Mattias Irving har läst på om det senaste multinationella avtalet för att reglera piratkopiering. ACTA-avtalet har kommit till i största hemlighet och klubbats utan några större diskussioner. Är det dags att börja oroa sig för friheten på nätet, och hur ska vi göra teologi av den allt mer närvarande uppkopplade delen av våra liv, frågar sig Mattias.

Allt fler av oss börjar dagen framför datorskärmen. Podradiosändningen som ackompanjerar frukosten, Twitterflödet som förgyller bussresan till arbetet och Youtubeklippet från Oakland som delas på Facebook, denna strida ström av ettor och nollor utgör en självklar del av vardagslunket.  Likväl har allt gått mycket snabbt. Fastän det är en truism, egentligen en rätt banal sådan, så tål diskussionen fortfarande detta moment av att stanna upp och förundras över utvecklingen.

Jag är en typisk, datorburen människa. Min tillvaro som uppkopplad tog sin början redan 1994, ett antal år innan Internet började säljas som små startpaket i elektronikaffärerna. Under dessa 18 år har jag aldrig varit så bekymrad som jag är nu.

Den 27 januari skrev EU under det så kallade ACTA-avtalet (anti-counterfeiting trade agreement), som likt den hårt kritiserade IPRED-lagen reglerar ländernas hantering av brott mot upphovsrätten. Men ACTA innebär betydligt mer långtgående förändringar som kan släcka ner din frukostradio, utarma ditt twitterflöde och i förlängningen utsätta hela Internet för kontinuerlig kontroll, styrd av en liten klick privata aktörer. Domedagsprofetia? Läs vidare och bedöm själv.

ACTA-Avtalet förordar att alla länders respektive tullväsenden ska börja genomsöka resande och deras bagage efter upphovsrättsskyddat material. Jakten på fildelare intensifieras också: Polisen i avtalsländerna åläggs nämligen att bedriva egen kontinuerlig spaning mot fildelning, utan att någon föregående anmälan har lämnats in. Utan att ta ställning i fildelningsfrågan går det ändå att konstatera att en del av den välbehövliga budgetökning som polisen fått kommer att gå till att jaga tusentals vanliga svenskar istället för att lösa allvarligare brott.

Avtalet är underskrivet, men ännu har inte svenska lagar stiftats för att ratificera ACTA. Om detta väl skedde skulle det bli olagligt att på olika sätt kringgå de många digitala kopieringsskydd som blivit allt vanligare (och som kommer att bli än vanligare om ACTA ratificeras). I klarspråk innebär detta bland annat, att elektroniska böcker som är kodade för att läsas i ett visst program inte längre får öppnas i några andra program än de avsedda. Det innebär även att om du har köpt en mp3-fil så finns det en stor risk att du inte längre får föra över den mellan olika medier, exempelvis mellan telefonen och datorn, eller mp3-spelaren. Då måste du istället köpa samma låt flera gånger för de olika formaten.

Det verkligt hårresande framkommer ett stycke in i läsningen av ACTA-avtalet. En särskild kommitté ska nämligen utses, som har mandat att efter eget huvud göra förändringar i avtalets regler, utan föregående stöd från berörda medborgare eller folkvalda. Vilken sorts förändringar det rör sig om framgår inte i avtalet, vilket ger denna kommitté juridisk möjlighet att efter eget tycke vidta snart sagt vilka åtgärder som helst. Dessa åtgärder är avtalsländerna därefter bundna att vidta.

ACTA har kommit till i flera omgångar och inte enligt särskilt schyssta spelregler. I det förflutna har delar av avtalet fått lov att strykas sedan de läckt ut och vållat hård uppståndelse. Bland annat ett förslag kallat ”three strikes”, som innebär att en person kan förbjudas från att använda Internet efter tre upprepade förseelser. ACTA är ett resultat av en process som pågått utanför allmänhetens insyn, där lobbyister för upphovsrättsorganisationer har deltagit och varit tongivande.

Om ACTA vore det enda problemet idag så skulle jag kanske inte vara så fasligt oroad. Det vore en tråkig och farlig utveckling, men ingen att lägga pannan i djupa veck över. Men när vi ser till den större händelseutvecklingen de senaste åren, då framträder en mycket obehaglig bild. Folkvalda har i tätt samarbete med diverse rika intressenter formligen överöst oss med nya avtal i snabbare takt än vad vi hunnit protestera. Samtliga syftar till ökad ensidig kontroll över informationen om våra liv. Vi har fått SOPA/PIPA, IPRED, ACTA, FRA, och Datalagringsdirektivet, för att nämna bara de mest kända regleringarna som uppkommit de senaste åren. Det är denna tysta målmedvetenhet som skrämmer mig.

Nyligen kunde vi läsa att FRA i flera fall har brustit i sina rutiner och lämnat ut uppgifter som de inte borde, trots upprepade löften om motsatsen då det begav sig. Förslaget att SÄPO ska kunna uppdra åt FRA att signalspana på utvalda individer blev en av de hetare potatisarna under den första FRA-debatten. Nu har förslaget lagts av regeringen, och det kan inte betraktas som något annat än en fjäder i hatten för dem som då ställde sig skeptiska

Det duger inte att hålla fram piratkopiering som ett skäl till varför vi skulle inskränka laglydiga medborgares rättigheter, eller lämna över lagstiftande befogenheter i händerna på kommersiella företag. Terrorhotet å andra sidan är givetvis ett oerhört mycket allvarligare hot mot samhället, men vi kan naturligtvis inte låta detta enda ord förvandlas till ett grönt kort som öppnar dörrarna för myndigheter att begära vilka befogenheter de vill.

Vi ska inte ha ett kontinuerligt undantagstillstånd eftersom det kanske, eventuellt, kan tänkas inträffa ett terrordåd – lika lite som vi ska införa obligatoriskt hjälmtvång i hela riket för att dra ner dödstalen. Det är en stundtals svår avvägning, men den måste givetvis göras. Våra förfäder har inte kämpat för våra rättigheter bara för att se oss frivilligt avskaffa dem, drivna av ren rädsla.

Internet antar långsamt konturerna av ett slagfält om informationen. Det har gått snabbt: Alla är inte lika uppdaterade och kunniga. Därför utkämpar vi dessa strider på väldigt olika villkor. I Kyrkans värld har Internet blivit en del av vardagen, liksom överallt annars i samhället. Men jag inväntar ännu en mer strukturerad ansats att förstå Internet utifrån kristen tro och tradition.

Kanske behöver vi börja formulera ett gemensamt språk omkring dessa frågor. De är så ohyggligt abstrakta att intresset snabbt falnar för den som inte är insatt. Kan vi göra teologi inte bara Internet utan också av Internet, och vad kan den i så fall säga oss om hur vi bör agera i denna tid när den fria informationen som vi hittills hållit för självklar håller på att omförhandlas? Ryms anden även där, i ettorna och nollorna?

Mattias Irving

PS. Länk till artikel om Polen, där ACTA har stött på hårt motstånd.