Magnus Sundell arbetar på bokförlaget Cordia och är en av Seglora smedjas krönikörer. Läs fler texter av Magnus Sundell här.
Det finns mycket att säga om att som jag växa upp i frikyrkan på 60- och 70-talet. Både positivt och negativt. Som så många andra uppväxter i samhälleliga subkulturer så har det lett till mycket reflektion och bearbetning.
Det är en bearbetning som för några lett till att man lämnat frikyrkan, kanske även den kristna tron – och för andra till att man stannat kvar, men med en (förhoppningsvis) mera genomtänkt och personlig hållning. Eller till att man behållit tron, men funnit andra sammanhang där den får uttryckas och utvecklas.
Tyvärr finns det alltför många, som från ett första avståndstagande fastnar i ett ”anti”; i att de är ”emot” frikyrkan och den tro och moral som förkunnas där. Det blir en viktig del av deras identitet att ”jag är inte en sån”.
Jag har alltid tyckt att en sådan hållning är lite tragisk. Jag har lust att milt skaka om dem med uppmaningen: ”Släpp och gå vidare!” För att sedan fråga: ”Så vem är du då? Vad tycker och tror du? Vad är du för? Vad bygger du din livshållning på?”
Men det finns ganska många som tycks bygga sin livshållning på vad de är emot, och inte på vad de är för. I politiken ser vi det ofta. Tydligast hos olika missnöjespartier – som Sverigedemokraterna, vars huvudfråga är att de är emot invandringen. Vad de är för är betydligt mera oklart.
Ibland när jag läser debattinlägg från Humanisterna eller de så kallade nyateisterna får jag lite av samma känsla. Deras huvudärende tycks vara att de är motståndare till religion, snarare än att de står för en egen övertygelse och livshållning. (Vilket i förlängningen i så fall skulle innebära att om det inte fanns religioner så fanns inte deras livshållning heller.) Därför välkomnar jag deras nya kampanj ”Gud finns nog inte”, där ”nog” tycks peka på en ny ödmjukhet, en vilja till samtal. För det där ”noget” visar att deras ateism också är en sorts tro.
Men allra vanligast är nog att det är religiösa människor, inte ateister, som uppfattas vara mer emot än för, och att religioner uppfattas mer som ett motstånd mot olika saker än som ett bejakande av något. I alla fall om man ska döma av hur det ser ut i offentligheten, samhällsdebatten och media.
Det finns en allmänt spridd schablonbild av kristna som förbudsivrare, moralister och motståndare till allt möjligt. Och ska man döma av insändar- och debattsidor tycks det tyvärr ligga en hel del i det…
Detta kan minst sagt leda till pedagogiska problem när vi sedan ska försöka förklara att evangelium betyder ”det glada budskapet”, och att Jesus beskriver tron som att dricka av levande vatten, som att bli befriad och att bli försonad med hela tillvaron.
Det är ett klassiskt mänskligt beteende att definiera sig själv utifrån vad man inte är och vad man inte tycker. Och det är allmänt känt att det snabbaste sättet att stärka samhörigheten och identiteten i en grupp är att definiera yttre fiender. Men det kan aldrig vara den bästa eller den mest konstruktiva vägen.
Den norske teologen Notto R Thelle berättar i sin bok Vem kan stoppa vinden om ett möte med en fiskare i Nordnorge som undrar vilken religion japanerna egentligen har. (Thelle arbetade under många år i Japan.) När Thelle berättar att de flesta är buddhister, undrar fiskaren om det kanske är ungefär samma sak som baptister eller metodister? Men när Thelle förklarar att det inte handlar om kristendom utan en annan religion, utbrister den gamle mannen:
”Javisst ja, så då är ni emot dem!”
En inte så konstig reaktion. Ofta har vi gjort dem som bekänner sig till en annan tro än vi själva till motståndare, några som hotar vår egen tro – och som måste besegras. Därigenom har vi skapat en distanserad relation ur vilken inga fruktbara samtal kan födas – när vår utgångspunkt istället borde vara det gemensamma. För, som Thelle skriver i sin kommentar till berättelsen, ”även om det är mycket som skiljer kristendomen från buddhismen och andra religioner är vi som människor främst medståndare. Vi hör samman i försöket att finna en mening i en kaotisk värld.”
Ja, vi är medståndare. Medvandrare. På den väg som ingen av oss vet riktigt vart den leder, men där vi alla behöver lyssna och lära av varandra för att hitta framåt. För att ännu en gång citera Notto R Thelle:
”Den som vandrar finner vänner. De delar med sig av sina kunskaper och öppnar för nya utblickar. Världen blir större. Och samtidigt får man perspektiv på sin egen värld. Okända höjder och djup bli synliga. Vandringen in i en annan tro leder samtidigt in i vår egen.”
Magnus Sundell
Magnus,
Jag har läst ett par av dina artiklar/krönikor och tycker att du gör intressanta vinklingar, samtidigt som dessa lockar fram invändningar, sett ur mitt perspektiv. I denna text träffar du delvis mig. För många leder ungdomsårens tro från Nytt Liv, via Trots Allt, till Knappt Alls.
För min del kände jag mig grundlurad. Från att knappast tvivla alls, kom jag fram till att det hela måste vara en bluff. Det finns inget mellanting för mig, ingen möjlighet att omtolka tron till Trots Allt eller någonting annat.
Kristendomen består för mig numera av lika stora delar fantasi som alla andra religioner. Om du själv skulle komma till den slutsatsen, skulle kanske också du förstå det meningsfulla i att försöka diskutera detta med dem som fortsätter att sprida kristen tro.
Nu är det nog inte så många ”avfällingar” som lägger energi på detta. Det stora flertalet tonar ner sitt engagemang och ägnar sig åt vad livet har att bjuda för övrigt. Så gör även jag i viss mån, även om religionsproblematik på grund av mina erfarenheter som före detta kristen fortfarande intresserar mig.
Vad har jag då kvar? Ja, du och jag och alla andra människor (och andra djur) finns ju kvar, så jag hoppas att dialogen kan fortsätta. Min kristendomskritik är ett svar på det budskap som kristna fortsätter att sprida.
Samtidigt vill jag gärna att vi tillsammans försöker hitta nya vägar för vad vi nu menar med andlighet. Du är ju redan inne på att försöka finna andlig gemenskap med människor av annan tro. Är religion en förutsättning för andlighet och för andlig gemenskap?
Vågar vi fingra på mystiken?
”Bluff” var kanske inte ett lyckat ordval från min sida. Säg hellre fantasifulla berättelser som med tiden utvecklats till kollektivt självbedrägeri. Människors så kallade gudserfarenheter uppfattar jag som naturliga upplevelser, tolkade utifrån religös tro, vilket inte sällan resulterar i desorientering. Samtidigt kan jag vara positiv till religiöst tänkande och fantiserande, så länge det sker med distans, inte blir styrande i individers liv och inte utmynnar i religiöst ledarskap.
Om du inte håller med mig, så hoppas jag att du vill kommentera varför du inte ser det så och delge mig din förståelse. Utöver inlevelse i olika konstarter, undrar jag om vi kan tala om en andlighet som inte är beroende av ockulta föreställningar?
Vad säger du, Magnus?
Svar till Imatea:
Tack för dina reflektioner.
Tolkning tycker jag är ett helt rätt och viktigt ord. Varför inte konstatera och fullt ut respektera att vi alla tolkar tillvaron på vårt eget sätt, med religiösa förtecken eller inte. Har samma problem som du med när människor använder religion till manipulation, självhävdelse, förakt, förtryck eller annat som skadar eller fråntar människor ett eget tänkande eller en egen hållning. (Kanske det du menar när du skriver ”desorientering”?)
Du tolkar inte tillvaron utifrån ett religiöst perspektiv eller ”ockulta föreställningar”. Helt ok för mig. Även om det kan vara svårt att definiera exakt vad ett religiöst perspektiv är i många enskilda frågor, så är min grundhållning att jag utifrån såväl intellektuell bearbetning som erfarenhet och känslomässiga insikter ser en religiös dimension i tillvaron. Har gått ett steg längre och i den kristna föreställningsvärlden funnit tolkningsmönster som känns både sanna och konstruktiva. (Det har verkligen inte alltid varit självklart för mig – och självklart är det inte nu heller – även om jag är uppväxt i en kristen kontext. Men här står jag nu.)
Din rädsla för att religion ska bli styrande i individers liv, har jag lite svårt att ta till mig, om du inte med det menar ett slags hjärntvätt eller frånsägande av personlig vilja och personligt ansvar. I övrigt är det ju alltid så att olika övertygelser, erfarenheter, kunskaper och känslor (oundvikligen?) styr våra liv. Så länge det sker medvetet och reflekterat har jag svårt att se det som ett problem. Och kan det egentligen fungera på nåt annat sätt? (Jo, jag har vissa problem med vad som styr oss… t ex att egoism, pengar och materiellt habegär i så hög grad styr våra liv, vilket det politiska – helt sekulära – system vi lever i bejakar och underblåser.)
Nog har väl även du övertygelser och tankemönster som styr dig, dvs påverkar hur du väljer att leva ditt liv?
Visst kan man prata om en andlighet utan religiösa (ockulta/övernaturliga) föreställningar. Begreppet är ju allmänt använt idag, och kopplas bl a till – som du skriver – sinnliga och/eller översinnliga upplevelser i samband med olika kulturyttringar.
Men om vi kopplar bort andligheten från det religiösa hamnar vi kanske enbart i emotioner? (Inget större fel i det iofs.) För så snart vi använder begreppet för att beskriva människans storhet och outgrundlighet eller vår förmåga att sträcka oss utanför våra förväntade förmågor – då lurar väl det religiösa perspektivet där? I begreppet andlighet ligger ju att något är svårt att förklara, att något är större än vi kan omfatta med våra sinnen.
Verkar inte som om du har en full förståelse av vad ateism är för något.
Magnus,
För många är kristendom gemenskap och skön musik. För andra är det image och ett fint jobb. Några känner frid med Bibelns bisarre gud. Några känner frustration inför de motsägelsefulla gudsbilderna, eller när löftena sviker. För ytterligare några handlar kristen tro om dödsfruktan och självförnekelse.
Jovisst har jag övertygelser, och många gånger ofrivilliga tankemönster, som styr mig. Den kristna övertygelsen innebar bara en så totalt annorlunda tolkning av tillvarons villkor. Många prioriteringar i mitt liv hade sett annorlunda ut, om jag hade sluppit kristen tro, vilket inte behöver betyda att jag därmed hade levat mindre moraliskt. Troligen hade jag fungerat smidigare i många situationer. Som kristen kände jag en glädje i att leva för vad jag trodde var en levande gud. I backspegeln ser jag mest en kraftig slagsida, som gjort livet onödigt svårseglat.
Utgångspunkten för det religiösa perspektivet handlar för mig om det legitima i att ställa de stora livsfrågorna. Jag uppskattar den tveksamhet inför sanningsanspråken i religionernas svar, som jag tycker mig märka hos dig. Vilka tolkningsmönster i kristendomen känns ändå sanna och konstruktiva, menar du?
Imatea.
Det du uttrycker är det som väldigt många svenskar uttrycker: En kraftigt accelererande sekularisering. Eller rättare sagt att äpplet blivit så ruttet innifrån att det nu endast kolappsar. Det har ju varit en lång process, men slutet kommer fortare än vad många anar.
Nu tror jag ju att detta är ett nödvändigt stålbad för vår gemensamma ekumeniska kyrka i Sverige. När vändningen kommer blir den ny och uppfriskande. Detta säger jag som en bibeltroende och kanske av många uppfattad som fundamentalist. Man blir inte bil av att stå i ett garage. Handen på hjärtat: framforcerade ungdomsväckelser som enbart sker för att tillfredställa föräldrarna kan aldrig leda till något gott. Låt Andens vind blåsa.
Jonas,
Får jag passa på att ställa en fråga? Vi föreställer oss i så fall att någon presenterar sin gudstro på följande vis:
Gud blir för mig sådan som jag tänker mig henne. Hon kan inte hjälpa mig rent praktiskt, men jag vill gärna tänka mig att hon vet om mig och känner mig. Gud är någon att öppna sitt hjärta för. Hur det i själva verket förhåller sig, kan jag inte uttala mig om, men kanske finns det en verklighet bakom mina tankar.
Hur skulle du se på en sådan religiös uppfattning i förhållande till kristen tro?
Du skriver;”“Släpp och gå vidare!” För att sedan fråga: “Så vem är du då?” Skickar gärna tillbaka den frågan till dig Magnus. För oss som lämnat det religiösa till förmån för livets storhet utan gudar av ena eller andra slaget kan det te sig lika tragiskt att möta människor från samma frikyrkotradition som liksom aldrig ger sig. Ett ständigt prövande för att trots allt se en gud i allt -även om det gamla språket är utbytt mot ett mer intellektuellt språk är det i grund och botten samma grundidé. Att många av oss som ”gått vidare” ofta hamnar i ”jag är inte sån” beror nog på att även ni som stannat kvar i modifierad form enträget förvånas över oss som söker svaret på livets gåtor utan religiösa eller okulta inslag.
Min livshistoria fram tills nu hade troligen varit annorlunda om inte de starka gudsanspråken under mina första 30 år hade varit så djupt påverkande. Det tar tid att bli hel igen, det tar tid att våga leva utan gud – Pröva och se!
Jag är rätt så trött på alla som med sin ovilja att tro, känslor och besvikelser försöker göra Gud till endera en fantasiprodukt eller till en menlös gud som passar alla oavsett vad de gör, vill och tycker.
Det är ungefär som om alla olika politiska uppfattningar skulle relativiseras och upphöra att betyda något. Alla åsikter skulle vara lika bra och sanna. Och det skulle bli slut på all debatt.
För mig är gudsupplevelsen så stark att det behövs mer än några teologiska frågetecken för att jag skall sluta tro. Efter att jag som 17-åring blev andedöpt har jag inte haft behov för egen del av frågor som om Gud finns eller om bibeln är sann. Jag ”vet” att Han finns och Ordet lever. ”Tron är en övertygelse om ting man inte ser”, säger Paulus. På ungefär samma sätt som en blind vet att han har träffat sina föräldrar fastän han inte kan se dem. Efter det kan jag också lättare förstå sådant jag inte tidigare begrep, hurdan Gud är, vad bibeln menar osv. Ursäkta om det låter stöddigt, men läs om hur de första kristna upplevde tron. Där finner du också glädjen i tron.
Och handen på hjärtat. Om Du blev övertygad om att bibeln var sann från pärm till pärm, skulle då inte din tro (även om det gäller ateistism) förändras totalt, oavsett avsaknad av annan tillförsel av ny kunskap? Sanningen är till sist avgörande.
När allt kommer omkring är det ju detta som hänt mängder av människor. Miljontals kristna har med glädje dött för sin tro. Den mest typiska omvändelsen är väl annars Paulus´, han som förföljde kristna till döds. Under bara några sekunders möte med den Jesus han inte trodde på var han helt förändrad.