Cia Wadstein, lärare i själavård/pastoralteologi vid Pastoralinstitutet i Uppsala, höll ett föredrag på temat ”Från Klagovisorna till jämlikhetens själastuga – själavård i ett maktperspektiv” under Seglora smedjas Temadygn på Sigtunastiftelsen i söndags (4/9). Här publicerar vi det fantastiska föredraget i sin helhet.

Knappt två månader har gått sedan terrorattentatet i Norge ägde rum, den 22 juli, en dag som av biskopen i Oslo har kommit att kallas för Norges långfredag. Det som drev massmördaren Anders Behring Bergvik att begå denna terrorhandling var ondska och ett hat mot muslimer och mot arbetarrörelsen. Det han gjorde har på nytt påmint oss om att det kanske inte är Gud som kan, eller än mindre vill förgöra oss och vår jord utan människor.

Det finns tillfällen då livet är så eländigt att det enda teologiskt rättmätiga kvädet är klagovisor, skriver Jesper Svartvik i en artikel efter Tsunamin. I artikeln lyfter han fram Klagovisorna och dess genre som överlevandelitteratur. Texterna i Klagovisorna är vittnesbörd om lidande, meningslöshet, vanmakt och sorg snarare än objekt för vår längtan och strävan att ständigt förklara och försvara. Därmed är, skriver Svartvik, Klagovisorna ett oavslutat verk.

Det är Guds tystnad i texten och, bortsett från några verser i 3:e kapitlet (22-26,) författarens vägran att gå bortom dödsskuggans dal som gör det till ett oavslutat verk. I Klagovisorna, som är skrivna efter Jerusalems fall 587 före kr, då staden efter en lång belägring erövrades och förstördes av babyloniska trupper, är det Sions röst som hörs, och Gud som tiger. Överlevnad saknas i Klagovisorna och det är det som garanterar att texten har överlevt i vår pinade värld.

Så länge Gud ”bor” i templet, så länge Guds närvaro finns i templet, kan folkets fiende inget göra, men när Gud drar sig tillbaka från templet kommer fienden och förstör allt. Konsekvensen av detta är att Gud dras in i människornas situation. Inte bara Jerusalems befolkning blir hemlös när staden faller -Gud själv blir hemlös eftersom templet inte längre finns.

Som en konsekvens av detta blir Gud rastlös och sömnlös (PS 121:4: Han sover aldrig, han vakar ständigt) av medkänsla, oro och omsorg. En oro och rastlöshet så som det står uttrycks i det andra förbundets texter beror på att Gud inte längre har något ställe att vila sitt huvud. Efter Jerusalems fall är Gud  inte längre i Sion, dvs. i templet, utan med Sion, genom att försöka trösta Sion trots det som sker. Guds omsorg manifesteras i Guds sorg över det som sker.

LÄS MER

{ Comments on this entry are closed }