Berättarkonsten kallas ofta för en av världens äldsta konster. Redan långt innan sumererna i Mesopotamien ristade de första tecknen i lera fanns det med största sannolikhet en levande och urgammal muntlig berättartradition i alla kända samhällen i världen. Berättandet är en universell konst vars betydelse inte har minskat genom årtusendena.

Det vore inte helt fel att kalla människan för det berättande djuret. Till skillnad från min slumrande katt som spinner förnöjt i solen, på det där sättet som bara katter kan, behöver vi människor formulera en sammanhängande berättelse att placera in oss själva i, för att vi ska kunna vara lyckliga. När den berättelsen bryter ihop följer vi oftast med den på färden neråt, desillusionerade.

Man kunde tycka att detta ord, desillusionerad, är lite självmotsägande. Det borde istället vara befriande att göra upp med och bli kvitt sina illusioner – de är ju inte verkliga? Men det är precis tvärtom. Psykoanalytikern Jacques Lacan påvisade att illusionen är central för vår förmåga att finnas till i världen.

Nyare forskning har förändrat vår syn på signalsubstansen dopamin. Tidigare har man trott att dopamin är en av de substanser som ger oss en känsla av tillfredsställelse. Nu tyder forskningen på att det istället är dopaminet som ger oss själva begäret efter tillfredsställelse. Det är en volymkontroll för den inre, begärande rösten, som riktar vår uppmärksamhet mot de olika ting som är relevanta för våra intressen.

Men vad avgör vilka ting som denna inre röst reagerar på? Enligt Lacan är det just illusionen, eller berättelsen, som laddar ett vardagligt ting med de kvaliteter vi behöver för att kunna begära det, som skapar en kontext där vårt begär är tillåtet och förklarligt. Utan en berättelse som samordnar vårt psykiska liv kan vi inte fungera tillfredsställande. Därför är det intressant att konstatera att ordet desillusion ofta konnoterar en djupgående besvikelse, fastän ordet i sin mest korrekta betydelse handlar om ett enkelt misstag i perceptionen, inte om ett löfte som har brutits.

Barns berättelser är ofta improviserade, rudimentära lappverk. De lånar in karaktärer som de har sett på TV, kopierar händelser som de tagit intryck av och smälter samman allt detta i ett språkligt provisorium vars enda syfte är att låta dem återuppleva vissa känslor, engagera sig i ett skeende utifrån en språklig maktposition – barnet är narratören och har kontroll över berättelsen. LÄS MER

{ 3 comments }