Kyrkans identitet framställs i Bibeln som Kristi kropp med många olika lemmar som är ömsesidigt beroende av varandra. Det är en stark symbol för Guds kärlek till hela världen, skriver Eskil Jonsson doktor i ekonomi och med bakgrund i EFS. Nattvarden ”ett enda bröd, en enda kropp” är ett fundament för kyrkans profetiska roll i samhället och visar på samhörighet även med andra religioner, menar Jonsson. Denna debattartikel sändes till Kyrkans tidning i höstas då den sk. identitetsdebatten pågick, men blev aldrig publicerad.

Debatten om kyrkans identitet tycks ha blivit alltmer kontroversiell. Hänvisningen till Svenska kyrkans identitet har av några använts för att hävda en egen trosbekännelse som avgränsar den både från frikyrkor och andra religioner liksom världen i övrigt. Ja även inom varje församling uppstår idag ofta olika ”teologiska kulturer” i olika gudstjänstformer som konkurrerar med varann. ”En del håller sig till Paulus och andra håller sig till Petrus”.

Men kyrkans identitet framställs i Bibeln som Kristi kropp med olika lemmar som är ömsesidigt beroende på det sätt som manifesteras t.ex. i nattvarden. ”Så är vi, fastän många, en enda kropp och får del av ett enda bröd”. Det är en mycket stark symbol både för Guds kärlek till hela världen, den kristna enheten och den medmänskliga solidariteten och rättvisan.

Detta sakrament säger nästan allt om vad det innebär att vara kyrka, att kärlek, försoning, fred och enhet är den ”röda tråd” som skall genomsyra vad kyrkan gör, vilket också framgår av Jesu undervisning om Guds rike. Kyrkans identitet och inte minst frågor om beslutsfattande, ekonomi och ledarskap borde då också präglas av ”att tjäna varandra var och en med de gåvor var och en har fått gratis av nåd”. Även trosbekännelsen för varje trossamfund borde genomsyras av denna gemensamma och radikala identitet. Den ger också ett tydligare fundament för kyrkans profetiska roll i samhället och visar på samhörighet även med andra religioner och den värld som törstar efter fred och rättvisa.

I Svenska kyrkans strukturutredning Närhet och Samverkan, som också debatterats mycket tycks emellertid denna djupare identitet inte ha någon direkt betydelse för t.ex. ekonomi och organisation. Utgångspunkten är snarare Lagen om Svenska kyrkan, kyrkoordningen, den lutherska bekännelsen och församlingsinstruktionen för respektive stift, pastorat och församling. Den reglerar de olika uppgifter som de anställda och kyrkoråden skall utföra dvs fira gudstjänst, undervisa, döpa, viga, begrava, m.m. Men här sägs egentligen inget alls om vad en kyrka i djupare mening är och hur det kan påverka hur kyrkan leds och organiseras. Varför?

LÄS MER

{ 0 comments }

Debatt

Liberalismens röst?

inlägg av Red den 5 mars 2012 · 6 reflexioner

Vad tycker vår största liberala tidning egentligen om kravet på förbud mot manlig omskärelse eller om kravet att kyrkan ska sluta älta Breivik och dra en skarpare gräns mot islam? DN:s Erik Helmerson dömer på ledarplats ut en debatt som han uppenbart inte har läst in sig på och undviker att ta ställning i sak, skriver författaren och journalisten Göran Rosenberg.

Jag läser med stigande förvåning en signerad ledarartikel av Erik Helmerson i Dagens Nyheter (4.3.2012). Utgångspunkten är att prästen Annika Borg fått oförtjänt på huden för att ha ”skrivit kritiskt ” om manlig omskärelse tillsammans med bland andra Humanisternas ordförande Christer Sturmark. Denna hudflängning har hon beståtts med av en falang inom kyrkan ”som predikar ett närmande mellan kyrkan och de svenska muslimerna och som vill tona ner skillnaderna mellan kristendom och islam”. Enligt Helmerson har ”fejden gett upphov till stundtals parodiskt hårda ord från båda sidor”.

Detta påminner inte så lite om tjuven som ropar ta fast tjuven. Eller än värre, om det slags propaganda som inte drar sig för att ersätta fakta med fiktion.

Här därför några lätt kontrollerbara fakta för Erik Helmerson att begrunda.

Annika Borg, Christer Sturmark m fl ”kritiserade” inte manlig spädbarnsomskärelse i sitt upprop. De krävde ett statligt ingripande och förbud (”nolltolerans”). De skrädde inte heller orden. Judiska och muslimska föräldrar jämfördes med barnmisshandlare som ägnade sig åt att skära ”i sina friska barns kroppar”, och åt ”märkning av sina barn” och åt religiöst stympande av pojkkroppar och antyddes lika gärna ha kunnat ägna sig åt att skära örsnibbarna av dem.

Detta upprop publicerades på debattsidan i Dagens Nyheter den 18.11.2011 utan att vare sig Erik Helmerson eller någon annan på Dagens Nyheters liberala ledarredaktion fann det mödan värt att lyfta pennan. Exempelvis för att diskutera huruvida detta oprovocerade förbudskrav mot en helt central initiationsrit inom framförallt judendomen var förenligt med religionsfriheten sådan den tillämpats i Sverige sedan 1700-talet (dvs sedan judar fick tillåtelse att här utöva sin religion).

Inte heller lyfte någon på DN pennan när debatten så småningom tog fart på Svenska Dagbladets kultursidor och frågans principiella betydelse blottlades och tydliggjordes. I den mån Erik Helmerson kan finna exempel på ”parodiskt hårda ord” hos dem som gick i svaromål mot förbudskravet, får han gärna redovisa dem.

Däremot excellerade förbudsivrarna gärna i konsten att förvandla sig själva till offer och offren till angripare. Själv påstods jag ha jämfört Borg & Co ”med nazisterna”, vilket vem som helst kan försäkra sig om att jag inte hade gjort. Vad jag däremot tillät mig att påtala var förbudskravets rötter i en lång och tidvis ödesdiger historia av framförallt kristen antijudaism. Samt att nazisterna onekligen bara behövde dra ner byxorna på pojkar och män för att försäkra sig om identiteten på sina offer. Detta för att påvisa omskärelsens fortsatt starka symboliska och emotionella betydelse i den judiska tillvaron, och därmed den historiska ignoransen eller okänsligheten (eller något ännu värre) hos förbudsivrarna.

LÄS MER

{ 6 comments }

Debatt

Förenklingar ger extremismen näring

inlägg av Red den 3 mars 2012 · 27 reflexioner

Petter Zachrisson är teologistuderande och engagerad i frågor kring tro och hbtq-personers erfarenheter inom kyrkan och utanför, samt vikten att låta varje människa söka sin egen identitet, politiskt, sexuellt-kroppsligt och religiöst. Han skriver idag om farorna med förenklade resonemang om minoritetsgrupper i samhället.

Jag funderar över nyhumanismen, religionskritik och intolerans. Fram till år 2000 när statskyrkan upphörde existera, hade den sekulära ateismen en självklar roll med Svenska Kyrkan som motpart, efter skilsmässan kyrka-stat uppstod ett fenomen som sker över hela Europa. En nyateism breder ut sig som gör kulturell och religiös pluralism till sin nya angreppspunkt.

Fd Human-etiska förbundet som haft sin självklara antagonist i statskyrkan började efter år 2000 istället att positionera sig mot den nya pluralism som vi erfar idag, mot etiska och religiösa minoriteter i Sverige. Istället för att medverka för integration verkar ideologin snarare gå ut på assimilation. Begrepp som religion ställs mot rationalitet, den senare som den självklara storhet som speglar det som uppfattas som kärnan i svensk demokrati. Det som är allvarligt ur demokratisk synvinkel är sättet debatten drivs på som snarare visar på intolerans mot det/dem som upplevs främmande i vårt svenska samhälle.

Oftast tar manliga svenskfödda akademiker ställning mot muslimska kvinnor som driver frågor om rätten att bära huvudsjal, hävda sin identitet – och de männen anför paradoxalt nog jämställdhet och antifeminism som argument mot kvinnors egna krav på att bära slöja. När en muslimsk man inte vill ta sin arbetsgivare i handen utmålas hela gruppen muslimer som sexistiska och inskränkta (Islam som medeltida) i media. LÄS MER

{ 27 comments }

Feminism och hedersvåld

Tysta inte Fadime!

inlägg av Mattias Irving den 27 januari 2012 · 2 reflexioner

Debattören och skribenten Nasrin Sjögren skrev förra veckan en text på SVT Debatt som ifrågasatte svenska feministers hållning gentemot hedersvåldet som användbart begrepp. Hon namnger bland annat Seglora Smedja som en av de röster som ifrågasatt hedersvåldet, på grund av Mattias Irvings artikel där han redogjorde för hur slarvigt våldet mot kvinnor debatteras i Sverige idag. Här svarar Mattias.

Det är svårt att gå i svaromål mot Sjögren, av flera anledningar. Hon skriver ett dokument över sitt eget människoöde, vilket är en modig och självutlämnande sak att göra. Det finns mycket att lära av Sjögrens text om hennes egna erfarenheter av hedersvåld, och jag har förståelse och respekt för hennes position. Likväl finns det goda skäl till att en replik behöver skrivas.

Jag menar att Sjögrens text stundom uppvisar samma trend som i hennes övriga journalistiska gärning: viktiga nyanser suddas ut och meningsmotståndare klumpas samman till amorfa karikatyrer som sedan bekvämt avfärdas. Så har det sett ut när Sjögren har debatterat för inskränkningar i aborträtten. Likadant har det låtit närhelst ordet Islam nämns i hennes sammanhang. Jag minns mycket tydligt hur hon i en twitterkonversation utan att tveka kallar Islam för en våldsideologi och ett medeltida påfund.

Det vore lika opassande som opportunt att beskriva Sjögrens allmänna skepsis till Islam som ett resultat av enbart hennes egna personliga erfarenheter av ett förtryck som hon väljer att kalla hedersrelaterat. Det vore att föra in en personlig dimension i debatten som vi bättre klarar oss utan. Lika opassande vore det att underkänna hennes egen beskrivning av det våld och de hot som hon utsatts för. Vill hon kalla detta för hedersvåld utifrån sitt perspektiv som brottsoffer så vore det inte min roll att ifrågasätta det.

Men det innebär inte att vi ska sluta analysera och försöka förstå vad hedersvåldet betyder, och hur vi ska komma till rätta med det. Att kalla hedersvåld för något annat än ett könsförtryck i den patriarkala traditionens anda vore också att förminska systematiken, ja, själva det väldiga och vältrande i den maktapparat för vars skull många tusentals kvinnor drabbas, bara i Sverige. Den som kallar det patriarkala våldet för en skönmålning eller en politiskt korrekt omskrivning av verkligheten, har inte på djupet satt sig in i patriarkatets infernaliska uttrycksformer.

LÄS MER

{ 2 comments }

Debatt

Mer reflektion kring toleransen behövs

inlägg av Red den 24 januari 2012 · 4 reflexioner

Kyrkan får inte skydda intoleransen i toleransens namn, skriver Jonatan Bäckelie som är politisk teolog och skribent. Samtidigt har samhället mycket att lära av kyrkans människokärlek. Ibland måste vi ifrågasätta både vår intolerans och vår tolerans. De ingår i ett intrikat förhållande.

Idag vill många argumentera för att kyrkan varit och förblir en anti-intellektuell plats. Otroligt mycket dåligt har naturligtvis gjorts i kyrkans namn, men det vore historielöst att tro att kyrkan – eller i ett mångreligiöst land som Sverige kan vi istället även tala om religionen – ensidigt varit en kraft som vill bromsa, tygla, tysta och backa bandet. Kyrkan och kanske klostren framför allt har varit en tillflyktsort för människor som kommit på kant med rättvisan (som allt som oftast var synnerligen orättvis, så här sett i backspegeln), staten eller fursten. Dessutom var munkar länge några av de få som kunde läsa, skriva och skriva av (dvs kopiera) böcker. Inte undra på att teologin är ett av de akademiska ämnena med längst historia.

Idag är kyrkan en plats där intoleranta välkomnas. Där marginaliserade tankar och strömningar fortfarande får finnas, där de får gömma sig. Problemet här är att om det historiskt många gånger var intellektuella som sökte beskydd är det idag ofta anti-intellektuella. Det är inget problem i sig att människor välkomnas in i en gemenskap. Problemet är när en viss typ av tankeströmningar, exempelvis den Birroska läran, får florera så mycket att de blir tongivande. Problem uppstår när kyrkan inte heller agerar kritiskt och skapar mötesplatser. Inte för att alla ska tycka samma, men för att de riktigt dumma idéerna ska kunna stötas mot långt mycket mer insiktsfulla. När detta sker blir kyrkan en tillflyktsort, en sista utpost, för människor och åsikter som inte är populära i resten av samhället och de kommer ibland tyvärr även att förväxlas med och talas om synonymt med kyrkan.

LÄS MER

{ 4 comments }

Bengt Olof Dike,  kyrkoråds- och kyrkofullmäktigeledamot, är en flitig läsare på Seglora smedjas webtidning. Idag skriver han en debattartikel där han diskuterar missionsbefallningen och ställer frågor om dess roll för Seglora smedja.

Rubrikens ord är en fråga till Seglora smedja som jag – och dess övriga nätläsare, hoppas jag – önskar få ett auktoritativt svar på.

Den handlar alltså om missionsbefallningens innebörd för smedjan – vad befallningen betyder, hur viktig den är och vilka krav den ställer på kristenhetens olika samfund.

Smedjans aktiviteter är många och intressanta, de flesta samhälls- och tidsaktuella och inte sällan gräns- och religionsöverskridande, där särskilt islam kommer i blickpunkten. Tolerans och respekt inför, och vidsynthet gentemot andra religioner är ett ofta uttalat och outtalat budskap i smedjans olika program och allmänna opinionsbildning. Det är bra. Religionsfriheten är en fastslagen rätt i grundlagen, solidariteten med våra bröder och systrar –oavsett deras religion, ras och politiska uppfattning – bör vara lika fastgjuten i vårt mänskliga och dagliga handlande, fast det tyvärr finns en del att önska på den punkten.

Men vad innebär då för oss, som är engagerade i exempelvis Svenska kyrkan – alltså bland andra Seglora smedja – Jesus ord i missionsbefallningen (Matteus 28:16-20):

”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” (min kursivering).

Texten är tydlig och kan inte missförstås eller tolkas på skilda sätt:

-Gå ut och gör alla folk till lärjungar!

Alltså frimodigt stå upp för och verka aktivt i missionsarbete för den religion, som är vår och som har varit vårt lands i över tusen år? Är det missionsbefallningens uppmaning till oss – präster och förtroendevalda i Svenska kyrkan, Seglora smedja och undertecknad? LÄS MER

{ 6 comments }

Debatt

Inför 6-timmars arbetsdag i kyrkan

inlägg av Red den 16 november 2011 · 10 reflexioner

De stressrelaterade sjukdomarna blir allt vanligare för Svenska kyrkans präster, framförallt bland de präster som är kvinnor. Det är dags för Svenska kyrkan att sänka arbetstiden för sina anställda till 6 timmar om dagen, skriver debattörerna Mir Englund Dusim och Marta Gustavsson.

Förra veckan presenterades nyheten som kanske inte var en nyhet – att präster som är kvinnor är den mest sjukskrivna yrkesgruppen på grund av svår stress av alla i Sverige och att de präster som är män toppar listan över män som är sjukskrivna av samma orsak. Det borde bli ramaskri, men de flesta av oss är inte förvånade.

Vem har hört om kyrkligt anställda som menar sig kunna hålla sin arbetsvecka till 40 timmar? Var Svenska kyrkan är det en rimlig förväntan att vara ledig två heldagar på en vecka? Prästkandidater får frågor av bekymrade rekryterare ifall deras familjer är införstådda med ”vad det innebär” att vara präst. Att jobba kvällar, helger och julafton är de exempel som ges, fast bakom tycks hotet lura: att jobba jämt.

Det är dags för Svenska kyrkan att sänka arbetstiden för sina anställda till 6 timmar om dagen. Har vi 19.3% stressrelaterade sjukskrivningar bland de präster som är kvinnor och 9,3% för de som är män så skulle en arbetstidssänkning förmodligen inte bli en stor ekonomisk förlust, även om vi behåller lönerna.

Tänk om vi med stolthet kunnat säga att kyrkligt anställda har tid med andlig utveckling, familj och vila. Vi hade förmodligen bromsat löneutvecklingen för heltidsanställda på sikt, men också kunnat öka löneutvecklingen för deltidsanställda eftersom deras timmar ju skulle utgöra en större andel av en kortare arbetstid. Vad vi föreslår är en djupgående förändring i vårt sätt att värdera tid, arbete och pengar.

LÄS MER

{ 10 comments }

Frälsningsarmén kränker visst homosexuella

onsdag, 25 maj 2011 Debatt

Söndagen den 8 maj visade Kalla Fakta i TV4 en granskning av homofobin i Frälsningsarmén. Man avslöjade bland annat att i Frälsningsarméns etiska dokument står att homosexualitet är en synd. Homosexuella är dock välkomna som medlemmar men får inte bli Frälsningssoldater. Frälsningarmén motarbetar också homosexuellas rättigheter politiskt, på andra håll [...]

Läs mer

Sturmark i farten – igen

tisdag, 10 maj 2011 Debatt

Vi noterar att Christer Sturmark varit särskilt aktiv i medierna de senaste dagarna. Han har bland annat skrivit i ännu en debatt om Humanisterna på tidningen Dagen. Dessutom har han hoppat på tåget i kritiken mot Frälsningsarmén efter Kalla Faktas omdiskuterade inslag. Slutligen har han idag inkommit på Newsmill med en polemik mot Seglora smedjas [...]

Läs mer

Regeringen sviker de utförsäkrade

tisdag, 26 april 2011 Debatt

Igår var Påskuppropet på allas läppar. Många tusen gjorde sina röster hörda för de svaga i samhället. Samma dag kunde Rapport berätta att man från regeringens sida valt att inte kommentera dagens manifestationer.
Varför vill inte vår högsta instans av förtroendevalda, där förtroendet måste vara som starkast, inte gå i dialog med folket? Det vittnar om [...]

Läs mer

Långfredagsmörker över Europa

fredag, 22 april 2011 Debatt

Sannfinländarnas kritik av svenskans ställning i Finland har fått en hel del uppmärksamhet i svensk media. Men den utan tvekan grövsta retoriken riktar partiföreträdare mot muslimer i allmänhet – knappt 0,8 procent av befolkningen – och somalier – ca 0,2 procent av befolkningen – i synnerhet, skriver Smedjans Peter Lööv Roos apropå valet i Finland.
En [...]

Läs mer

Helt rätt att anställa en imam i Sofia

onsdag, 9 mars 2011 Debatt

Sofia församling har beslutat att anställa en imam för det interreligiösa arbetet bland de unga på Fryshuset. Det är ett beslut i Nathan Söderbloms anda, skriver Seglora smedjas chefredaktör Helle Klein här i sin onsdagskrönika.
På Ekot i morse kunde vi höra att det högerextrema Nationella Fronten går fram i opinionen i Frankrike. Om ett år [...]

Läs mer

Ohederlig journalistik, DN!

tisdag, 1 mars 2011 Debatt

Dagens Nyheters krönikör på ledarsidan, Lena Andersson, gör då och då mer eller mindre genomtänkta utfall mot kyrka och religion. Lördagen 26/2 ifrågasatte Andersson Svenska kyrkans reklamkampanj ”Ja till respekt” och ”Nej till rasism”. Stockholms stiftsprost, Bo Larsson försökte få in ett genmäle på Dagens Nyheters ledarsida men fick besked att de inte publicerar sådant. [...]

Läs mer

Kyrka utan profeter?

torsdag, 3 februari 2011 Befrielseteologi på svenska

Smedjans Peter Lööv Roos ger sig in i den allt intensivare debatten om kyrkans roll i ett Sverige där alltfler ställs utanför samhällets försäkringssystem.
Biskop Lennart Koskinen kommenterar diakonernas upprop mot socialförsäkringssystemet och utförsäkringsreglerna: ”Man ska vara försiktig med att gå för hårt fram i politiska frågor. Jag har uppfattat det här uppropet som mycket kritiskt [...]

Läs mer

Skuldlogik med förhinder?

onsdag, 26 januari 2011 Debatt

Bengt Olof Dike, frilansjournalist och förtroendevald i Svenska kyrkan, har läst ett debattinlägg av Smedjans Angelica Karlsson och håller inte med om det han läser.
 
I Angelica Karlssons debattinlägg den 17 januari – som jag först nu tagit del av – understryks att muslimer inte skall beläggas med en kollektiv skuld för självmordsbombarens dåd i Stockholm den 11 [...]

Läs mer