Polismannen John Pike valde den enklaste tänkbara lösningen när hans polisstyrka stod inför en rad unga människor som utövade passivt motstånd och vägrade att upphöra med sin demonstration. De satt på marken i en lång rad, hukade, stilla. Pike började i ena änden av ledet och en frätande röd stråle av pepparsprej följde hans stadiga marsch längs de sittande människorna. Elva personer behövde få sina ögon omvårdade efter attacken, två fördes till sjukhus. En man hostade blod hela 45 minuter senare.

Till en början försvarades Pikes angrepp av polischefen, som till och med uttryckte en viss stolthet över polisens insats. Hon menade att det var en hotfull och obehaglig situation för polisstyrkan som kallats in för att riva Occupyrörelsens tältläger på Davis University i Kalifornien. Polisen hade inget val. Men när denna video som visar det faktiska förloppet nådde de breda massorna blev upprördheten så stor att de tvingades tillsätta en kommission för att ”se över ärendet”.

När Zuccotti Park i New York skulle rensas var polisen fast besluten att inte låta några kameror dokumentera vad som hände. Inte nog med att de motade bort tidningsjournalister från platsen, de förbjöd även en tidningshelikopter att övervaka aktionen mot det stora tältläger som var hjärtat i Occupyrörelsen.

Det är lätt att förstå varför polisen i USA vill verka utan att bli dokumenterade. Det var lönlöst för mannen i klippet nedan att förhöra sig om ifall han befann sig på ett godkänt avstånd från avspärrningen. Han beskjöts ändå utan förvarning av en anonym polisman i Oakland.

Det är en ofta upprepad truism att den mobila tekniken och de sociala medierna har haft en stor roll för det senaste årets demokratiska revolutioner runtom i världen. Det pratas om att demonstranter har kunnat synkronisera sina protester och göra sig mer synliga än tidigare. Vad som kanske pratas mindre om, är hur demonstrationer på ett håll i världen ger upphov till spontana demonstrationer i helt andra länder och kulturer.

Det finns en identifikation mellan olika grupper runtom i världen som korsar också de bredaste gap och barriärer. I Tokyo finns det också en Occupyrörelse. De använder den amerikanska motsvarighetens namn och demonstrationskoncept, men deras sakfråga är en helt annan: Occupy Tokyo handlar om medborgarnas ilska över lögnaktiga politiker och medier i samband med den ännu pågående Fukushimakatastrofen. Har du inte hört om detta? Det är inte så konstigt i så fall – Japanska massmedier gör sitt bästa för att aktivt tiga ihjäl rörelsen.

I själva verket utmärker sig Occupyrörelsen kanske just av att den inte utmärker sig? Den samlar alla sorters människor, alla ideologier och snart sagt alla klasser i samhället. Den enda gemensamma nämnaren är så närmast banal att den kanske också är den enda förklaringen till att rörelsen kan fortsätta existera: Rättvisa.

Kampen för rättvisa började inte i Zuccotti park i september. Den tog sin början i Tunisien, i samband med den Arabiska våren. Det borde inte gå att ta miste på det tydliga släktskapet i anden mellan Occupyrörelsens ”we are 99%” och Tahrirtorgets ikoniska manifestationer som suddade ut alla gränser mellan människorna som stod upp mot den lilla förtryckande eliten. Ropet efter rättvisa kommer inte längre från de få, utan från de många. LÄS MER

{ 1 comment }