Vägval 22 juli

Från Klagovisorna till jämlikhetens själastuga

inlägg av Red den 7 september 2011 · 2 reflexioner

Cia Wadstein, lärare i själavård/pastoralteologi vid Pastoralinstitutet i Uppsala, höll ett föredrag på temat ”Från Klagovisorna till jämlikhetens själastuga – själavård i ett maktperspektiv” under Seglora smedjas Temadygn på Sigtunastiftelsen i söndags (4/9). Här publicerar vi det fantastiska föredraget i sin helhet.

Knappt två månader har gått sedan terrorattentatet i Norge ägde rum, den 22 juli, en dag som av biskopen i Oslo har kommit att kallas för Norges långfredag. Det som drev massmördaren Anders Behring Bergvik att begå denna terrorhandling var ondska och ett hat mot muslimer och mot arbetarrörelsen. Det han gjorde har på nytt påmint oss om att det kanske inte är Gud som kan, eller än mindre vill förgöra oss och vår jord utan människor.

Det finns tillfällen då livet är så eländigt att det enda teologiskt rättmätiga kvädet är klagovisor, skriver Jesper Svartvik i en artikel efter Tsunamin. I artikeln lyfter han fram Klagovisorna och dess genre som överlevandelitteratur. Texterna i Klagovisorna är vittnesbörd om lidande, meningslöshet, vanmakt och sorg snarare än objekt för vår längtan och strävan att ständigt förklara och försvara. Därmed är, skriver Svartvik, Klagovisorna ett oavslutat verk.

Det är Guds tystnad i texten och, bortsett från några verser i 3:e kapitlet (22-26,) författarens vägran att gå bortom dödsskuggans dal som gör det till ett oavslutat verk. I Klagovisorna, som är skrivna efter Jerusalems fall 587 före kr, då staden efter en lång belägring erövrades och förstördes av babyloniska trupper, är det Sions röst som hörs, och Gud som tiger. Överlevnad saknas i Klagovisorna och det är det som garanterar att texten har överlevt i vår pinade värld.

Så länge Gud ”bor” i templet, så länge Guds närvaro finns i templet, kan folkets fiende inget göra, men när Gud drar sig tillbaka från templet kommer fienden och förstör allt. Konsekvensen av detta är att Gud dras in i människornas situation. Inte bara Jerusalems befolkning blir hemlös när staden faller -Gud själv blir hemlös eftersom templet inte längre finns.

Som en konsekvens av detta blir Gud rastlös och sömnlös (PS 121:4: Han sover aldrig, han vakar ständigt) av medkänsla, oro och omsorg. En oro och rastlöshet så som det står uttrycks i det andra förbundets texter beror på att Gud inte längre har något ställe att vila sitt huvud. Efter Jerusalems fall är Gud  inte längre i Sion, dvs. i templet, utan med Sion, genom att försöka trösta Sion trots det som sker. Guds omsorg manifesteras i Guds sorg över det som sker.

LÄS MER

{ Comments on this entry are closed }

Vägval 22 juli

Dags för motståndets etik

inlägg av Helle Klein den 12 augusti 2011 · 5 reflexioner

Det har gått tre veckor sedan terrorattentatet i Norge. Hur kan vi alls tala om Uppståndelsens ljus eller livets seger när så mycket i vår tid präglas av död och förintelse, skriver Helle Klein i en krönika. Hon menar att det är dags att göra 22 juli-teologi och formulera en motståndets etik.

På ingenting kan jag tro
utom på Gud
-       hur kan jag då tro!

Blott att han finns
så som han fattas mig
.”

Så skriver Gunnar Ekelöf i dikten Ecce Homo. Det är poetens sätt att beskriva känslan av gudsövergivenheten, en känsla jag och säkert många med mig brottas med i dessa mörkertider.

I dag har det gått tre veckor sedan terrordåden i Oslo och på Utöya. Tragedin är fortfarande omöjlig att ta in och begripa. Sorgens vågor går stundtals ännu höga.

De dödande skotten på Utöya raserade inte bara liv och framtid utan också vår förmåga att tala om Gud. För mig blir ett religiöst språk som blundar för tillvarons djävlighet och meningslöshet en omöjlighet. Ett språk, en teologi, som hellre manar till frid än till kamp, som förvandlar evangelium till ”tänk positivt”-filosofi är inte längre meningsbärande. Vi behöver göra 22 juli-teologi.

Hur ska man som präst alls kunna tala om Uppståndelsens ljus eller livets seger när så mycket i vår tid präglas av död och förintelse? Hur ska vi som kyrka kunna predika hoppet när framtiden känns mer oviss än någonsin? Hur ska evangeliet bli nåt annat än dimridåer och verklighetsflykt?

Dagens teologi tycks alltför ofta upptagen med det introspektiva och psykologiserande. De sockersöta orden om själen ger inte kraft att leva när livet rasar. Det blev så påtagligt under den TV-sända gudstjänsten från Oslo Domkyrka söndagen efter illdåden. Norges ärkebiskop (ledande biskop som hon kallas) Helga Haugland-Byfuglien predikade om att vi inte skulle vara rädda och inte känna ångest utan tro på Gud. Inte en enda gång benämnde hon det som skett som ondska eller talade om det som ett politiskt attentat. Inte någon gång benämnde hon mörkret. Alla kände rädsla och ångest denna dag men vi fick höra att vi inte skulle känna så utan tro på Gud.

Den sortens tröst blir alienerande snarare än befriande.

LÄS MER

{ Comments on this entry are closed }

Fredagskrönika

Mellan liv och död i Beirut

inlägg av Ewa Lindqvist Hotz den 10 juni 2011

Ewa Lindqvist Hotz skriver denna fredag om sina många besök till den laddade staden Beirut, och de reflektioner som kommer över henne i denna miljö. Hon skriver: Där finns kunskap om vad det innebär att leva, verkligen leva, nära livet.

För knappt en vecka sedan kom jag hem ifrån ännu en resa till Beirut. Visumstämplarna i passet visar att jag under några år gjort fem besök. Vad är det som gör att jag om och om igen återvänder till en stad vars namn är så behäftat av krig, våld och konflikt?

På den senaste resan till Libanon hade jag med mig författaren och konstnären Zena El Khalils roman, Beirut jag älskar dig! Som titeln antyder, är boken en kärleksförklaring till Beirut. I boken beskrivs staden som vore den en organism som lever i och av växlingen mellan liv, död och pånyttfödelse.

Kanhända är det den oförställda medvetenhet som finns bland många Beirutbor om det korta avståndet mellan liv och död, mellan frid och krig som slår an en sträng inuti mig. Femton år av inbördeskrig, ockupation och konflikt har gjort oändligt mycket skada. Men samtidigt har befolkningen under de här omständigheterna utvecklat ett slags livskompetens. I Libanon vet människor att det är till låns, att det är oändligt värdefullt: det gäller att leva nu.

Ingen kan ställa till med gästabud som libaneser. Nu för tiden är nattlivet i Beirut åter i världsklass, om än inte som under de glittrande gyllene år under sextiotalet då jetsetfolk från hela världen ankrade sina lyxjakter längs Libanons kustlinje för party, glitter och glamour. De svartvita fotografierna på väggarna i den legendariske Pepes fiskrestaurang i hamnen i Byblos är bildbevis på att när det begav sig vad alla var där med tjusiga klänningar, läckra frisyrer och gudomligt välmålade eyeliners – Sophia Loren, Anita Ekberg, Brigitte Bardot.

När jag tänker på min kärlek till Beirut och på medvetenheten om den tunna hinna mellan liv och död som går i dagen där, minns jag plötsligt den första gången som jag som präst, skulle gå hem till en familj som förlorat ett litet barn. Jag kommer ihåg hur jag värjde mig för uppgiften. Varför hade denna hemska lott fallit på mig? Alla föräldrars värsta mardröm hade ju blivit skriande verklighet i den här familjen. Jag fasade för att jag skulle möta dem, öga mot öga. Det inre motstånd jag kände när jag stod utanför familjens dörr med fingret darrande på ringklockan var outsägligt.

Väl innanför dörren försvann all min rädsla. Luften i lägenheten var mättad av sorg och förtvivlan, men inte alls den gudsförgätna plats som jag fruktat. Tvärtom. Det jag mötte var en generositet och öppenhet mättad av genuin mänsklig närvaro.

Dagligen matas vi med beskrivningar av miljöer, människor och situationer runt om i världen som är så förfärliga att de döms ut som helt hopplösa. Beirut faller tveklöst in i den denna dödskallemärkta kategori. Liksom familjen med det döda barnet.

Det finns ingen anledning att idyllisera eller glorifiera mänskligt lidande eller miljöer där döden gått fram. Ändå utvecklas där en livshållning som har med äkthet och direkthet att göra. Där finns kunskap om vad det innebär att leva, verkligen leva, nära livet. För att det är viktigt. För att det är på riktigt. För att det är ditt. Och mitt.

Ewa Lindqvist Hotz

{ Comments on this entry are closed }

Mika WallanderI helgen är det helt legitimt att avsätta tid för saknad och sorg, skriver Smedjans krönikör Mika Wallander.

Vi vallfärdar till våra kyrkogårdar som är så vackra iklädda höstens färger. Där tänder vi ljus, lägger en krans och blir påminda om att livet och döden går hand i hand. Sorgen är en process, ibland är den intensiv och svår, ibland saktmodig och stark. Under Alla helgona helgen får vi stanna upp och ta tempen i det alldeles egna sorgearbetet.

Det borde egentligen alltid vara helt legitimt att sörja, men ibland skräms jag ett ”vardagsSverige” som verkar tappa ord och redskap för sorg. LÄS MER

{ Comments on this entry are closed }

Smedjans filmkännare Ylva Liljeholm har sett den uppmärksammade ”Underkastelsen” och frågar sig varför man i filmen använder sig av ett förlegat bildspråk som gör kvinnan till en bärare av skuld.

Regissör Stefan Jarl är som vanligt arg, och det med all rätt. Han undrar hur det kan komma sig att vi människor underkastar oss multinationella kemiföretags hänsynslösa användning av gamla och nya kemikalier, utan att det finns någon samlad kunskap om vad substanserna gör med våra kroppar och med miljön. Varför låter vi dem hållas?
Dokumentären ”Underkastelsen” fick lysande kritik i dagspressen, Stefan har fått prata i finradion och i den bästa av världar kommer filmen att elda på en gryende opinion mot okritisk användning av obeprövade kemiska preparat.
LÄS MER

{ Comments on this entry are closed }

Debatt

Allt annat än Bullerbyn

inlägg av Ewa Lindqvist Hotz den 23 februari 2010 · 0 reflexioner

Ett debattinlägg om svensk begravningspraxis av Smedjans Ewa Lindqvist Hotz.

Astrid Lindgren dog den 28 januari 2002. Sex veckor senare, den 8 mars, förrättades begravningen i Storkyrkan i Stockholm. Jag har utländska vänner som anser att dessa veckor av väntan på avskedshögtiden var en större skandal än att den världsberömda barnboksförfattarinnan aldrig fick Nobelpriset i litteratur.

Om Astrid Lindgren däremot hade bott i Norge hade hon kommit i jorden inom en vecka. I Lagferdsloven regleras att begravning skall äga rum senast åtta dagar efter dödsfall. I Sverige är det annorlunda. Här säger lagen att begravningen ske inom två månader. Riksgenomsnittet är 18-19 dagar mellan dödsfall och begravning. I Stockholm är det i medeltal 33 dagar som gäller. Därför balsameras kropparna efter döda Stockholmare regelmässigt för att i någon mån hejda den förruttnelseprocess som snabbt tar vid efter ett dödsfall. Fallet med Astrid Lindgen var alltså inget undantag. LÄS MER

{ 0 comments }

Sorg är inte sjukdom

inlägg av Angelica Karlsson den 13 november 2009

Seglora smedjas Angelica Karlsson är nöjd med innehållet i den arbetsförmågeutredning som överlämnats till regeringen. Äntligen erkänns sorg efter en nära anhörigs död som som ett tillstånd som kan påverka männikors arbetsförmåga.

Angelica gladI förra veckan lämnade den statliga arbetsförmågeutredningen ett förslag till regeringen där det presenteras en ny ersättning till dem som förlorat ett barn, partner eller förälder. Den här närståendepenningen ska ge sörjande möjlighet att vara ledig i två veckor i samband med en nära anhörigs död, utan att behöva vara sjukskriven.
 
­– Det är skillnad mellan att vara sjuk och att sörja, säger utredaren Anna Hedborg.
Och visst är det skillnad! Arbetsförmågan är ofta nedsatt i samma utsträckning som vid sjukdom, men sorg i sig är ingen sjukdom. Sorg är en naturlig process när man förlorat någon och det är viktigt att man ger sig tid att släppa fram känslorna.
 
Ifall arbetsförmågeutredningens förslag går igenom hoppas jag att fler människor vågar sörja. Att alla stålmän och superkvinnor ute i samhället stannar upp och ger sig själva tid att bearbeta förlusten av sin anhörige.

Red.

{ Comments on this entry are closed }

Schweiz vill stoppa självmordsturism

måndag, 2 november 2009 Döden

Dagens Nyheter rapporterar att Schweiziska regeringen vill ingripa mot dödsturismen. Aktiv dödshjälp är förbjuden i landet, men föreningar som den Zürichbaserade Dignitas erbjuder medlemmar från hela världen ”indirekt aktiv dödshjälp”. 
Missa inte Seglora samtal på Skansen på söndag om vem som egentligen äger vår död och den svåra gränsdragningen mellan smärtlindring och aktiv dödshjälp. Anmäl dig här!
Red.

Läs mer
/div

Hur skapa ett livsrum i dödens närhet?

fredag, 30 oktober 2009 Döden

Smedjans krönikör i allhelgonatid, Lars Björklund, arbetade länge som sjukhuspräst. Idag är han kaplan på Sigtunastiftelsen. Lars skriver böcker och diktsamlingar om sorg och själavård och är även en efterfrågad föreläsare. Han medverkar i Seglora samtal den 8 november.
För många år sedan kom en kvinna till mig för samtal. Hon började med att säga:
”Jag vill tala med någon som jag inte [...]

Läs mer
/div

Allhelgonabetraktelse med Mark Levengood

fredag, 30 oktober 2009 Döden

Idag är det allhelgonaafton. Öppna ditt hjärta, spetsa öronen och lyssna till morgonens Tankar för dagen med Mark Levengood.  Kanske är hans betraktelse det vackraste som skrivits om döden sedan Bo Setterlinds ”Döden tänkte jag mig så”.
Ewa

Läs mer
/div

Anmäl dig till Seglora samtal 8/11: Äger du din död?

fredag, 30 oktober 2009 Döden

Vård i dödens närhet kräver en särskild kompetens, både medicinsk och mänsklig, i den etiska gråzonen mellan smärtlindring och aktiv dödshjälp. Vi äger våra liv. Men vem äger egentligen vår död?

Journalisten Martin Engqvist är totalförlamad efter en olycka. Möt honom i ett samtal med prästen och författaren Lars Björklund. Samtalsledare är Ewa och Helle. Anmäl dig idag [...]

Läs mer
/div

Sjukvården behöver sina gråzoner

tisdag, 20 oktober 2009 Döden

Gästkrönikören Martin Engqvist är journalist och styrelseledamot i Stiftelsen Spinalis. Martin medverkar i nästa Seglora samtal på Skansen som handlar om aktiv dödshjälp. Vår skribent vet av egen erfarenhet att det inte finns några entydiga svar på de medicinska och mänskliga frågor som vi ställer oss i dödens närhet. Men också att just detta är helt i sin ordning.
Tätt intill läkarna, [...]

Läs mer
/div

Seglora samtal 8/11: Dödshjälp

torsdag, 15 oktober 2009 Döden

Vård i dödens närhet kräver en särskild kompetens, både medicinsk och mänsklig, i den etiska gråzonen mellan smärtlindring och aktiv dödshjälp. Välkommen till ett Seglora samtal om att förhålla sig till det svåraste. Vi äger våra liv. Men vem äger egentligen vår död?

Journalisten Martin Engqvist är totalförlamad efter en olycka. Möt honom i ett samtal med prästen och [...]

Läs mer
/div

Några tankar om vård vid slutet

torsdag, 15 oktober 2009 Döden

Vården vid livets slutskede kan beskrivas som en geografi med mycket få landmärken. Det visar inte minst den aktuella etiska diskussionen om de svårbedömda gränsdragningarna mellan smärtlindring och aktiv dödshjälp. 
Socialstyrelsens utredning visar visserligen att inget brott förekommit i fallet med spädbarnet som avled på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Men uppmärksamheten och dramatiken kring fallet har orsakat en rädsla bland vårdpersonal att göra [...]

Läs mer
/div

Lyssna på interreligiöst samtal om sorg och död

torsdag, 6 augusti 2009 Döden

- Vad ger olika religioner och livsåskådningar för vägledning till den som drabbas av tragedi och stor sorg? Lyssna till ett inslag i gårdagens Alling i P1 där journalisten Daniel Alling samtalar med inbjudna gäster om sorg och vad som händer när vi dör.

Läs mer
/div