Helena Benaouda, ordförande för Sveriges muslimska råd, är en av Seglora smedjas krönikörer. Helena är även ledamot i Seglora Akademi och kommer också att medverka i Mänsklig mångfald – en konferens om identiteter, mångkultur och religiositet, som Seglora smedja arrangerar den 11 maj i samarbete med Sensus, Skansen och Stockholms stift. Helena är en muslimsk röst av betydelse i dagens Sverige. Denna krönika handlar om så kallat ”hedersvåld”. Hon menar att begreppet är felaktigt. Våld kan aldrig vara hederligt.
Flera debattörer har höjt sina röster för att hedersvåld ska bort från Sverige. Jag håller med. Det ska bort helt och hållet: egentligen både som begrepp och som företeelse. Hedersvåld är ett mycket märkligt ord och begrepp – som om våld skulle kunna vara hederligt. Våld är fel och skamligt, inte rätt och hederligt. Kalla det skamligt våld istället!
Att förknippa tro och andlighet med skamligt våld – som jag här envist kallar det som andra kallar för hedersvåld – är våld på religionen. Tyvärr kan även de troende själva våldföra sig på sin egen religion genom att förneka och förringa den etik, fred och harmoni som religion kan medföra till livet. Både islam, kristendom och andra religioner har används som förklädnad att gömma sig bakom för att kunna nå sina egna syften. Några av dem som gömmer sig bakom en religion använder våld mot andra människor.
De är rädda människor som förlorat förmågan att kommunicera. Människor som är rädda för att förlora sin position eller sin egendom och sin självkänsla. Människor som förknippar ägandet och makten över andra till självkänslan. Människor som tror att de vet och kan bättre än andra, utan att ta reda på vad andra vet och kan, och är rädda för att kanske andra vet mer. Människor som själva har blivit misshandlade och inte känner till något bättre sätt att lösa konflikter. Människor som är osäkra, frustrerade och skäms över sin otillräcklighet. Människor som saknar – heder!
Dessa människor finns överallt. De kan ha vilken som helst hudfärg, vilken som helst etnicitet, de kan tala vilket som helst språk, de kan tillhöra vilken religion eller livsfilosofi som helst. De kan tillhöra vilket politiskt parti som helst. De kan vara unga eller gamla eller medelålders och de kan vara antingen män eller kvinnor, homosexuella eller straighta, fattiga eller rika. Den gemensamma nämnaren är rädsla. Rädsla för det som är främmande.
Den svenska mamman, vars dotter har valt islam och en man som inte är svensk och till råga på allt har en sjal på huvudet, är lika rädd som den kurdiska pappan vars dotter som har valt att bli ateist, klär sig i minikjol och har skaffat sig en svensk pojkvän.
Den kurdiska pappan sliter sin dotter i håret. Det göt ont och dottern gråter av smärta och förnedring. Pappan skriker att dottern borde skämmas och att han skäms över henne och vill inte gå ut med henne bland folk som hon ser ut. Och vad ska släkten säga?
Den svenska mamman sliter av sin dotter sjalen. Det gör ont när nålen som sjalen var uppsatt med river ett sår i kinden och dottern gråter av smärta och förnedring. Mamman skriker att dottern borde skämmas och att hon skäms över henne och vill inte gå ut med henne bland folk som hon ser ut. Och vad ska släkten säga?
Vilket av dessa brott kallar du för hedersvåld? Jag tippar på att du anser att den kurdiska pappan utövar hedersvåld, det är hans främmande religion och hans främmande kultur som får honom att slå sin dotter! Mamman utövar våld men socialdemokratin och majstången som är välbekanta manar ju inte till våld så det vill du inte kalla för ”hedersvåld”. Kanske kallar du det för misshandel? Eller ringa misshandel. Tidningarna skriver rubriker om hedersvåld som den kurdiska pappan utövar. Den svenska mammans misshandel är inte intressant för media. Kurdens brott undersöks förklaras av orientalister och etnologer. Svenskans brott förklaras av lekmän och skylls på hennes frustration. Möjligen hamnar hon in som ett nummer i statistiken hos en folkhälsoforskare, men absolut inte hos en etnolog!
Men tänk om man kan se på detta från en annan vinkel. Fokusera en stund på det som skedde, själva brottet, inte på vilka som var gärningsmännen. Jag menar att båda två utövar skamligt våld. Den kurdiske pappan som drog sin dotter i håret vill att hans dotter ska vara som han. Leva som han, tänka som han, tycka om det han tycker om. Tro på det han tror på. Han accepterar inte att dottern tillhör en annan, kommande tid, har och får andra kunskaper än pappan och kommer därför att tänka och leva på ett annat sätt. Dottern kan nå människor runt om hela världen genom nya snabba medier och hon kommer att leva i ett nytt Sverige, i en mångfald av kulturer och religioner där personliga val är viktigare för individen än etniskt ursprung.
Den svenska mamman som drog sjalen av sin dotter i håret vill att hennes dotter ska vara som hon. Leva som hon, tänka som hon, tycka om det hon tycker om. Tro på det hon tror på. Hon accepterar inte att dottern tillhör en annan, kommande tid, har och får andra kunskaper än mamman och kommer därför att tänka och leva på ett annat sätt. Dottern kan nå människor runt om hela världen genom nya snabba medier och hon kommer att leva i ett nytt Sverige, i en mångfald av kulturer och religioner där personliga val är viktigare för individen än etniskt ursprung.
Jag anser att ingen har rätt att bestämma över sina vuxna barns liv. Vuxna är vuxna och ska ta sina egna beslut, men föräldrar har rätt och till och med moralisk och etisk plikt att uppfostra och lära sina minderåriga barn vett och etikett. Dock inte med våld som medel. Man lär inte folkvett av blåmärken, varken på kroppen eller på själen. Så tycker väl de flesta.
Barndomen är en relativt kort, men inte desto mindre viktig period då man ska lära barnet att klara sig och göra bra ifrån sig i sin omgivning och sitt samhälle. Uppfostran är en svår uppgift för alla. För den som inte känner till omgivningen som barnet ska leva i är det en omöjlig uppgift. En förälder som själv är rädd för det nya vill inte lära barnet något om det och vill absolut inte att barnet ska befatta sig med det nya. Det kan ju vara farligt, enligt förälderns sätt att se på saken. Men barnen brukar inte vara lika rädda för det nya. Barnen tillhör det nya, till framtiden, den värld som föräldrarna inte får vara med i – inte hela vägen.
Men inte alla vi som är föräldrar kan och vågar acceptera att barnen växer ifrån oss och det är skrämmande att inse att man inte kommer att få vara med i framtiden. Oavsett om man är från Sverige eller Kurdistan. När rädslan överstiger förnuftet kan det leda till ett brott som borde heta skamligt våld.
Helena Benaouda
Inget av dina exempel är hedersvåld. Hedersvåld är sådant våld en person riktar mot någon i familjen för att man anser att personen drar skam över familjen. Jag tror inte hedersvåld egentligen har med religion att göra, även om det verkar förkomma främst i kulturer där religion spelar stor roll för den kulturella identiteten. Hedersvåldet finns också den svenska kulturen, och det är inte rädslan för det okända jag talar om. Det är snarare män som anser att någon i familjen dragit skam över DEM som personer, och att de måste straffa denna familjemedlem för att få SIN heder åter. Det handlat inte om att pappan vill att dottern ska vara som han, det handlar om att HAN tror att HANS heder hos HANS vänner blir lidande, dottern hotar HANS sociala status. Att bli arg och överagera när ens barn gör saker som är främmande för en är något annat. Är det rätt att skälla ut en son som är öppen nazist? Kanske är det ibland rätt att ifråga sätta nästan vuxnas barns beteende, och naturlig att vara skeptiskt eller till och med rädd för det.
Men det är aldrig rätt att utöva våld mot någon annan för att upprätthålla sin respekt eller heder inför andra. Denna heder får män att mörda sina otrogna hustrur eller deras älskare, får dem att systematisk misshandla sina barn. Och det gör det inte primärt i ilska utan för att det förväntas av dem. Detta är samma skamliga våld som får män att misshandla andra män som de anser har förolämpat dem eller försökt tala med deras flickvänner. Heder och ära som ligger bakom gängvåld, grupp beteende som driver män till gruppvåldtäkt.
Detta manliga våld, där män skyddar sin ”respect”, heder eller ära måste tas avstånd från och jag tycker inte det får förväxlas med den rädsla och frustration man kan känna när ens barn gör andra livsval än man kanske önskar. Det handlar inte om att man inte gillar sina barns eller sin frus klädsel, agerande eller åsikter och vill få dem på andra tankar. DEt handlar om att straffa dem för att de hotar ens egen självbild, mannens så kallade heder. I sanning drar dessa män en skam över sig!
Jag håller med Anders B att det som beskrivs inte är ”hedersvåld” däremot är det beskrivna våldet naturligtvis skamligt. Nej ”hedersvåld” är det som främst hetero- och homosexuella ungdomar utsätts för av släkten, se exempelvishttp://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=36212 beträffande filmen ”Sämre än djur” . Utifrån min utgångspunkt uppfattar jag din slöja som ett godkännande av mannens överhöghet och alltså i förlängningen utgångspunkten för det du kallar skamligt våld.