Tredje avsnittet av påskföljetongen för oss tillbaka i kyrkohistorien, till den första prästvigda kvinnan att predika i Svenska Kyrkan, om ensamheten i kampen, och om Jesus insikt att de som först ropade Hosianna senare skulle ropa efter korsfästelse.

Se vi går upp till Jerusalem. När jag hör den vemodiga psalmen kommer jag att tänka på Anna Howard Shaw, känd samhällspionjär och rösträttskvinna i 1800-talets USA. Hon var läkare, präst och medborgarrättsaktivist. Anna Howard Shaw har också gått till kyrkohistorien som den första prästvigda kvinna som predikade i en svenskkyrklig gudstjänst. Det var år 1911 i Gustav Vasa kyrka vid Odenplan i Stockholm.

Anna Howard Shaw såg som sin uppgift att vara samhällsförändrare. I hennes brev och föreläsningar blir det tydligt att hon tolkade sin demokratiska kallelse i ljuset av Jesu liv och lidande. Hon inspirerade tusentals andra, i synnerhet kvinnor, att inte vara rädda utan göra detsamma. En käpphäst för Anna Howard Shaw var att personer som hon själv, besjälade av att utföra ett genomgripande förändringsarbete i samhället, måste lära sig att leva utan andra människors sympati. Den som förändrar innevarande ordningar kommer inte att bli älskad. LÄS MER

{ 0 comments }

Andra delen i påskföljetongen handlar om det befriande skrattet, hur humorn och karikatyrerna är ett sätt att klä av makten och åter mötas som människor, i ögonhöjd.

På Palmsöndagen, denna söndag då vi får höra berättelsen om hur Jesus rider in i Jerusalem folkets skratt och jubel, ja, då tänker jag på hur mycket humor betyder oss alla att bevara det som är mänskligt i oss själva och i världen. När Jesus tågar in i staden med sitt följe av trashankar, sittandes på en åsnerygg, ja, då är det som om han riktar en skrattspegel upp mot de mäktiga. I ljuset av hans entré, få deras praktfulla vagnar och välputsade stridshästar liksom ett löjets skimmer över sig.

Ja, humor är onekligen en mäktig ickevåldsstrategi för att värna det mänskliga. Burma är ett talande exempel. Att skratta åt vardagslivets dråpligheter märkligt nog ha en självklar plats i de flesta burmesers liv, trots att de lever i en av världens hårdaste militärdiktaturer. I skuggan av socialt, politiskt och ekonomiskt förtryck tycks ändå människors förmåga att i vardagen framkalla glädjekänslor på något sätt ha överlevt.

I Burma finns professionella komiker. När det gäller politisk satir är Mustaschbröderna är de mest kända. Varje kväll framför sällskapet en tokmodig komposition av slapsticks, traditionell dans och ståuppkomik, ett slags varietéföreställning med samhällskritisk udd i ett vardagsrum i ett hus på en bakgata i staden Mandalay.

Det är uppenbart att det under allt det knäppa och tokmodiga finns en djupgående politisk analys av läget i landet. Den ene av bröderna har nyligen släppts efter sju år i fängelse. Han kunde inte låta bli att skämta med säkerhetspolisen och då åkte han in bakom galler. Han skrattade åt makten och fick betala med sju år av sitt liv i Burmas omvittnat förfärliga fängelser. LÄS MER

{ 0 comments }