Martin Lind, biskop emeritus och Bonhoefferkännare skriver om teologen Dietrich Bonhoeffers utmaning av det nazistiska naturlighetsidealet.
När jag skriver detta är det trettio grader varmt och ganska fuktigt. På mitt hotellrum i Yangon, Burma, har jag lyckats koppla upp mig på internet så att min dator fungerar.
Här i Yangon ska jag undervisa vid Myanmar Institute of Theology (MIT) för blivande pastorer i baptistkyrkan. Mitt ämne gäller Dietrich Bonhoeffers liv och tänkande. Märkligt nog har man här ett intresse för denne tyske antinazist som dog för snart sjuttio år sedan. Naken hängdes han 39 år gammal i koncentrationslägret Flossenbürg måndagen den 9 april 1945. Teologerna i Myanmar har uttryckt sin samhörighet med gamle Bonhoeffer. Här känner man sig ofta utanför, illa sedda eller behandlade som sekunda under rådande militärdiktatur.
Läget har visserligen förbättrats. Men ändå. Bonhoeffers liv och texter tolkar en kristens liv i marginalen, i utkanten. De som lever där kan känna samhörighet oberoende av tid och rum. Bland det som utmanar och bränner till in i vår tid hör Bonhoeffers tankar kring det naturliga. En bakgrund blir då nödvändig för att förstå hans radikalitet.
I det nazistiska tankebygget intog det naturliga en avgörande plats. Då utgår jag ifrån att nazismen är en beskrivbar politisk teori. Det finns en del som menar att nazismen bara var en slags ”hitlerism”, en politik som föddes och dog med Hitler. Till dessa tänkare hör inte jag. För mig är nazismen farligare just därför att den inte föddes med Hitler – det fanns tidigare tendenser i liknande riktning. Och framför allt därför att den inte försvann med Hitlers död. Den poppar ständigt upp, ofta i de mest egendomliga och oväntade sammanhang. Själv skulle jag säga att Breivik i Norge hör till samma familj.
För Hitler utgör det naturliga ett fundament i hans tänkande. Det är, menar han, naturligt att de svagare går under och de starkare överlever. Så är det bland djuren. Så är det bland människorna. Nazismens historiska roll är att påskynda denna utveckling. Vi kunde kalla detta en slags socialdarwinism. LÄS MER
{ Comments on this entry are closed }
Jag hade genom Kristna Fredsrörelsens internationella nätverk fått mycket kontakter i kretsen runt Martin Luther King och också tillbringat sommaren 1966 i USA för att med egna ögon se hur han arbetade. Nu hade jag utsetts till ungdomsdelegat i generalförsamlingen, en av cirka 130 från hela världen, skriver Bo Wirmark frilansskribent och fredsaktivist som varit aktiv i ickevåldsdebatten i många sammanhang både i Sverige och internationellt under ett halvt sekel. I denna krönika berättar han om Kyrkornas världsråds arbete med frågan om ickevåld från generalförsamlingens möte i Uppsala 1968 till mötet i Kingston, Jamaica förra året.
