Paulina Neuding uttrycker sig rasistiskt om Malmös muslimer, men det är hon inte ensam om. Rasismen är ett samhällsproblem och inte en fråga om enskilda avvikare, menar Mattias Irving.
Debatten som rör Anders Behring Breivik är djupt infekterad. Starka känslor svallar på båda sidor och det vore fåfängt att själv göra anspråk på den privilegierade, känslobefriade mellanpositionen där allas ideologiska ståndpunkter smälter samman i ett utsökt helhetsperspektiv. Allt mer har jag kommit att ifrågasätta ifall en sådan åtråvärd position verkligen är så önskvärd, eller ens om den är möjlig utan ett visst mått av självbedrägeri.
Sedan september förra året har jag spekulerat att rätten i Oslo kommer att känna stark press att förklara Breivik sinnessjuk, och inte bara för att därigenom kunna döma honom till ett strängare straff, utan också för att i viss mån skydda den norska självbilden från de hopplöst omöjliga följdfrågor som måste uppkomma ifall det beslutades att han kunde ha varit vem som helst av oss. Vi skulle berövas den privilegierade mellanpositionen.
Om Breivik för allt väsentligt hade kunnat vara vilken norrman eller nordbo som helst, hur kunde han då agera som han gjorde? Vår kultur fostrar väl inte extremism? Behovet att hitta det utmärkande, det avvikande, skulle bli större än någonsin. Vi har redan sett detta behov komma till tydligt uttryck genom den minutiösa kartläggningen av Breiviks liv, intill vilka tv-spel han spelade – något som mig veterligen inte har förekommit i fall med terrorister av annan etnisk härkomst.
I samband med att Breivik förklaras tillräknelig skulle vårt samhälles dolda rasistiska underströmmar ställas i öppen dager, och det är en grannlaga fråga. Rasismen är idag mer tabu än någonsin. Till och med när rasismen blir öppen och närmast körs ner i halsen på oss, tvetydigt men kraftfullt gestaltad i den omdiskuterade filmen Play och den världsberömda blackfacetårtan på Moderna Museet, så drar vi oss för att ta ordet rasism i vår mun.
Samtidigt tar migrationsverket och polisen till allt brutalare metoder för att utvisa flyende utomeuropéer till en oviss tillvaro, stundom en säker död, i hemlandet. Jag har inte hört någon kalla dem rasister. De gör ju bara sitt jobb, enligt de regler vi har satt upp i Sverige. Men därmed delar vi också ett kollektivt demokratiskt ansvar för denna rasistiska praktik. LÄS MER
{ 2 comments }















