I vår serie Vägval 22 juli låter vi olika skribenter reflektera över vår tids utmaningar för kyrka och samhälle. I dag skriver prästen Karin Långström Vinge om sin erfarenhet av kyrkan som brobyggare mellan kristna och muslimer. Två killars död i en bilolycka ledde till gemensam reflektion över det djupast mänskliga. Vi delar sorgen oavsett tro och bakgrund.

Tiden har stannat ett slag. Kyrkan har fyllts till bredden av unga, sörjande människor. Orgelns stilla brus fyller rummet, och jag stämmer av det sista med de medverkande. Mina välkomstord och den första bibeltexten ur Psaltaren tolkas till arabiska av en kristen från Libanon. En imam ställer sig bredvid mig och sjunger några verser ur Koranen medan syrianska kristna kramar sina radband och håller dem hårt mot sina hjärtan.

Vi har samlats till minnesstund för två killar som dött i en bilolycka några dagar tidigare. En muslim och en syriansk kristen. Redan första dagen efter olyckan blev Svenska kyrkan en brobyggare i stödet till anhöriga och vänner. Naturligtvis i kraft av de resurser i form av personal och tekniska möjligheter  som vi har till vårt förfogande,  men det finns också något i vårt uppdrag att vara folkkyrka som gör att vi kan samla folk – inte bara, men inte minst när kris och kaos råder.

I sorgens mitt kunde åsikter, positioneringar och ställningstaganden tona bort. Nu återstod endast frågorna: hur kan man leva med att två tonåringar dör? Hur kan vi hjälpa varandra? Hur kan vi finna tröst och styrka i Gud?

Jag spar nya erfarenheter och vänskaper i mitt hjärta. Vi är egentligen inte särskilt olika. Att förlora ett barn är lika förfärligt oavsett kultur eller religion. Att försöka trösta är en lika stor och svår uppgift oavsett om man är präst, imam, gymnasielärare eller rabbin. Frågan var Gud var den där natten är lika brinnande oavsett bekännelse.

LÄS MER

{ Comments on this entry are closed }

I vår serie Vägval 22 juli låter vi olika skribenter reflektera över vår tids utmaningar för religion och samhälle. Seglora smedjas spanare Annika Sjöqvist Platzer tar hjälp av sociologen Zygmunt Bauman och resonerar om vår tids ”flytande rädsla”. Hur hantera de modernitetens ambivalenser som präglar vår tid?

Sjuåringen som står mig nära är bjuden på födelsedagskalas. Nej det handlar inte om saft och tårta utan hyrd lokal där den, enligt hemsidan, ”snabba och högteknologiska sporten” Lasergame utförs. I spelet, där två lag tävlar mot varandra, skjuter man med en ofarlig laser som registreras mot västar för att markera träff. Spelet går ut på att, utan att själv bli träffad, skjuta så många motståndare som möjligt och förstöra deras bas. Blir man ändå träffad ges några sekunder innan man kan bli skjuten på nytt.

”Du smyger runt på vår 500 kvadratmeter stora laserarena till dunkande musik, uv – belysning och fullt med discorök”, informeras på hemsidan. Förstärkningseffekterna gäller dock inte vid barnkalas.

Sjuåringens reaktion? Hon var rädd och valde att inte delta i aktiviteten.

En månad tidigare är det inte sport eller spel när en 32-åring skjuter med automatvapen och dödar 69, främst unga, människor på en ö utanför Oslo. Och dessförinnan bombar regeringskvarteret där åtta människor mister livet.

- En av mina kollegor dödades av bomben i Oslo, husdelarna föll över henne när hon var på väg ut . Fast det var fredag, och många redan hade gått, hade hon stannat kvar på kontoret. Nu sörjs hon av man och tre barn, berättar en av den norske statsministerns medarbetare.

Vi har inte haft kontakt på länge, nu mailar jag honom för att uttrycka medkänsla och samtidigt beundran över Stoltenbergs ledarskap. ”Ja statsministern framträder med trygghet och värme och det imponerar också på oss som arbetar nära honom”, svarar han.

LÄS MER

{ Comments on this entry are closed }

I vår serie Vägval 22 juli låter vi olika skribenter reflektera över vår tids utmaningar för religion och samhälle. Kulturantropologen och Seglora smedjas spanare Mikael Kurkiala har synat näthatet och resonerar om människoblivandets svårigheter i vår sekulariserade kultur. Vi saknar helt enkelt en ”människoutbildning” och reflexion över människans helighet.

Jag blir ombedd att skriva något om ”näthatet”.  OK. Jag googlar runt och hittar det bums på chattforum och läsarkommentarer till publicerade artiklar. Här tar folk tar heder och ära av varandra, av kvinnor, av invandrare, av bögar. Språket är rått, kyligt, förnumstigt, grammatiskt inkorrekt och ironiskt.  Någonstans där ute sitter folk (främst män tror jag) och ömsom pyser, ömsom vräker ut sin vrede, sitt förakt och sitt hat.

Vissa ämnen väcker mer av dessa känslor än andra. Skriver du om den globala uppvärmningen eller ekonomiska krisen tenderar inläggen att pendla mellan initierade kommentarer och indignerade avfärdanden. Det är inte alltid respektfullt men det är en rudimentär form av samtal. Men skriver du om invandring eller religion eller homosexuellas rättigheter drunknar samtalet i hånfulla tillmälen, förakt och hat.

Efter att under en halvtimme tagit del av axplock av detta gytter av hat och förakt stänger jag ner Internet och lägger en patiens och känner tacksamhet för att ”människokärlek” inte ingår bland kvalifikationerna för min tjänst vid Uppsala universitet. För just då känner jag ingen. Jag anar hos mig själv just den känsla så många av ”näthatarna” ger uttryck för: bunta ihop och slå ihjäl. Idioter. Homofober. Xenofober. Vår värld vore bättre utan er. Och jag känner en stark lust att själva äntra scenen. Jag vill också hata lite grand.

Jag kan spontant tänka mig två tankemodeller för att förstå näthatet: Tryckkokarmodellen och växthusmodellen. Den förra, som jag föreställer mig är den dominerande, hävdar att det existerar ett utbrett folkligt missnöje med tingens ordning, ibland utvecklat till hat (kanaliserat mot invandrare, kvinnor, bögar, religiösa, etc.), som sociala medier bara blottlägger. Här ges vi chansen att kika in under locket och få en glimt av vad som puttrar i botten på den gryta som är den svenska folksjälen. Att tvinga ”näthatare” att identifiera sig leder inte till att hatet upphör utan till att det söker sig andra kanaler. Locket läggs på men hatet fortsätter att puttra tills det kanske kokar över.

Växthusmodellen, däremot, skulle hävda att sociala medier inte blottlägger hatet utan skapar det. Tidningarnas kommentarsfält blir då en plats (men givetvis inte den enda) där man lär sig att hata. Man tar alltså inte nödvändigtvis med sig hatet in på denna arena – det är här man utvecklar det. De blir ett slags mentala gym där den frekvente besökaren blir bättre och bättre på att hata, förakta, förlöjliga och förnedra.

Nu tror jag inte att den ena modellen är fel och den andra rätt. Det ligger nog en hel del sanning i dem båda. Men jag tror att växthusmodellen är den som är minst reflekterad över och också den som inger mest hopp. Jag prövar den knappast originella tanken att ”människa” borde vara ett verb, något man kan göra (eller underlåta att göra), snarare än ett substantiv (något man är). Enligt denna tanke är människan en tillblivelseprocess, inbegripen i ett människoblivande som i många religiösa traditioner dessutom har ett bestämt mål: att bli gudalik.

LÄS MER

{ Comments on this entry are closed }