I söndags predikade Helle Klein i Sofia församling. Denna söndagen före domssöndagen var evangelietexten hämtad ur Matt.25:1-13 – om de förståndiga och oförståndiga flickorna. Temat löd: Vaksamhet och väntan.
- Det hotade människovärdet ropar på oss som kyrka, som troende kristna. Precis som en gång Dietrich Bonhoeffer och andra modiga kristna gjorde motstånd när nazismens stöveltramp började i Tyskland måste vi idag bilda motstånd och ställa oss på livets och kärlekens sida i denna dödens och hatets tid, predikade Klein. Här kan du ta del av hennes predikan.
Dagens bibeltexter är uppfordrande och vi befinner oss i upptrappningen inför domssöndagen – Vaksamhet och väntan, lyder söndagens tema.
- Håll er vakna, säger Jesus i dagens evangelietext.
En uppmaning som känns extra svår just denna tid när novembermörkret sänker sig och hösttröttheten slår till. Tänk om man ändå fick sova eller bara ta det lugnt och dega. Jag orkar inte just nu. Jag vill gå i ide.
Nu tror jag inte dagens evangelietext handlar om att vi ska orka leva upp till en mängd krav som andra ställer på oss utan tvärtom se att vi är älskade för dem vi är. Poängen är inte prestation utan tillit. Jesus är en fantastisk berättare och har en förmåga att använda liknelsens dramatik för att få fram sitt budskap – han hade nog platsat även på en kvällstidningsredaktion med sitt sinne för braskande rubriker och ibland ganska svart-vita beskrivningar.
Den här textens synbara konflikt ligger mellan de förståndiga flickorna som har facklor och olja och de oförståndiga som inte har olja – i en tid då vi gärna sätter vi mot de och ställer grupp mot grupp kan denna text läsas just så dömande och enligt min mening på ett livsfarligt sätt. Men om vi funderar igen så märker vi att det är inte Jesus eller brudgummen i liknelsen som säger att den som inte har olja till sin fackla får inte vara med – nej det är de andra – de kloka flickornas attityd som skapar rädsla hos dem som ingen olja har.
Just så fungerar tyvärr alltför ofta våra mänskliga sammanhang och känslan av att bli utestängd eller att inte få vara med är nog något många av oss har upplevt någon gång i våra liv. Rädslan att inte passa in, prestationsångestens förlamande krav på att jag måste vara si eller så, måste klara det och det om jag ska duga, om jag ska få finnas till.
Precis som flickorna som rusar efter olja och därmed missar festen försöker vi fixa och dona med våra liv så att vi bättre passar in i normen för den lyckade människan, sådana vi tror att vi måste vara. Och plötsligt kan livet ha gått oss förbi.
Också i våra religiösa sammanhang finns de exkluderande attityderna: du måste tro som vi om du ska vara med, De självrättfärdiga proklamerar gärna: du får inte ta av min olja, gå och skaffa olja själv – dvs du hör inte hit, du är fel, du ser fel ut, du älskar på fel sätt och du tror på fel sätt och du använder fel språk och ett alldeles för högt tonläge…
Exkluderandets attityd skapar en rädslans kultur och vi blir fullt upptagna med oss själva, med om hur vi ska duga. Det som stänger ute oss från livets gemenskap är inte Gud utan vår egen upptagenhet med oss själva och andras exkluderande blickar.
I Jesu möten med människor, som vi kan läsa om i Bibeln, utestänger han aldrig utan tvärtom öppnar han upp och drar in den som är utanför. Det beskäftiga sysslandet med det egna, putsandet på min egen fromhet, har däremot Jesus inte mycket till övers för – det är ett sysslande som leder bort från livets gemenskap och låter livet gå förbi.
Nu är det inte bara individer som kan irra omkring i inkrökthetens labyrinter utan också organisationer. En kyrka som blir så upptagen med sig själv, med strukturer, hierarkier och monokulturer, kan också komma att missa festen. För kyrkan är, som den tyske motståndsmannen och teologen Dietrich Bonhoeffer har uttryckt det, bara kyrka när hon är för andra.
- Håll er vakna, säger Jesus.
Han säger inte, håller med olja, dvs håll er med en viss sorts fromhet, präktighet eller prestationer. Han inbjuder oss att få vara närvarande och delaktiga i den värld och verklighet som är vår också om vi då och då inte har nåt lyse i våra inre lampor eller när det flämtar bara en liten liten låga inom oss.
Låt oss inte förföras eller förledas av alla de där kloka som vill hålla oss utanför livet genom att skrämma oss och som säger: Om du ska vara med i vår kyrka måste du vara som vi. Eller de som säger: Det här är mitt land, inte ditt. Du får inte plats i vår svenskhet.
Jesus bildar ständigt motstånd mot dessa exklusivitetens predikanter och öppnar upp de slutna gemenskaper och drar med oss in i det skapande, älskande livet självt. Att vara kristen är att tillhöra en motståndsrörelse när människovärdet förkrymps.
LÄS MER
