Måndagsspaning

Rasismen är ett samhällsproblem

inlägg av Mattias Irving den 7 maj 2012 · 2 reflexioner

Paulina Neuding uttrycker sig rasistiskt om Malmös muslimer, men det är hon inte ensam om. Rasismen är ett samhällsproblem och inte en fråga om enskilda avvikare, menar Mattias Irving.

Debatten som rör Anders Behring Breivik är djupt infekterad. Starka känslor svallar på båda sidor och det vore fåfängt att själv göra anspråk på den privilegierade, känslobefriade mellanpositionen där allas ideologiska ståndpunkter smälter samman i ett utsökt helhetsperspektiv. Allt mer har jag kommit att ifrågasätta ifall en sådan åtråvärd position verkligen är så önskvärd, eller ens om den är möjlig utan ett visst mått av självbedrägeri.

Sedan september förra året har jag spekulerat att rätten i Oslo kommer att känna stark press att förklara Breivik sinnessjuk, och inte bara för att därigenom kunna döma honom till ett strängare straff, utan också för att i viss mån skydda den norska självbilden från de hopplöst omöjliga följdfrågor som måste uppkomma ifall det beslutades att han kunde ha varit vem som helst av oss. Vi skulle berövas den privilegierade mellanpositionen.

Om Breivik för allt väsentligt hade kunnat vara vilken norrman eller nordbo som helst, hur kunde han då agera som han gjorde? Vår kultur fostrar väl inte extremism? Behovet att hitta det utmärkande, det avvikande, skulle bli större än någonsin. Vi har redan sett detta behov komma till tydligt uttryck genom den minutiösa kartläggningen av Breiviks liv, intill vilka tv-spel han spelade – något som mig veterligen inte har förekommit i fall med terrorister av annan etnisk härkomst.

I samband med att Breivik förklaras tillräknelig skulle vårt samhälles dolda rasistiska underströmmar ställas i öppen dager, och det är en grannlaga fråga. Rasismen är idag mer tabu än någonsin. Till och med när rasismen blir öppen och närmast körs ner i halsen på oss, tvetydigt men kraftfullt gestaltad i den omdiskuterade filmen Play och den världsberömda blackfacetårtan på Moderna Museet, så drar vi oss för att ta ordet rasism i vår mun.

Samtidigt tar migrationsverket och polisen till allt brutalare metoder för att utvisa flyende utomeuropéer till en oviss tillvaro, stundom en säker död, i hemlandet. Jag har inte hört någon kalla dem rasister. De gör ju bara sitt jobb, enligt de regler vi har satt upp i Sverige. Men därmed delar vi också ett kollektivt demokratiskt ansvar för denna rasistiska praktik. LÄS MER

{ 2 comments }

Måndagsspaning

Allt handlar inte om Breivik

inlägg av Mattias Irving den 16 april 2012 · 2 reflexioner

Idag påbörjas en av de största rättegångarna i modern tid, den mot Anders Behring Breivik för hans massmord på Utöya förra året. Debatten om Breiviks dåd har blivit personfixerad och har tappat sikte på de stora frågorna, menar Mattias Irving.

Idag handlar allt om Breivik. Under morgonen har vi åter kunnat se obehagliga bilder av hur en känslokall extremist gör besynnerliga handrörelser i rätten. Breivik har med sitt kalla lugn och stadiga blick blivit extremismens affischgosse och bevakningen av dådet i Utöya har blivit nästan lika fixerad vid Breivik som han verkar vara vid sig själv. Det följer bara mediernas logik: Nyheter som är personliga blir mer lästa. Men det är inte utan skada som de senaste årtiondenas främlingsfientlighet nu alltmer har kommit att sammanfattas i en enda person.

Det går knappt att i debatten skilja på massmördaren och hans ideologi. Både Maria Sveland och Anders Lindberg har tidigare under året hamnat i tuff debatt i sina försök att kartlägga det samhällsklimat som givit upphov till Utöya. Många ögonbryn höjdes när Sveland i DN kopplade samman de borgerliga tankesmedjorna Timbro och Axess med det hat mot mångfalden som Breivik visat prov på.

Svelands jämförelse framstod som plump och osaklig. På vilka grunder kunde liberala Axess kallas främlingsfientlig, och vad rättfärdigade att ta upp dem i samma kontext som en massmördare? Givetvis gick chefredaktören Johan Lundberg till motangrepp från en tacksam position i en personfixerad samtid: Svelands jämförelse var inget annat än ett försök att brännmärka sina meningsmotståndare. LÄS MER

{ 2 comments }

På tisdagen föreläste den amerikanska statsvetaren Bonnie Honig på Södra teatern i Stockholm, inom ramen för Tankeverkets fleråriga föreläsningsverksamhet. Tankeverket, som drivs av Tankekraft förlag, har genom sina många välbesökta föreläsningar med internationella intellektuella dignitärer kommit att bli en viktig knutpunkt för det idépolitiska samtalet.

Honig är professor vid Northwestern University och har i sin politiska teori hämtat inspiration från bland andra Arendt och Nietzsche. Temat för kvällens föreläsning var Krispolitik: ”Nya rättigheter och demokrati till vardags”, och Honigs tilltal var mycket tydligt riktat mot den ekonomiska krisens eftermäle, när hon tidigt på kvällen frågade: ”Hur ser vi till att inte bara som samhälle ta oss ur en kris helskinnade, utan även se till att vara stolta över det samhälle som vi skapat för att hantera krisen?”

Föreläsningen hölls utifrån Honigs senaste bok Emergency Politics: Paradox, Law and Democracy. Det problematiska förhållandet mellan normalitet och undantag lyftes fram, och vilken bäring undantagstillståndet har för en stat idag. När utlyses det, och vad betyder det egentligen? I tider då särskilda åtgärder är av nöden, så är också risken störst för att de demokratiska rättigheterna åsidosätts, menar Honig.

Prof. Bonnie Honig

Ett pregnant exempel hämtas från 80-talets AIDS-kris, då från myndigheternas sida vissa normer tydligt förstärktes: Avhållsamhet och varaktiga relationer framhölls som föredömliga åtgärder. Det kom till och med rekommendationer att flytta till andra delstater, där homosexualitet var mindre öppet förekommande. Douglas Crimp, konsthistoriker, var en av många inom gayrörelsen som vände sig emot ett sådant detaljstyre och inom ramen för rörelsen ACT UP stod de istället för att lösa frågan utan att det skulle innebära förändringar i vilken livsstil de hade valt.

Crimp förordade promiskuitet men också en rörelse som kännetecknades av omsorg med och information till varandra. Genom att öka aktiviteten i den sociala samvaron istället för att minska den, skulle AIDS-epidemin bromsas in utan att övergrepp begicks på den livsstil de ville försvara. LÄS MER

{ 0 comments }

Måndagsspaning

Obegripligt angrepp, Lena Andersson

inlägg av Mattias Irving den 9 april 2012 · 4 reflexioner

Mattias Irving gör i sin måndagsspaning upp med Lena Andersson som på egen hand och redan på påskaftonen lyckades skapa en annan slags uppståndelse genom sin attack på kristendomen i DN. – En obegriplig och farlig text, menar Mattias.

År 2012 bjöd på en sur karamell i påskägget när vi på kolumnplats denna påskafton kunde läsa den så ofta både kloka och väl pålästa Lena Andersson framgångsrikt genomföra vad jag bara kan beskriva som ett karaktärsmord på sin egen intellektuella status.

Kolumnen ”Alla vill hänga på korset” är Anderssons senaste attack mot kristendomen, placerad mitt i mellanrummet mellan död och återfödelse. Men fastän hennes angrepp riktar sig tydligt mot kristendomen, dras också generella slutsatser om hur människor i allmänhet fungerar. Och påståendena i hennes text är hårresande.

Texten påstår att den som en gång varit förtryckt ständigt kommer att hänvisa tillbaka till detta förtryck för att få med sig ”förmåner av utpressningskaraktär”. Där benämns kristendomen som ”den lära vars rot är dyrkandet av underläget”, underförstått en kritik mot den moraliska överhögheten hos den som frivilligt uppoffrar sig för andra. Offerlammet blir i Anderssons beskrivning en försåtlig PR-räv som från sitt upphöjda underläge på korset kan rikta anklagelser och krav som inte kan besvaras eller åtgärdas.

Denna uppfattning om kristendomen står henne ju fritt att hysa, så gammaldags Nietzscheansk den nu är – men vad får henne att sedan ta språnget från denna tolkning av kristen estetik till att producera en generell diagnos av hela mänskligheten? Här har jag i flera år betraktat Andersson som en person som hållit förnuftets gåvor högt. Där är stringens i etiketteringen lika självklar som glasyren på tårtan.

Inte ens vid en utsökt välvillig läsning kan jag se någon annan innebörd än att Malmös judar bara söker en offerposition för att utpressa sig till nya privilegier. På samma sätt handlar kvinnorörelsens kamp för jämställdhet bara om att lägga beslag på alla tyck-synd-om-mig-kort i leken. LÄS MER

{ 4 comments }

Påskföljetong

Den gudomliga kärlekens dissidenter

inlägg av Ewa Lindqvist Hotz den 8 april 2012 · 0 reflexioner

Idag avslutas smedjans påskföljetong med en hyllning till alla dem som likt Jesus själv, har valt att ge sina liv för andra och verka för en bättre värld för alla människor.

Rörande ren, i vit, välstruken skjorta, sitter han framför mig, Htay Kywe, en av de främsta ledarna för studentupproren i Burma 1988. Några dagar innan vi möts nu i januari har han släppts fri efter att ha ”tjänat” 18 år i fängelse. ”Tjänat” – ordet är ”served” på engelska. Htay Kywe säger inte att har inte suttit i fängelse. Han säger att han har tjänat, aktivt handlat för fred, genom sin tid i Burmas omvittnat grymma fängelser. Han har tjänat ”inifrån”, genom dagliga andliga övningar innanför murarna. Att han själv, till skillnad från många andra, undkommit med livet i behåll gör honom nu än mer målmedveten att fortsätta tjäna – ”utifrån”, det vill säga genom aktiv handling ute i samhället.

Tanken svindlar. I en tid så starkt präglad av självbespeglande idéer om livet som ett ”jag-projekt” står övertygelsen om ”att ge sitt liv för andra” i bjärt kontrast till det vanliga man brukar höra. I kristna sammanhang brukar vi visserligen tala om Jesus som den lidande tjänaren. Men det är inte så ofta jag möter verkliga människor som här och nu bokstavligen tar på sig ett ställföreträdande lidande i samhället, som självmant ger sina liv eller i alla fall år av sina liv, för andras frihet.

Tidigare i den här gudstjänsten talade jag om tolkning, att våra egna utgångspunkter och erfarenheter som människor påverkar hur vi läser texter, också de som finns i bibeln. Efter min resa till Burma och mitt möte med studentledaren läser jag om Jesus på väg upp mot Jerusalem, blir plötsligt det centrala att det är för sin samhällskritik som Jesus blev tillfångatagen, fängslad, torterad. Det är självmedvetenhet i kallelsen att gestalta Guds vision om det mänskliga som blev till en så stark politisk provokation att de som hade makten blev tvungna att döda honom. LÄS MER

{ 0 comments }

Påskföljetong

För Jesus är kärlek också kamp

inlägg av Ewa Lindqvist Hotz den 7 april 2012 · 0 reflexioner

Tredje avsnittet av påskföljetongen för oss tillbaka i kyrkohistorien, till den första prästvigda kvinnan att predika i Svenska Kyrkan, om ensamheten i kampen, och om Jesus insikt att de som först ropade Hosianna senare skulle ropa efter korsfästelse.

Se vi går upp till Jerusalem. När jag hör den vemodiga psalmen kommer jag att tänka på Anna Howard Shaw, känd samhällspionjär och rösträttskvinna i 1800-talets USA. Hon var läkare, präst och medborgarrättsaktivist. Anna Howard Shaw har också gått till kyrkohistorien som den första prästvigda kvinna som predikade i en svenskkyrklig gudstjänst. Det var år 1911 i Gustav Vasa kyrka vid Odenplan i Stockholm.

Anna Howard Shaw såg som sin uppgift att vara samhällsförändrare. I hennes brev och föreläsningar blir det tydligt att hon tolkade sin demokratiska kallelse i ljuset av Jesu liv och lidande. Hon inspirerade tusentals andra, i synnerhet kvinnor, att inte vara rädda utan göra detsamma. En käpphäst för Anna Howard Shaw var att personer som hon själv, besjälade av att utföra ett genomgripande förändringsarbete i samhället, måste lära sig att leva utan andra människors sympati. Den som förändrar innevarande ordningar kommer inte att bli älskad. LÄS MER

{ 0 comments }

Påskföljetong

Skrattet som befriar

inlägg av Ewa Lindqvist Hotz den 6 april 2012 · 0 reflexioner

Andra delen i påskföljetongen handlar om det befriande skrattet, hur humorn och karikatyrerna är ett sätt att klä av makten och åter mötas som människor, i ögonhöjd.

På Palmsöndagen, denna söndag då vi får höra berättelsen om hur Jesus rider in i Jerusalem folkets skratt och jubel, ja, då tänker jag på hur mycket humor betyder oss alla att bevara det som är mänskligt i oss själva och i världen. När Jesus tågar in i staden med sitt följe av trashankar, sittandes på en åsnerygg, ja, då är det som om han riktar en skrattspegel upp mot de mäktiga. I ljuset av hans entré, få deras praktfulla vagnar och välputsade stridshästar liksom ett löjets skimmer över sig.

Ja, humor är onekligen en mäktig ickevåldsstrategi för att värna det mänskliga. Burma är ett talande exempel. Att skratta åt vardagslivets dråpligheter märkligt nog ha en självklar plats i de flesta burmesers liv, trots att de lever i en av världens hårdaste militärdiktaturer. I skuggan av socialt, politiskt och ekonomiskt förtryck tycks ändå människors förmåga att i vardagen framkalla glädjekänslor på något sätt ha överlevt.

I Burma finns professionella komiker. När det gäller politisk satir är Mustaschbröderna är de mest kända. Varje kväll framför sällskapet en tokmodig komposition av slapsticks, traditionell dans och ståuppkomik, ett slags varietéföreställning med samhällskritisk udd i ett vardagsrum i ett hus på en bakgata i staden Mandalay.

Det är uppenbart att det under allt det knäppa och tokmodiga finns en djupgående politisk analys av läget i landet. Den ene av bröderna har nyligen släppts efter sju år i fängelse. Han kunde inte låta bli att skämta med säkerhetspolisen och då åkte han in bakom galler. Han skrattade åt makten och fick betala med sju år av sitt liv i Burmas omvittnat förfärliga fängelser. LÄS MER

{ 0 comments }

Kort avstånd mellan seger och förlust

torsdag, 5 april 2012 Krönika

För den som missade Ewa Lindqvist Hotz radiogudstjänst på Palmsöndagen kommer smedjan att lägga upp hennes predikan i en följetong i fyra delar som löper över påsken.

Några dagar före påsk firar vi Palmsöndag. Dörren till den kristna kärlekshögtiden står på glänt. Det är ur Matteusevangeliet som läsningen för dagen är hämtad. Berättelsen om Jesus som [...]

Läs mer

Att fördöma och förlåta

måndag, 2 april 2012 Krönika

Smedjans Mattias Irving skriver en meditation i påsktid om hur vi ska se den Andre när avståndet är som allra störst. Hur kan vi som kristna förlåta också den största ondskan, och hur ser vi till att inte samtidigt tappa den politiska drivkraften för förändring?
Sedan andra världskriget har den västerländska identiteten haft fasta hållpunkter att [...]

Läs mer

Hovrätten sviker de mest utsatta

måndag, 26 mars 2012 Feminism

En vilsen ung kvinna med Aspergers syndrom våldtogs av en ungdomsbrottsling enligt Tingsrätten, men Hovrätten rev upp beslutet. – En krigsförklaring mot den minoritet av de drabbade som ändå väljer att anmäla våldtäkt, tycker smedjans Mattias Irving.
En av rättsväsendets största styrkor är också en av dess största nackdelar. Lagen ska vara lika för alla. Det [...]

Läs mer

Lika anonymt som näthatet är nätkärleken

måndag, 19 mars 2012 Feminism

Det är något sjukt i populärkulturen. Samtidigt som hundratals nya filmer ständigt misslyckas med att gestalta en kvinnlig närvaro på vita duken, tvingas många killar till anonymitet när de istället blir fans av teveserier som faktiskt vågar lyfta fram starka kvinnor. Mattias Irving skriver måndagsspaning om det udda barnprogrammet som har tagit en hel generation [...]

Läs mer

En huvudlös debatt

måndag, 12 mars 2012 Feminism

Feministiska initiativ fortsätter att väcka spännande debatter. Ett nytt könsneutralt pronomen fortsätter att väcka känslor, liksom förra veckans artikel i DN om leksaker som förstärker könsroller. Men när den kulturella tidningen Axess släppte sitt förra nummer uppfattades det av många som ett i det närmaste antifeministiskt initiativ. Mattias Irving skriver en idéhistorisk genomgång till det [...]

Läs mer

Det duger inte, Anders Ahlberg

fredag, 9 mars 2012 Identitetsdebatten

Kyrkans tidnings chefredaktör slår sig för bröstet och proklamerar hur viktig tidningen är i kampen mot främlingsfientlighet. Det klingar ihåligt. KT visste om kopplingarna mellan prästen Helena Edlund och Sverigedemokraterna men teg och i stället lät man denna präst driva höstens stora identitetsdebatt i Svenska kyrkan. Varför? Helle Klein anar en förfärande aningslöshet eller medveten [...]

Läs mer

Inför kvinnornas dag

måndag, 5 mars 2012 Feminism

Inför veckans stora händelse, Internationella kvinnodagen, skriver Mattias Irving sin måndagsspaning om varför feminism fortsätter att vara en av de viktigaste frågorna i vår samtid. Är det verkligen bara kvinnorna som gynnas när feminismen blir alltmer folklig? Kan vi lyfta diskussionen från det enkla motsatsperspektivet, och blicka mot en framtid där jämställdhet är något större [...]

Läs mer

Bör kyrkan innehållsdeklarera?

fredag, 2 mars 2012 Främlingsfientlighet

På en skylt utanför en kyrka i Mandalay i Burma förklarar församlingen vilka värden den står för. De motsätter sig modernisering, liberalism, ekumenik, formalisering och världslig verksamhet. Med några få ord lyckas de göra en tydlig identitetsförklaring. Journalisten Angelica Karlsson skriver att hon ibland önskar att liknande skyltar användes även [...]

Läs mer