– Hur kom Caroline Krook fram till att äktenskap för alla är rätt? Läs referat av Mattias Irving från dagens Äktenskapshjältar – program på Skansen i Seglora smedjas regi.
Skansen den 26 juli 2010.
Det är en mulen måndagsmiddag på Skansen, och Stockholm Pride har bara precis inletts några timmar tidigare. Hela slutet av juli lovar att bli en sprakande kavalkad av aktiviteter, möten och idéer i regnbågens alla färger. Vi har precis anlänt till det gamla ordenshuset Brofästet efter en kort gudstjänst i musikens tecken nere i anrika Seglora Kyrka.
Trots det gråa molntäcket är stämningen varm och Smedjans Helle inleder dagens föreläsning med en kort presentation och genomgång av bakgrunden till samkönade äktenskap i Svenska kyrkan. Caroline Krook, biskop emeritus och dagens talare, tar ordet. Hon har en varm självklarhet omkring sig, en jordnära pondus som direkt inger förtroende och suger med en som åhörare när hon börjar med att återge några av sina barndomsminnen.
Som barn var Caroline omgiven av ett myller av släktingar och vänner. Flera av hennes farbröder bodde på gården; där fanns också de gifta mostrarna och kusinerna, och så morfar vars hustru hade gått bort för länge sen. Han var dock nära med tant Elsa, fastän han samtidigt bodde ihop med hushållerskan Alma. Men det var inget konstigt med det, och det försiggick ingenting dem emellan bara för att de bodde ihop. Hela denna rikedom av människor som samexisterade i sina olika relationer var en fullständig självklarhet som barn, och det blev riktig ”Fanny och Alexander-jul” varje år.
Det var först långt senare som det gick upp för Caroline att farbror Birger hade varit ihop med en man, och att det var därför som han inte var gift. Det var faktiskt flera av hennes farbröder som hade haft liknande förhållanden. Det var inte heller något konstigt med Morfar och tant Elsa, fastän de hade ett särboförhållande.
Egentligen, berättar hon, har hennes positioner när det gäller mänsklig samlevnad flyttats väldigt lite över åren. Mycket länge var det alldeles naturligt för henne att människor kan bo och leva på lite olika sätt. Det var först runt 25-30 som hon på allvar insåg, och det med en oerhörd förvåning, att det fanns många som inte höll med. Det fanns människor som inte alls tyckte att alla hade en naturlig rätt att leva ihop, och hon minns än idag sin förundran över att så otroligt mycket energi kunde läggas på frågan.
På vissa områden har positionerna dock förändrats, till exempel i frågan kring distinktionen mellan partnerskap och äktenskap. Först var hon av åsikten att det skulle vara en god idé att skilja på de båda begreppen och låta äktenskapet vara ägnat åt de heterosexuella vigslarna, till exempel för tydlighetens skull i internationella sammanhang.
Det var först när hon blev medveten om hur det hade låtit i diskussionen som föregick beslutet om kvinnliga präster som hon bytte fot. Hon återger en kollegas berättelse: När man skulle ta beslutet om kvinnliga präster, så var det många som förde fram till förslag att just präster, det kunde inte kvinnorna bli, men församlingslektor med samma lön och uppdrag skulle väl gå bra. Själva titeln präst skulle alltså förbehållas männen enligt många konservativa. Nu, insåg Caroline, höll hon på att hamna i den gruppen själv, i och med den föreslagna uppdelningen mellan äktenskap och partnerskap.
Det innebar början på en lång kamp med kyrkomötet. Från motståndarsidan höjdes ofta ett varnande finger kring konsekvenserna för Svenska Kyrkan i världen. Många fruktade att man skulle uteslutas ur världsekumeniken. Men precis dessa ord användes flitigt också när vi skulle få kvinnliga präster och biskopar. Det skapade bara en känsla av att hennes ansvar mot sig själv som biskop och som kvinna var att agera ännu kraftfullare i denna fråga.
Efter denna inledande berättelse om Caroline Krooks bakgrund och kamp för samkönade äktenskap tog föreläsningen en samtalskaraktär.
Helle: Angående den här splittringen mellan partnerskap och äktenskap – hur mycket av den splittringen gällde själva språkbegreppet ”äktenskap” och hur mycket var teologiskt?
Caroline: Det var somliga som tyckte att det var en mycket viktig fråga, både semantiskt och teologiskt. Vissa var mycket måna om att förbehålla ordet äktenskap till att bara gälla en man och en kvinna.
Helle: En annan fråga som dök upp i samband med detta var om Svenska Kyrkan skulle avsäga sig vigselrätten och införa ett sekulärt system, som det är på många håll i Europa.
Caroline: Det är inte för mig någon stor fråga huruvida vi ska ha vigselrätten eller ej. Principiellt tycker jag dock inte att kyrkan ska ha vigselrätt så länge som den är en civil fråga. Man bör skilja på kyrkan och det civila. Det enda jag idag kan se som är bra med att ha kvar vigselrätten är, att det annars hade kunnat komma folk som menade på att samkönade äktenskap drog ner kyrkans popularitet. Redan nu är det mindre än 50% av Stockholmarna som gifter sig i kyrkan, och om man släppte vigselrätten skulle de bli ännu flera.
Helle: Samma läger, de konservativa som stod emot kvinnliga präster står också emot samkönade äktenskap. Har något förändrats?
Caroline: Man trodde ju att det skulle börja hända saker, att det låg något i luften, men nu har det gått mer än ett halvår och det har inte ännu hänt någonting alls – men det kommer säkert att ske förändringar.
Helle: Det har inte blivit några uppror med präster som organiserat har avsagt sig vigselrätten?
Caroline: Nej, det har gått bra. Kyrkan har satt ner foten och sagt att man inte bara kan avsäga sig sina plikter och samtidigt jobba kvar. Men, man har självklart alltid rätten att vägra viga vissa par som kommer till en. Jag har till exempel själ varit med om ett par som var så fulla att de knappt visste vad de hette, och det gick jag inte med på. Det finns ju också lägen när vissa gifter sig och gifter om sig kanske sex gånger, då kan det också vara dags att säga ifrån. Det händer att vissa gifter sig av asylskäl, alltså enbart för att få uppehållstillstånd. Då kan man också välja att säga nej.
Ewa: Samkönade äktenskap var inte bara en inomkyrklig prästdebatt, utan det fanns en väldigt folklig opinion kring det här – folk vill gifta sig i kyrkan! Vi ser också att de tidiga människorättskämparna på 1800-talet, till exempel Fredrika Bremer, hämtade kraft i evangelierna. Alltså, det här är inte bara ett slag för kärleken utan också för en vitalitet, en andlighet, ett större allmänt intresse för kyrkan.
Caroline: Ja, fast kyrkan har ju tyvärr anledning att skämmas för väldigt mycket. Konstigt nog fick vi välsigna partnerskap, men vi fick inte göra det i kyrkan, som ni vet. Civilrättsliga handlingar fick inte ske i kyrkan; borgerliga begravningar till exempel. Från början kallades det istället att man hade möten av ”själavårdande karaktär”. Det skulle alltså inte vara av karaktären en klassisk gudstjänst, men det visade sig vara alldeles ohållbart i längden, och till sist kände Biskopsmötet att det här går ju inte.
Helle: Vadan detta med sex i kyrkan? Varför har det alltid varit ett så laddat ämne?
Caroline: Det går ju långt tillbaka i tiden och handlade främst om att skydda de allra svagaste, alltså barnen; barnalstringen behövde kontrolleras så att barnen kunde växa upp tryggt och i miljöer som kunde ge dem lyckliga liv. Vi bör försöka att se också denna sida av diskussionen, vi behöver inte skämmas alltför mycket över det som varit.
Caroline fortsätter: Också i ett civiliserat samhälle är det märkligt svårt att ens tänka tanken att rollerna förändras. De rullar kanske om med jämna mellanrum, men vi har kvar väldigt mycket av tänkandet, könsroller som vi inte vågar tror att vi har längre. Inte minst jag som kvinna och biskop, det är både en stolthet men också ibland ett problem när man möts av de vanliga problemen av att vara kvinna i chefsposition.
Ewa: Nu har kvinnliga präster och HBT firat vissa triumfer inom Kyrkan. Vad är nästa stora fråga för progressiviteten i kyrkan?
Caroline: Nästa stora fråga är immigrationsfrågorna. Miljön och integrationen – De frågorna är man ännu förhållandevis tyst om och de måste tas upp. Men frågor som oroar mig och som jag inte vill ska komma upp, det är de som också finns i HBT-kretsar. Jag tänker på Seriell monogami, alltså att man hoppar mellan relationer i en rasande takt, man inte arbetar på sina förhållanden och det leder till att barnen far illa.
Helle: Man håller just nu på och utvärderar sexköpslagen. Också synen på det hör samman med att sexualitet är något privat, att det inte är något som ska kunna köpas. Vissa ser ju även att det relationella är helt privat, därför gör man precis som man själv vill, men det ska inte diskuteras öppet. Borde det inte finnas en teologi för relationer som inte bara är äktenskapliga?
Caroline: Jag är något restriktiv vad det gäller samlevnad och jag tycker inte att det är rätt att man lever med flera partners. Möjligen att man kan ägna sig åt sådant i ungdomsåren, men senare kan man inte hålla på med det.
Helle: Varför inte?
Caroline: Jag är konservativ när det gäller det sexuella. Det är så viktigt och det ska man inte strö ut omkring sig, den ska man vara rädd om och skydda.
Helle: Relationer kan se ut på många olika sätt. Bibeln är fylld av tusentals olika relationer. Varför kan man inte ha riter för till exempel vänskapen, varför är just äktenskapet så viktigt?
Caroline: För att äktenskapet ska alstra barnen och vara livslångt. Det gäller en grundsäkerhet. Äktenskapet är till för att skydda barnen, men också för att åta sig någon annan, att ta ett ömsesidigt ansvar för varandra i relationen. Visst kan man ritualisera vänskap, som barn gör, med blodsband till exempel. Eller som när man som vuxen skålar för sin vänskap. Men något mer än så tycker jag inte behövs.
Ewa: Skulle det inte kunna vara en möjlighet även i flera relationer?
Caroline: Det vore att uttunna reglerna och ritualerna. Nattvarden är ett bra exempel på varför ritualerna är viktiga, eftersom den ger en stark känsla av att man gör något tillsammans, att man ber ihop.
Ewa: Förra året konstaterade vi i Seglora att många levde i livslånga vänskapsrelationer men inte gifte sig, och därför föll de helt utanför vad kyrkan hade att erbjuda.
Helle: Behöver vi inte en ny teologi, ett biskopsbrev kanske, för att benämna att vi ser på det relationella på ett nytt sätt?
Caroline: Mja, det stora problemet är alla skilsmässor. Det är svårt att leva ihop, oavsett kön. Vad kan kyrkan istället ge för stöd för att hålla ihop äktenskapet? Kyrkan kunde till exempe ta ansvar för äktenskapsrådgivning och liknande.
Helle: I vår superindividuella tid kan det relationella behöva mer utrymme. Den samhälleliga debatten om äktenskapet fick ju ny luft i år i och med Vickan och Daniel, det blev ju enorm debatt om hur den vigseln skulle se ut, och plötsligt blev det väldigt folkligt.
Ewa: I ett konsumtionsorienterat samhälle blir vi alla varor, och varor är ju utbytbara. Det kan också förklara att många unga väljer att hoppa mellan förhållanden. Men det är viktigt att vi försöker slå ett slag för att man inte är utbytbar, utan faktiskt unik.
Tre kvart har gått, närapå flugit iväg, och det är dags för avrundning med några frågor från publiken.
Mattias: Det är en väldigt stressad tid, många föräldrar har knappt tid att hinna med sina barn eftersom arbete, träning och annat är en del av de sociala normerna. Skulle inte trippelvigslar eller liknande kunna skapa en bättre situation för barnen?
Caroline: Förr löste man ju det genom flergenerationsfamiljerna, men hur gamla är alla i familjen numera? Alla är gamla, förstföderskor är ofta över 30 år, så mormor och morfar är ofta jättegamla. Aktiva mor- och farföräldrar gör en jätteinsats med hämtning och skjutsning och så vidare, och det är otroligt tydligt när man ser på de barn som inte har den tryggheten av flera vuxna omkring sig. Den äldre generationens roll är helt ovärderlig för en bra barndom. Man undrar också lite när barnen måste resa mycket, tio dagar hos mamma, tio dagar hos pappa och i princip bo i en väska – är det verkligen bra för barnen?
Ewa: En positiv sak som har uppkommit i och med att folk har andra familjekonstellationer numera är att det ofta kan finnas två mammor och två pappor i ett barns liv.
Helle: Precis samma debatt fördes när dagisen kom på 60-70-talen, ska man verkligen lämna bort barnen? Men det visade sig att man fick mycket sociala barn tack vare det. Man kanske också ska vidga synen på vad familjen är till att även inkludera vänner och andra anhöriga som finns där för barnet?
Caroline: Samtidigt behöver barn allra mest kvalitetstid med sina föräldrar, det visar forskningen tydligt på.
Det är uppenbart att det fanns mycket mer att säga på denna första lunchföreläsning, och lika lovande att konstatera att sista ordet ännu inte är sagt, men tiden rann iväg och vi fick alla tygla vår diskussionslust för denna gång. Molntäcket medgav en och annan ljusglimt medan vi promenerade från Brofästet – ett hoppfullt tecken.
Mattias Irving
Mattias Irving