en själasörjare och en som berättar om hur hon har det. Idag har den synen vidgats. Vi måste också få en bekräftelse på att våra erfarenheter av liv har med andlighet och gud att göra. I allra högsta grad handlar det om århundradets stora frågor: Fred och rättvisa, arbete för mänsklig värdighet.

I denna strävan måste vi förhålla oss som vänner. Att arbeta och älska – älska inte i den emotionella betydelser utan som i den hebreiska bibeln där älska är ett handlingord, som anknyter mer till att ha en empatisk förmåga. Genom empati följer förmågan att protestera mot ovärdiga förhållanden. Empati och protest hör till ett själavårdande förhållningssätt.

För några år sedan träffade jag fader Thomas, som var indisk befrielseteolog vid Institutet för Kontextuell Teologi. Han berättade om sin erfarenhet i Indien, där man gör ”de kastlösas teologi”. Han tillhör själv de kastlösa och istället för att tala om frälsning, som har en snävare innebörd, pratade han om befrielse.

Han avslutade sitt föredrag med ett citat ur Lukas 4, där Jesus själv säger att han har kommit för att befria de fångna och ge de förtryckta frihet.

Tomas kallade det ”Nasaretmanifestet” och menade att det borde vara hela kristenhetens manifest. Det borde också vara själavårdsmanifestet, menar jag. Men det är även ett fredsmanifest, som knyter an till Jesajas vision, där han beskriver Guds gästabud för alla, när mänskligheten får blomma, medan lejonet och lammet ligger sida vid sida. Fastän Woody Allen menar att lammet inte kommer att få så mycket sömn. LÄS MER

{ Comments on this entry are closed }

Befriande Teologiskt Forum 2012

Motståndets etik – Vad Dietrich Bonhoeffer lär oss efter Utöya

inlägg av Red den 22 april 2012 · 3 reflexioner

Referat av Linköpings biskop emeritus Martin Linds föredrag på fredagen.

Julen 1944 var Bonhoeffers sista. Då skrev han psalmen Med hjärtats tillit, och sände i ett brev till sin fästmö. Sannolikt avrättades han i april 1945, en månad innan krigsslutet, på Hitlers egen order.

”I goda makters underbara omsorg” är en viktig rad i den psalmen. I hans brev skriver han att goda makter inte bara är Gud, utan egentligen alla människors tankar förböner, bibelord, musik och sånger, alla krafter som vill mig väl. Det är starkt att tänka sig att detta handlar om mer än bara en fjärran gudsbild, utan om hur Gud är med mig.

Att vara kristen är att vara människa, det är mitt tema. Mer allmänt uppfattar jag det i den teologiska utvecklingen, att vi har försummat antropologin. Vi borde arbeta mer med vad det är att vara människa.

Motståndets etik är dock inte Bonhoeffers. Det finns inte en sådan bok hos Bonhoeffer. Jag sammanför därför flera olika tankar i detta föredrag, från olika håll i hans verk.

Jag har blivit ombedd att tänka på Utöya, vilket ju är en väldigt svår sak. Jag läste en kommentar att Breivik inte verkar ha bott i Norge, som om han inte existerat före 22 juli. Det är ett tecken på en tendens i samhället att föra ut honom, att säga att han inte är en av oss. Han är nästan inte människa. Breiviks advokat har sagt: Han är en människa. Han är inte något annat. Samhället skulle förlora om vi definierade honom som ett monster. Samtidigt förlorar vi om vi inte frågar oss vad vi hade kunnat göra istället. Även Hitler var människa, det måste vi påminna oss om, och vi gör honom mycket farligare om vi inte demoniserar, utan om vi istället fördjupar hans mänsklighet.

Jag har dela upp föreläsningen i åtta punkter, utifrån detta tema. Först, och helt avgörande för övriga punkter är en samhörighetens etik utifrån en kristen tradition, och jag skulle vilja reflektera kring en samhörighetens teologi.

Motstånd mot terrorism och människofientlighet, som på Utöya, det ska grundas i en samhörighetens etik. Detta är svårt, för vi har omkring oss ett samhälle som talar ett helt annat språk. Det frestar oss ständigt att segregera, spalta upp, hitta ordningar som för in människor i fack. Det vet vi att Breivik själv förordade i sitt manifest, som är tämligen pedagogiskt. Hans huvudtanke är att muslimer är den stora onda faran i Norge och Europa, och att multikulturalismen har förstört det gamla Norge. En segregatorisk föreställning har dominerat i hans tankevärld.

I Apartheidsystemet hölls folk också åtskilda och segregerade. Nazismen har ett grundläggande tema att hålla homosexuella, romer, judar, borta. Uppspaltningen mellan människor är en grundläggande struktur i de människoförnedrande ideologierna.

LÄS MER

{ Comments on this entry are closed }

Predikan i vår tid

Bröllopet i Kana – motvikt till den livssnåla moralismen

inlägg av Red den 15 januari 2012

I dag- andra söndagen efter trettondedagen – höll Seglora smedjas präster Ewa Lindqvist Hotz och Helle Klein högmässa i Sjöstadskapellet. Helle predikade över evangelietexten om bröllopet i Kana (Joh. 2:1-11) och den gammaltestamentliga texten 2 Mos. 33:18-23. Här kan du läsa hennes predikan.

”Akta dig för att inlåta dig på diskussion med djävulen eller att giva dig hän åt dödsbringande grubblerier”, skriver Martin Luther i ett av sina otaliga tröstebrev till en vän som har det tungt.

”Så ofta djävulen plågar dig med dessa tankar så sök samkväm med människor eller drick rikligare eller fördriv tiden med skämt eller tag dig något annat lustigt före.”, fortsatte Luther som råder sin vän att göra tvärtom mot allt det som Satan förbjuder – Vad tror du orsaken är till att jag dricker bra starkt vin, pratar lite fritt, fråssar lite för ofta om icke jag vill lura och plåga djävulen som hade gjort sig i ordning att plåga och lura mig”.

Centralt i Luthers teologi och liv är att hålla livsmodet uppe – humor, vänskap, fest, god mat och dryck var några redskap för denne fantastiske själavårdare.

- När du frestas av melankoli eller förtvivlan eller annan smärta i samvetet så ät, drick, sök sällskap, kan du vederkvicka dig med tanken på en flicka så gör det, säger Luther till sin vän. Och han bekänner: jag äter glupskt som en böhmare och super som en tysk. Gudi tack för det. Amen!

Ja det är kanske inte så här vi brukar förstå vår reformator – den lutherska ortodoxin, kyrkans män i hans efterföljd har gjort hans reformatoriska livinställning till mer av lagisk stränghet än evangelisk frimodighet. Men Nathan Söderbloms fantastiska Lutherstudie – boken Humor och melankoli – är väl värd att läsa för att få en mer heltäckande bild av Martin Luther. Det är hög tid för vår kyrka att ta sin Luther på allvar.

”Den som älskar människorna måste också älska deras glädje”, skriver Dostojevskij i Bröderna Karamasov. När bokens Aljosja undrar varför berättelsen om bröllopet i Kana alls är med i Nya testamentet får hon till svar: Den som älskar människorna måste också älska deras glädje.

Om vi tänker efter är det väl det svåraste av allt. Det är mycket lättare att ha att göra med människor som befinner sig i knipa eller är i grubblerier eller har det svårt. Andras svagheter kan få oss att känna oss åtminstone en smula bättre. Men hur är det – kan vi glädja oss åt andras glädje?

I kyrkans och teologins historia har tyvärr ofta likhetstecken satts mellan fromhet och snålhet. Det kristna misstänkliggörandet mot glädjen, livsbejakelsen och njutningen har lett till allsköns moralism, sexualförakt, människoförakt och förtryck. Därför är dagens evangelietext så befriande – bröllopsfesten i Kana, där vinet tar slut för att alla redan druckit men Jesus ser till att mängder med nytt gott vin serveras – tala om kontrast till att morlisters glädjedödande budskap om hur du ska vara för att duga inför Gud!

LÄS MER

{ Comments on this entry are closed }

Veckans bibelmeditation

Ingenting är givet

inlägg av Red den 9 januari 2012

Varje vecka publicerar vi en bibelmeditation i samarbete med Uppsala Missionskyrka.

I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: ”Den rättfärdige skall leva genom tron.”

Rom. 1:16-17

Reflektion
Det är inget av betydelse som hänt, enbart att vi fått en ny almanacka med rena och oskrivna blad. De oskrivna bladen öppnar en möjlighet att omstrukturera de livsvanor som i så hög grad bestämmer vad vi gör med vår tid på jorden.

Öppenheten kan verka skrämmande för dem som inte vill några förändringar, för dem som gömmer sig bakom konservatismens stela klasstillhörighet, för dem som tolkar framtiden i trygga ekvationers förutsägbarhet. I den klassiska ekonomins historia gömmer sig det lilla mantrat; ”allting annat givet”, mantrat som ska ge oss rätt att fortsätta bygga våra individualistiska luftslott.

Men allting annat var aldrig givet. En oförutsett kraftig jordbävning med en oförutsett gigantisk tsunami överraskade. En arabisk vår som bröt jordskorpan och avslöjade en gigantisk eruption av sammanhållning och konkreta förändringsbehov, rubbade cirklarna. En uppåtstigande misnöjesvåg mot orättvisorna i ekonomin, en medkänslans occupy rörelse, växte fram runt börshusens fasader. En ekonomisk kris, som fick mammons furstar att gömma sig bakom skuldbergens orättvisa branter, spred sig likt en gräsbrand in i det europeiska eurosamarbetets tunna fasader och påminde oss om att ingenting är givet. Och så klimatförändringarnas stormar som rycker upp gran och tall med rötterna och sätter igång jordskreden i erosionens spår, ett varningsrop som likt Bileams åsna dementerar ”allting annat givet”.

Läs hela bibelmeditationen här.

{ Comments on this entry are closed }

”Krubbans barn är hudnära Gud”

lördag, 24 december 2011 Befrielseteologi på svenska

Krubbans barn och vårt ursprung kommer från samma hjärta. Det hjärtat slår för världen. Pumpar liv och kärlek till allt levande. När Gud blir människa, förtätas tillvaron, avstånd försvinner, dimmor lättar, ett stort ljus i det stora mörkret. Krubbans barn är hudnära Gud, skriver Tommy Qvennerberg, präst i Dalby, i sin julnattspredikan.
Det ligger ett barn i krubban, [...]

Läs mer
/div

Natten ska vika, där ångest nu råder

fredag, 23 december 2011 Befrielseteologi på svenska

Julnatten är en motståndsnatt, skriver Helle Klein i en julbetraktelse som tar sin utgångspunkt i det mörker som sänker sig över dagens Europa och som alltför väl påminner om 1930-talet. I dag är det inte så mycket ”judefrågan” som diskuteras utan ”muslimfrågan”. Islamofobins yttersta konsekvens visade sig i den förfärliga massakern av ungdomarna på Utöya.
”Natten [...]

Läs mer
/div

Hjul, hjul, strålande hjul…

måndag, 19 december 2011 Befrielseteologi på svenska

Varje vecka publicerar vi en bibelmeditation i samarbete med Uppsala Missionskyrka. Denna veckas meditation utgår från Jesajas kända ord som läses på julnatten: Natten skall vika där ångest nu råder. Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. Jesaja 9:1a, 2-7. Detta är [...]

Läs mer
/div

En lovsång till livets Gud

måndag, 12 december 2011 Befrielseteologi på svenska

Varje vecka publicerar vi en bibelmeditation i samarbete med Uppsala missionskyrka. Denna veckas meditation reflekterar över Marias lovsång i Luk. 1:46-55.
När en kvinna blir gravid händer ofta det som hände med Maria, en lyskraft inifrån och en varm och lugn övertygelse färgar hennes person. Hon är bärare av liv och allt annat får sina proportioner [...]

Läs mer
/div

Snart, om en liten tid…

måndag, 5 december 2011 Befrielseteologi på svenska

Varje vecka publicerar vi en bibelmeditation i samarbete med Uppsala missionskyrka. Denna veckas meditation utgår från Jesaja 20:17-21.
Snart, om en liten tid… Vi har behov av drömmar, visioner och en framtid då alla våra drömmar ska fyllas med verklighet. Om någon tar ifrån oss vår framtid förlorar vi kraften att leva. Om våra livsvillkor kraftigt [...]

Läs mer
/div

Guds rike är nära

måndag, 28 november 2011 Befrielseteologi på svenska

Varje vecka publicerar vi en bibelmeditation i samarbete med Uppsala Missionskyrka. Denna veckas meditation tar sin utgångspunkt i Luk. 21:25-36, där Jesus pekar på dem blommande fikonträden som tecken på att sommaren nalkas som ett sätt att vidga vyerna på sina lärjungar så de inser att Guds rike är nära.
”… Den öppna människan: fåglar flyger [...]

Läs mer
/div

Kyrkan måste bekämpa hatet

torsdag, 24 november 2011 Att vara folkkyrka

Kristna och islamska företrädare i Norge har beslutat att tillsammans bekämpa främlingsfientligheten och extremismen. Det är utmärkt. Smedjans Helle Klein skriver i Kyrkans tidning i dag om kyrkan som fredsbyggare och motkraft till hatet.
I Norge efter de förfärliga dåden i Oslo och på Utöya har frågan om islamofobin och extremismen blivit akut. Kyrkans präster uppträdde [...]

Läs mer
/div

Vår fader är en revolutionär bön

måndag, 21 november 2011 Befrielseteologi på svenska

Varje vecka publicerar vi en bibelmeditation i samarbete med Uppsala Missionskyrka. Denna veckas meditation utgår från Matt 6: 9-15, där Jesus lär oss att be Vår Fader.
”Förlåt” är inget ofarligt ord så som det används i den här bönen. Det handlar om ett maktfrånträde, att avsäga sig makten över den som är skyldig. Jesus provocerar [...]

Läs mer
/div