En framväxande moralism utan politiska visioner hotar yttrandefriheten, skriver Mattias Irving.
Nationalekonomen Olof Johansson-Stenman kopplade nyligen samman de senaste tvåhundra årens framsteg för demokrati och mänskliga rättigheter med en allt snabbare global tillväxt. Det var ett försvar av kapitalismen som gick förbi obemött i den för övrigt rätt bleka radiodebatten i P1.
I USA var det fackföreningskvinnorna som ledde vägen framåt för ökad jämställdhet, inte industripamparna. Landets självständighetsdeklaration, ett av de tidigaste politiska dokumenten som formulerade människans oavytterliga rättigheter, skrevs av personer vars åsikter om bankväsendet vi knappast behöver dryfta.
Den som vill se hur högt kapitalet håller frågan om mänskliga rättigheter behöver dock varken söka sig bakåt i tiden eller över havet. Igår rapporterade SR om Ronald Hånell som i tio års tid har sålt i bankernas ögon ”omoraliska” filmer och böcker på nätet: Skräck och erotik. Men nu är det slut med detta: Han har konsekvent motarbetats av banker som inte velat genomföra betalningsuppdrag till hans verksamhet. SR berättar om att ”Svenska banker och betaltjänster spärrar och registrerar företag som säljer vad man kallar ‘olämpliga produkter och kulturformer’.”
Det är en skrämmande gåta hur bankerna över huvud taget kan uppleva sig ha mandat att sortera kultur, särskilt i så totalitära fack som ”lämplig” och ”olämplig”. Har berörda banker reflekterat kring yttrandefrihetens premisser? Vad är yttrandefrihet egentligen värt, om stora samhällsaktörer anser sig ha rätten att självsvåldigt skada distributionen av det fria ordet, utifrån den egna moralsynen?
Facebook står för precis samma självsvåldiga undfallenhet för moralism som bankerna. Semesterbilder har tagits bort utan förhandling om de råkar visa lite för mycket hud för Facebooks smak. Amningsbilder sorteras konsekvent bort, liksom, vid tillfällen i det förflutna, bilder på kyssande män. LÄS MER
{ Comments on this entry are closed }




Kyrkans diakonala roll i världen efterfrågas av många, men den profetiska utmaningen att ifrågasätta de samhällsstrukturer och ekonomiska drivkrafter som orsakar både fattigdom, konflikter och andra miljöhot, verkar det vara få som är intresserade av. Den globala ekonomiska tillväxten tycks vara heligare än fattiga barn, skriver Eskil Jonsson, ekonom och debattör, apropå Seglora smedjas serie om diakonerna, nyfattigdomen och påskuppropet.











