För att veta vart vi är på väg så bör vi komma ihåg var vi kommer ifrån. I tider av akut ekonomisk kris ökar risken att vi glömmer vår historia för att skydda vår tillväxt. Men sådan selektiv glömska är sällan utan sitt pris, skriver Mattias Irving i sin måndagskrönika, som för oss från Paris 1656 via det moderna Ungern och  till sveket mot de utförsäkrade i dagens Sverige.

År 1656 slog dörrarna upp för det beryktade Hôpital général i Paris. Det var en plats som stod utanför det vanliga rättsväsendet. Du kunde inte dömas av domstol att hamna på Hôpital général, utan denna inrättning hade sin egen polis och sina egna tribunaler, med det uttryckliga syftet att hålla sedeslösa, vansinniga och tiggare borta från Paris gator.

Denna besynnerliga episod i Paris historia har kommit att kallas för den stora interneringen. Under en tid satt över 1% av Paris befolkning inlåst på Hôpital général. Tiggarna och lösdrivarna spärrades inte egentligen in av medicinska eller ens humanitära skäl: denna internering ägde rum för att en stat som hade levat över sina tillgångar behövde finna vägar att kontrollera de ”ostyriga elementen” och få ekonomin på fötter. Filosofen och historikern Michel Foucault skriver:

När interneringen genomfördes hade det skapats ett komplex bestående av en ny sensibilitet inför misären och inför plikten att hjälpa, nya reaktionsformer inför de ekonomiska problemen, arbetslösheten och sysslolösheten, en ny arbetsetik, men också drömmen om en stat där den moraliska skyldigheten sammansmälter med civillagen under tvångets auktoritära form. (Foucault, Vansinnets historia, s. 58)

Interneringens påbud syftade därför, menade Foucault, till att mobilisera den stora massan av arbetslösa i en tid av ekonomisk tillbakagång. Den blev ett sätt att få de smutsiga arbetena utförda i samhället och bidra till välstånd för alla, till minimala omkostnader. Tukthusen var i denna bemärkelse ekonomiska institutioner, men de drevs även av ett arbetsmoralistiskt imperativ.

De som spärrades in var de individer och samhällsgrupper som inte kunde anpassa sig till de krafter som för att råda bot på den sviktande ekonomin satte upp arbetet som det högsta samhälleliga, moraliska värdet. Interneringen var nära kopplad till en ny arbetsetik som innebar ett generellt fördömande av sysslolösheten i alla dess former – ty sysslolösa händer utför Djävulens verk. Detta ledde också snart till en ny inställning till fattigdom på flera håll i Europa – var du fattig så var du dessutom sedeslös och opålitlig, omoralisk. LÄS MER

{ 2 comments }